Kimdynastins bisarra styre

- i 70 år har familjen hållit Nordkorea i ett järngrepp

Det är världens mest slutna land och ett av de ekonomiskt mest efterblivna. Ändå tvekar inte Nordkoreas ledare att regelbundet hota resten av världen med död, förintelse och kärnvapenmissiler. Det kan te sig löjeväckande men skrattet fastnar lätt i halsen. För under närmare 70 år i Kimdynastins järnhand har Nordkorea blivit en benhård diktatur där befolkningen hålls i slaveri, opposition straffas med döden och en bisarr personkult gör Ledarens nyckfulla ord till lag - och Ledaren själv till gud.

Nordkoreaner bugar inför en jätte­staty av Kim Il-Sung - Den Store Ledaren och Den Evige Presidenten - i huvudstaden Pyongyang. Kim Il-Sung är i praktiken förklarad gudomlig, och även hans son och sonson är föremål för en extrem personkult. Bild: IBL

Nordkoreaner bugar inför en jätte­staty av Kim Il-Sung - Den Store Ledaren och Den Evige Presidenten - i huvudstaden Pyongyang. Kim Il-Sung är i praktiken förklarad gudomlig, och även hans son och sonson är föremål för en extrem personkult. Bild: IBL

Sommaren 1945 var andra världskriget över. Tyskland och Japan hade besegrats, även om atombomberna ännu inte fallit över Hiroshima och Nagasaki, och på slottet Cecilienhof i Potsdam satt segermakterna och delade upp världen mellan sig. I vissa fall var det enkelt, i andra betydligt mer komplicerat. Korea hamnade definitivt i den senare kategorin.

Både Sovjetunionen och USA hade intressen i området och därför fick man till en början nöja sig med en temporär lösning. Landet delades längs den 38:e breddgraden i två ockupationszoner. Sovjet tog ansvar för den norra, USA för den södra zonen och fagra löften gavs om både återförening och fria val i sinom tid. För i synnerhet Nordkoreas vidkommande blev ingenting av detta infriat. Stormakternas maktkamp hade stor och kanske till och med avgörande betydelse för misslyckandet. Men samtidigt hade den nordkoreanske ledaren en egen agenda och lyckades märkvärdigt nog föra både Stalin och Mao bakom ljuset.

Stalins marionett

Kim Il-Sung föddes den 15 april 1912 invid Taedongflodens bädd i Pyongyang som Kim Sôngju. Fadern var skollärare och ägnade med förkärlek fritiden åt homeopati. 

Kim Il-Sung 1927, vid 15 års ålder.

Kim Il-Sung 1927, vid 15 års ålder.

Modern var metodist och Kim fick åtminstone till en del en kristen uppfostran. Denna verkar inte ha fått önskad effekt.

1929, vid 17 års ålder, relegerades han från skolan och tillbringade även en tid i fängelse. Väl ute igen tog han sig namnet Kim Il-Sung och anslöt sig till den kinesiska kommunistgerilla som gjorde motstånd mot den japanska ockupationsmakten. Hans personliga insatser tycks dock ha varit marginella och 1940 flydde han till Sovjetunionen. Där skolades Kim i marxistisk doktrin och ideologi och utbildades militärt i Röda armén.

Sovjet hade vid denna tid en nonaggressionspakt med Japan, men det tycks inte ha bekymrat Kim, som var nöjd med såväl den militära som politiska karriären. I augusti 1945 sade Stalin upp pakten med det sönderbombade Japan och erövrade Manchuriet. Kim fanns med när Röda arméns 88:e brigad landsteg i Wonsan på den nordkoreanska östkusten och han knuffades fram på tribunen för att hålla tal inför massorna den 14 oktober. Kort senare utnämndes han till ordförande i den sovjetiskt tillsatta Provisoriska Folkkommittén för Nordkorea. Stalin hade sin marionett på plats i Pyongyang.

Drog ner järnridån

Men den politiska situationen blev alltmer komplicerad och förutsättningarna för en oblodig lösning på det koreanska dilemmat försämrades stadigt. Josef Stalin värnade om sin roll som den internationella kommunismens suveräne ledare och såg ett växande hot från Kina, där Mao var i färd med att föra sin revolution till seger. Samtidigt hade han en paranoid hållning till USA, som han misstänkte för falskspel i praktiskt taget varje enskild fråga. Washington å sin sida fokuserade envetet på vad man uppfattade som Stalins försök att sprida revolutionen och därmed kommunismen.

