Två konservburkar, en dammsugare och en köksvåg. Det var utrustningen Christopher Cockerell använde 1955 till den första modell han byggde för att testa sina nya idéer om en svävarfarkost.
Tankar om farkoster som svävade på luft hade förekommit tidigare. Exempelvis försökte den brittiske ingenjören Sir John Thornycroft på 1870-talet minska den bromsande kraften mellan fartygsskrov och vatten genom att experimentera med fartygsmodeller med konkav botten. Mellan bottnen och vattnet skulle det finns luft. Varken Thornycroft eller någon annan lyckades dock lösa problemet med att få luften att stanna kvar.
Cockerells idé var att om man sprutade ut luft med högt tryck runt om farkostens undersida, skulle denna luft dra sig inåt mitten och på så vis skapa en ”ridå” som inneslöt en luftkudde under farkosten. Han ställde en uppochnervänd kattmatsburk under en dito kaffeburk i den ena vågskålen och vikter i den andra, och blåste in luft genom ett hål i kaffeburkens botten. På så vis fann han att hans teorier stämde.
Cockerell skapade en experimentell modell av sin svävare och visade den för den brittiska försvarsmakten, som hemligstämplade uppfinningen. Hans teorier var dock inte helt enkla att omsätta i praktiken. Inte förrän 1959 kom den första modellen ut, SRN-1. Sedan dess har det byggts svävare på flera olika håll i världen. Svävare är smidiga bland annat på grund av sin amfibieförmåga – även om de huvudsakligen är ämnade för vattentransport kan de även färdas över is och mark – men är jämförelsevis energikrävande.
Christopher Cockerell adlades 1969 och dog 1999, utan att ha dragit någon större ekonomisk nytta av sin uppfinning; snarare tvärtom.
Mer om Christopher Cockerell: Dyson & Uhlig, ”The mammoth book of great inventions”