Soldater ur den nordkoreanska armén går till anfall. Bild: IBL

Soldater ur den nordkoreanska armén går till anfall. Bild: IBL

Situationen var spänd och ingen litade längre på någon. Det öppnade möjligheter för Kim Il-Sung, som obemärkt kunde intrigera på egen hand. Vid det här laget hade förhandlingarna om Koreahalvöns framtid brutit samman. USA hade resignerat och överlämnat ärendet till FN, och Sovjet hade dragit ned sin berömda järnridå längs med den 38:e breddgraden. Några FN-representanter släpptes inte längre in i den norra sfären. Och i söder bestämde man sig för att hädanefter sköta sig själva.

Den 15 augusti 1948 utropades Sydkorea under namnet Republiken Korea och Syngman Rhee valdes till premiärminister. Han var utbildad vid Princeton University i New Jersey, USA, västvänlig och en pålitlig kommunistmotståndare.

I den nordkoreanska propagandan och mytbildningen finns ingen gräns för tapperheten och ädelmodet hos Kim Il-Sung och hans hustru Kim Jong-Suk, kallad Revolutionens Moder. Här skyddar hon sin make med risk för  sitt eget liv i kampen mot japanerna. Bild: Roman Harak

I den nordkoreanska propagandan och mytbildningen finns ingen gräns för tapperheten och ädelmodet hos Kim Il-Sung och hans hustru Kim Jong-Suk, kallad Revolutionens Moder. Här skyddar hon sin make med risk för sitt eget liv i kampen mot japanerna. Bild: Roman Harak

Personkulten inleds

Norr om den 38:e breddgraden ville man inte vara sämre. I september utropades Nordkorea som Demokratiska Folkrepubliken Korea med Pyongyang som huvudstad och Kim Il-Sung som diktator. Kimdynastin var därmed etablerad. Kim Il-Sung gick inledningsvis i Kremls ledband och införde det kommunistiska systemet och styret genom att hårt och skoningslöst slå ned all opposition. Många av hans undersåtar flydde över gränsen till söder. Men parallellt spelade han sitt eget spel, började omsorgsfullt bygga upp sin bisarra personkult och ställde till och med krav på att alla utländska trupper skulle lämna Korea. Det sistnämnda var naturligtvis ett spel för gallerierna och Stalin fnös förmodligen föraktfullt åt dumheterna. Men det var skickligt spelat. Och Kim Il-Sung plockade poäng.

I början av december 1948 drog Sovjetunionen officiellt tillbaka sina ockupationstrupper från Nord­korea, men blev kvar med ett stort antal så kallade militära rådgivare. Ett halvår senare, i juni 1949, lämnade den amerikanska ockupationsstyrkan Sydkorea. Fokus i det kalla kriget hade då en längre tid legat på Europa, där Västberlin från föregående sommar varit utsatt för en blockad och västmakterna svarat med en intensiv luftbro ända tills Stalin i maj 1949 gav upp annekteringsförsöken och hävde blockaden. Medan detta pågick hade Kim Il-Sung haft tillfälle att alltjämt relativt obemärkt förbereda det krig som enligt planen skulle införliva Sydkorea med den kommuniststyrda diktaturen.

Hamn och förråd i Wonsan på den nordkoreanska östkusten bombas av amerikanska B26:or under Koreakriget. Från 1951

Hamn och förråd i Wonsan på den nordkoreanska östkusten bombas av amerikanska B26:or under Koreakriget. Från 1951

Invasionen från norr

Han ägnade månader åt att bearbeta operationens tilltänkta sponsorer. Stalin hade inledningsvis varit helt emot en invasion av Sydkorea eftersom han befarade att USA skulle ingripa. Sovjetunionens första provsprängning av en atombomb i augusti 1949 gav honom visserligen mer råg i ryggen, men han tvekade fortfarande. Kim Il Sung gjorde täta turer till Moskva och försäkrade varje gång att en invasion av Sydkorea skulle bli rena promenadsegern. Dessutom, påpekade han, innefattade den amerikanska försvarslinjen, sådan den presenterats av general Douglas McArthur och utrikesminister Dean Acheson, över huvud taget inte Korea. Stalin började sakta men säkert ge med sig. I öster hade han ju även Mao att ta hänsyn till eller, ännu bättre, dra nytta av. Mao Zedong, som den 1 oktober 1949 proklamerat den kommunistiska Folkrepubliken Kina, kunde både bli en konkurrent och en bundsförvant.

Stalin gick till sist med på att stötta en nordkoreansk invasion under förutsättning att Mao kunde tänka sig detsamma. Beväpnad med en liten lögn satte sig Kim Il Sung på första bästa plan till Peking. Stalin, förklarade han för Mao, skulle stötta Nordkorea. I det läget lovade även Mao sitt stöd - och Kim Il Sung hade med list tagit hem spelet.

Man slog till tidigt på morgonen den 25 juni 1950, vilket var en väl vald tidpunkt. Det var söndag och flertalet sydkoreanska officerare var lediga. Inom blott tre dagar hade Seoul intagits av ­nordsidan. ­Parallellt med att anfallsvågen ­rullade över gränsen drog propagandakriget igång. Skärmytslingar och smärre sammanstötningar hade ägt rum också tidigare och det var känt att även Syngman Rhee haft planer på att anfalla grannen i norr, men inte fått dessa godkända av USA. Nu hävdade man att det i själva verket var Sydkorea som inlett fientligheterna och att Nordkorea bara svarade på aggressionen.

Kim Il-Sung signerar den 27 juli 1953 stilleståndsavtalet som innebar ett slut på striderna i Koreakriget. Men någon riktig fred slöts aldrig. Däremot blev gränsen kvar, delningen av Korea cementerades och ofriheten och förtrycket i norr under Kim Il-Sung bestod.

Kim Il-Sung signerar den 27 juli 1953 stilleståndsavtalet som innebar ett slut på striderna i Koreakriget. Men någon riktig fred slöts aldrig. Däremot blev gränsen kvar, delningen av Korea cementerades och ofriheten och förtrycket i norr under Kim Il-Sung bestod.

Övervägde kärnvapen

Uppenbarligen togs USA helt och hållet på sängen. President Harry Truman betraktade anfallet som en ny framstöt från Sovjetunionen och insåg att det var bråttom om Korea skulle gå att rädda. Att invänta kongressens godkännande för en officiell krigsförklaring lät sig helt enkelt inte göras. Truman bestämde sig för att vända sig direkt till Förenta Nationerna.

Redan på själva anfallsdagen den 25 juni fick han i säkerhetsrådet, som för tillfället bojkottades av Sovjet­unionen, igenom en resolution som krävde ett omedelbart eldupphör och de nordkoreanska styrkornas tillbakadragande bakom den 38:e breddgraden. En andra resolution antogs den 27 juni och i den tredje från den 7 juli bildades en av USA helt dominerad FN-styrka under general Douglas MacArthurs befäl. Truman var redo att slå tillbaka. Och det fullskaliga kriget, just det som Stalin och Mao hade fruktat men Kim Il Sung till en del önskat, var ett faktum.

Sedan motoffensiven inletts återtog FN-styrkorna den 27 september huvudstaden Seoul och drev sedan fienden framför sig inte bara över den 38:e breddgraden utan långt in i den norra zonen och upp emot den kinesiska gränsen, vilket var ett illa överlagt beslut som omgående fick Mao att reagera. Den 19 oktober 1950 började 300 000 kinesiska soldater ta sig över Yalufloden för att möta fienden.

I det läget föreslog MacArthur kärnvapen, men så långt var inte Truman beredd att gå. I stället sparkade han den 11 april 1951 MacArthur och lät Matthew Ridgeway ta över som överbefälhavare.

Kim Il-Sung hade gott om vänner i de östeuropeiska kommunistdiktaturerna. Här är Rumäniens blodbesudlade ledare Nicola Ceausescu på besök i Nordkorea 1971. Han imponerades av personkulten, som han sedan tog efter i hemlandet Rumänien. Bild: Romanian National Archives

Kim Il-Sung hade gott om vänner i de östeuropeiska kommunistdiktaturerna. Här är Rumäniens blodbesudlade ledare Nicola Ceausescu på besök i Nordkorea 1971. Han imponerades av personkulten, som han sedan tog efter i hemlandet Rumänien. Bild: Romanian National Archives

Oerhörda privilegier

Redan en månad tidigare hade FN-styrkorna i sin nya motoffensiv för andra gången befriat Seoul, men sedan körde kriget fast. Medan striderna rasade och allt fler soldater stupade på båda sidor inleddes sommaren 1951 segdragna förhandlingar, som inte var avslutade förrän två år senare.

Resultatet blev inget mer än att gränsen blev kvar och att ofriheten och slaveriet i norr under den alltmer excentriske Kim Il Sung bestod. Kriget hade han inte mäktat med att vinna, inte ens med stöd från Kina och Sovjetunionen. Men han hade befäst sin egen ställning, byggt vidare på personkulten och gett dynastin i vardande oerhörda privilegier och en unik maktställning.

Familjen pysslades om. Mamma Kang Pan-sok fick titeln Koreas Moder, brodern Revolutionens Kämpe. Hans första hustru Kim Jong-Suk fick postumt titeln Revolutionens Moder. Hon hade fött maken sönerna Kim Jong-Il och Kim Man-Il samt dottern Kim Kyong-Hui, som sedermera skulle bli Koreas första kvinnliga fyrstjärniga general.

Efter Den Store Ledarens död 1994 tog Den Käre Ledaren över. Kim Jong-Il blev den nye gode och allvetande landsfadern i den förljugna propagandan. Samtidigt beräknas närmare två miljoner nordkoreaner ha dött av svält och undernäring under 1990-talets andra hälft till följd av en katastrofal ekonomisk politik och flera översvämningskatastrofer.

Efter Den Store Ledarens död 1994 tog Den Käre Ledaren över. Kim Jong-Il blev den nye gode och allvetande landsfadern i den förljugna propagandan. Samtidigt beräknas närmare två miljoner nordkoreaner ha dött av svält och undernäring under 1990-talets andra hälft till följd av en katastrofal ekonomisk politik och flera översvämningskatastrofer.

Överdos och skrumplever

Efter den första hustruns död gifte diktatorn snabbt och diskret om sig med Kim Song-Ae, som födde ­honom tre barn, Kim Kyong-Jin, Kim Pyong-Il och Kim Yong-Il (som föddes 1957 och inte ska förväxlas med förstfödde sonen från första äktenskapet - han som skulle ärva tronen).

Inte för alla i familjen gick det väl. Kim Kyong-Huis 29-åriga dotter dog av en överdos sömnpiller i Paris 2006 och hennes make Jang Sung-Taek, som för en tid betraktats som Koreas näst mäktigaste man, avrättades 2013 anklagad för förräderi. Kim Kyong-Huis eget öde är oklart. Enligt somliga källor är även hon avrättad, enligt andra lever hon ännu men är sjuklig.

Kim Yong-Il uppges ha avlidit i Tyskland år 2000 i sviterna av skrumplever. Men flertalet i familjen kunde framleva sina dagar i högönsklig välmåga, lyx och ofattbar rikedom. Kim Il-Sung själv etablerade sig som gud eller i alla händelser en gudaliknande uppenbarelse och Nordkorea kom att totalt domineras av denna kommunistiska dynasti.

Hemmasnickrad ideologi

Men regimen fjärmade sig steg för steg från den mer renläriga marxism­-leninismen. Detta skedde i takt med att Kim Il-Sung införde sin egen synnerligen hemsnickrade ideologi ­kallad Juche, vilket kan översättas med ”självständighet” eller ”självtillit”. Kim Il-Sung lanserade begreppet i ett tal han höll den 28 december 1955 och uttryckte bland annat följande övertygelse:

”Att upprätta Juche betyder att hålla fast vid principen att själv lösa revolutionens och uppbyggandets alla problem i överensstämmelse med de faktiska förhållandena i sitt eget land och huvudsakligen med egna ansträngningar.”

Det låter kanske inte så drastiskt, men markerade ändå klart och tydligt inledningen till den isolationspolitik som skulle garantera Kimdynastins makt. Med tiden avstod Nordkorea i allt högre grad från internationellt samarbete.

Relationerna med Sovjetunionen hade kraftigt försämrats och när Mao Zedong i Kina under kulturrevolutionen inledde utvecklandet av marxismen i maoismen ville inte Kim Il-Sung vara sämre. Den inhemska propagandan gjorde på fullt allvar gällande att det i själva verket var han som hade skrivit alla verk av Marx, Engels och Lenin och nu kom han med ett lika genialt som nödvändigt tillägg - det vill säga Juche.

Kim Jong-Un, Nordkoreas nuvarande ledare, övervakar en militär skjutövning till 20-årsminnet av begravningen av hans farfar. Tydligen har han synpunkter på hur den ska gå till. Från 16 juli 2014. Bild: IBL

Kim Jong-Un, Nordkoreas nuvarande ledare, övervakar en militär skjutövning till 20-årsminnet av begravningen av hans farfar. Tydligen har han synpunkter på hur den ska gå till. Från 16 juli 2014. Bild: IBL

Den Store Ledaren...

Den nya ideologin infördes officiellt i författningen 1972 och två decennier senare hade Juche etablerats på alla plan i samhället som statsideologi. Vid det laget hade det forna östblocket fallit samman och Kina via omfattande ekonomiska marknadsreformer i allt högre utsträckning anammat kapitalismen. Men Nordkorea höll genom Juche den röda fanan högt. Landet skulle vara oberoende och helt förlita sig på sina egna resurser och folkets arbete. Detta folk förväntades omvandla sig självt för att bli ”naturens herrar” och nå fram till det kommunistiska samhället.

Militären stod över allt och allra högst stod naturligtvis diktatorn själv, Kim Il-Sung, Den Store Ledaren, en titel han sedermera officiellt antog. Fyra år efter sin död skulle han genom en konstitutionell ändring bli Republikens Evige President – med andra ord gudomlig. Dessförinnan hade en ny kalender införts i vilken år 1 är Kim Il-Sungs födelseår 1912.

Tusentals nordkoreanska arbetare, studenter och soldater deltar i en typisk, välregisserad och synnerligen patriotisk masshyllning till regimen och Kim Il-Sung - Den Evige Presidenten - på Majstadion i ­Pyongyang den 3 oktober 2007. Bild: IBL

Tusentals nordkoreanska arbetare, studenter och soldater deltar i en typisk, välregisserad och synnerligen patriotisk masshyllning till regimen och Kim Il-Sung - Den Evige Presidenten - på Majstadion i ­Pyongyang den 3 oktober 2007. Bild: IBL

...och Den Käre Ledaren

Efter Kim Il-Sungs död den 8 juli 1994 i sviterna av en hjärtinfarkt ärvde sonen Kim Jong-Il, med hederstiteln Den Käre Ledaren, makten efter fadern. Han förvaltade den på samma sätt - det vill säga i alla hänseenden mycket illa. Landet utarmades, ekonomin gick kräftgång och det förslavade folket svalt och förtrycktes. All opposition slogs brutalt ned, alla utlandskontakter förkvävdes, koncentrationsläger anlades och Nordkorea  förvandlades i praktiken till ett enda stort fängelse.

Samtidigt fortsatte personkulten, som innefattade en allt mer bisarr mytbildning kring Ledarens personliga egenskaper. Bland annat sägs nordkoreanska medier ha rapporterat om Kim Jong-Ils fabulösa minne, att han skrev operor, flög jetplan, producerade filmer och var världens främste poet. Till påståendena som väckt uppmärksamhet (och viss munterhet) internationellt hör även uppgiften om att han slog fem hole-in-one under sitt livs första golfrunda.
Militärparad i Pyongyang den 15 april i år. Koreanska folkarmén, den nordkoreanska försvarsmakten, är enligt USA:s utrikesdepartement världens fjärde största militärmakt med 1,21 miljoner soldater. Det motsvarar var femte nordkoreansk man mellan 17 och 54 år. Bild: IBL

Militärparad i Pyongyang den 15 april i år. Koreanska folkarmén, den nordkoreanska försvarsmakten, är enligt USA:s utrikesdepartement världens fjärde största militärmakt med 1,21 miljoner soldater. Det motsvarar var femte nordkoreansk man mellan 17 och 54 år. Bild: IBL

Problem med efterträdare

Kim Jong-Il gick i faderns fotspår i det mesta. Familjebilden var dock komplicerad med flera fruar och älskarinnor. Han ska ha fått åtminstone sex barn - tre söner och tre döttrar - med fyra olika kvinnor. Det vidlyftiga levernet och  de amorösa utsvävningarna komplicerade successionsordningen i Nordkoreas märkliga blandning av republik och ärftlig monarki. De båda äldsta sönerna kunde emellertid inte komma ifråga.
Den förstfödde sonen Kim Jong-Nam var frukten av ett förhållande med den gifta aktrisen Song Hye-Rim redan 1971. Han hade studerat datavetenskap i Schweiz, arbetade med att utveckla den nordkoreanska dataindustrin och betraktades länge allmänt som den självklare arvingen. Han gjorde sig dock omöjlig sedan han den 1 maj 2001 gripits av japansk polis på Naritas internationella flygplats med ett förfalskat dominikanskt pass. Kim Jong-Nam sade sig ha för avsikt att besöka Disneyland. Han utvisades efter tre dagar till Peking och blev kvar i exil resten av sitt sedermera abrupt avbrutna liv.
Den näst äldste sonen Kim Jong-Chul betraktades som för vek och feminin. Och valet föll därför på Kim Jong-Un, född 1983 av Kim Jong-Ils japanskfödda älskarinna Ko Yong-Hui.
 

Halvbrodern mördad, systern hyllad

När Kim Jong-Il avled den 17 december 2011 i Pyongyang stod alltså Kim Jong-Un, med epitetet Den Store Efterträdaren, redo att föra faderns livsarv vidare. Den föresatsen har han med råge uppfyllt. Jucheideologin vilar tung och mörk över Nordkorea, porträtten av Karl Marx och Vladimir Lenin som tidigare hängde på Kim Il-Sung-torget i Pyongyang är sedan 2012 nedplockade. Deras verk är förbjudna då marxism-leninismen utgör en alternativ väg till kommunismen som står i strid med den som Kim Il-Sung anvisat. Kimdynastin, som styrt i 70 år och tre generationer, är upphöjd till gudomligheter medan Juche och Songun, det vill säga doktrinen om militärens allenarådande företräde, är den enda tillåtna religionen.
Om USA startar krig, så kommer Nordkorea att slå till mot ”de amerikanska djävlarna” först, är budskapet i denna föga subtila propagandabild från regimen i Pyongyang.

Om USA startar krig, så kommer Nordkorea att slå till mot ”de amerikanska djävlarna” först, är budskapet i denna föga subtila propagandabild från regimen i Pyongyang.

Kim Jong-Un gifte sig 2009 med Ri Sol-Ju och de fick enligt uppgift 2010 dottern Kim Ju-Ae och därefter ytterligare två barn. Den 13 februari 2013 mördades Kim Jong-Nam, ledarens äldre halvbror, på Kuala Lumpurs flygplats i Malaysia av två kvinnliga nordkoreanska agenter, med största sannolikhet utskickade av brodern.
2014 utsåg Kim Jong-Un sin syster Kim Yo-Jong till biträdande chef på landets propagandaavdelning. Hon har därefter idogt arbetat på att bygga upp personkulten runt sin bror och avancerat mot den absoluta toppen, vilket förvisso är en farlig position också inom dynastin och inte ger några garantier för framtiden. Oberäkneligheten regerar i den nordkoreanska eliten och en plats i solen kan redan nästa dag vara förvandlad till ett liv bakom galler. Men ännu så länge ser det ljust ut för Kim Yo-Jong, som diktatorn ända sedan barndomsåren hyst ett gott öga till.
 

Världens farligaste man

Själv är Kim Jong-Un, enligt somliga i konkurrens med en viss västlig president, utpekad som världens farligaste man och det inte helt utan orsak. Vapenskramlandet mot framför allt USA, Sydkorea och Japan har blivit alltmer högljutt, utvecklandet av kärnvapen har intensifierats och landet har världens fjärde största militärmakt med sina 1,2 miljoner soldater.
Kim Jong-Un hotar ena stunden att förvandla Amerika och kanske hela den västliga världen till ruiner och aska för att i nästa stund slå om och bli den jovialiske folkledaren eller varför inte en flott playboy, som dricker dyra viner och konjak, importerar ostar från Schweiz för miljontals kronor och bjuder in basketstjärnan Dennis Rodman att delta i festandet.
Ledaren, heter det, kunde stå, gå och tala redan vid ett par månaders ålder, han vann VM i båtracing när han var nio och han komponerar glad i hågen och mitt upp i alla politiska bestyr klassisk musik utan motstycke i världshistorien. Till råga på allt klipper han sig själv. Vi skrattar förstås åt det där. Men Nordkorea lider. Och en 372 sidor tjock FN-rapport från 2014 vittnar om internering, våld, förnedring, tortyr och massmord i mer än trettiotalet koncentrationsläger spridda över hela landet – själva konklusionen av den blodbesudlade Kimdynastin.
Fakta: 
Miljoner döda - i ett krig som ännu pågår
Koreakriget är inte slut - inget fredsavtal är skrivet. Men i praktiken är det numera två helt skilda länder och vapenstillestånd råder sedan 1953. Gränsen går i princip vid den 38:e breddgraden och utgörs av en demilitariserad zon, DMZ.

Koreakriget är inte slut - inget fredsavtal är skrivet. Men i praktiken är det numera två helt skilda länder och vapenstillestånd råder sedan 1953. Gränsen går i princip vid den 38:e breddgraden och utgörs av en demilitariserad zon, DMZ.

Koreas delning och kriget som följde i dess spår markerar upptakten till Kimdynastins maktövertagande. Krigsutbrottet kom den 25 juni 1950 då nordkoreanska trupper gick över gränsen och inledde vad som var tänkt som ett regelrätt erövringståg i snabb takt. Medan nordkoreanerna sedermera fick hjälp från Kina och även mer diskret från Sovjetunionen, skyndade FN-styrkor ledda av USA till Sydkoreas hjälp. I dessa ingick förband från - förutom det klart dominerande USA - Storbritannien, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Holland, Frankrike, Sydafrika, Grekland, Filippinerna, Colombia, Turkiet, Thailand och Etiopien. Också Sverige fanns representerat, men regeringen i Stockholm liksom kollegorna i Oslo, Köpenhamn och Rom nöjde sig med att skicka sjukvårdspersonal. Det behovet var förstås stort. Många sårades, många stupade. De exakta siffrorna är okända, men det beräknas att Sydkorea under den tre år långa konflikten förlorade omkring 1 miljon man, Nordkorea lika många, Kina ungefär 600 000, USA 36 000 och övriga FN-länder på sydsidan ungefär 3 000 man. Kriget mynnade ut i ett vapenstillestånd inlett den 27 juli 1953 – men pågår egentligen än idag.

Förtryck, terror och fångläger
Nordkorea är ett stängt land, det mest avskärmade i hela världen. Ändå händer det att vittnesmål om förtrycket sipprar ut. De kommer inte sällan från flyktingar, som lyckats ta sig över gränsen från vad som brukar karakteriseras som ett enda stort fängelse med i realiteten 25 miljoner fångar. Inte alla sitter rent fysiskt inspärrade, men de är förtryckta och förslavade. Invånarna lyder underdånigt regimens påbud då de inte vågar någonting annat och oppositionen är praktiskt taget obefintlig. Terrorn är helt enkelt för omfattande.

Nordkorea har ett eget gulagsystem efter sovjetisk modell med ett 30-tal utspridda koncentrationsläger. Det finns troligen omkring 120 000 politiska fångar i landet, tortyr är regel snarare än undantag och människor avrättas frekvent efter summariska rättegångar eller inga alls. Barn dödas utan förbarmande och kvinnor tvingas till aborter. Massgravar finns på många håll, men är särskilt frekvent förekommande i den nordliga Hamyongprovinsen på gränsen mot Kina. Politiska brott räknas och bestraffas i minst tre generationer framåt och ingen utom de besuttna makthavarna själva tillåts lämna landet. En FN-kommission rekommenderade 2014 att Kim Jong-Un ställs inför rätta vid den Internationella krigsförbrytardomstolen i Haag. Det är osannolikt att detta någonsin kommer att ske.

Material från
AoV Tema Historia nr 9 - 2017