1848 - Europas galna revolutionsår

År 1848 rasade en revolutionär storm i Europa som saknade motstycke sedan den franska revolutionen. En våg av revolter, ibland kallad ”folkens vår”, spred sig och reformivrare reste sig mot makthavarna i Wien, Berlin, Milano, Palermo, Venedig, Budapest, Prag och flera andra städer på den europeiska kontinenten. Men när den gamla ordningen, med militären på sin sida, slog tillbaka led upprorsmännen svidande nederlag och gatorna i de europeiska storstäderna färgades röda av blod.

Den 6 oktober 1848 gjorde arbetare, studenter och upproriska soldater revolt i Wien. Gatustrider utbröt och krigsministern greve Theodor Baillet von Latour lynchades av den uppretade folkmassan. Ett par veckor senare återtog armén staden och flera av upprorsmakarna avrättades. Bild: IBL

Den 6 oktober 1848 gjorde arbetare, studenter och upproriska soldater revolt i Wien. Gatustrider utbröt och krigsministern greve Theodor Baillet von Latour lynchades av den uppretade folkmassan. Ett par veckor senare återtog armén staden och flera av upprorsmakarna avrättades. Bild: IBL

Det är inte alldeles enkelt att skapa sig en överblick över revolutionsåret  1848,­­­ ­vars oroligheter direkt eller indirekt anses ha påverkat fler än 50 olika länder. Det är en så pass komplicerad och stökig historia att det på italienska faktiskt har givit upphov till ett eget uttryck, un vero quarantotto, ”ett riktigt 48” – vilket på svenska kanske bäst kan översättas till en salig röra.

Även om upproren bröt ut nästan samtidigt på flera olika håll var revolutionerna inte, vilka många vid tiden felaktigt trodde, en samordnad aktion planlagd och iscensatt av internationella revolutionärer. Istället rörde det sig om likartade revolutionära stämningar, som vilade på ett utbrett folkligt missnöje. Det handlade om krav på liberala reformer, demokrati och nationell enhet.

Vägrade reformera

Även om revolutionerna inte var sammanlänkade hade de på många sätt samma orsaker: en kombination av framväxten av en upplyst och politiskt medveten borgarklass, misär och svår fattigdom hos arbetarklassen och, inte minst, de högst konservativa regimernas ovilja till reformer. Men för att kunna förstå de bakomliggande orsakerna till händelserna under revolutionsåret 1848 bör man först ta en titt på hur Europas politiska karta såg ut under 1800-talets första hälft. Efter Napoleonkrigen, sedan den franske kejsaren Napoleon Bonaparte slutligen besegrats av en koalition europeiska stater, samlades segermakterna vid Wienkongressen (september 1814 till juni 1815) för att skapa en nyordning i Europa efter de långa åren av krig. Omkring 200 större och mindre stater hade mött upp för samtalen men kongressen kom helt att domineras av en stormaktskommitté bestående av Storbritannien, Ryssland, Österrike och Preussen samt det besegrade Frankrike, som tilläts att delta i samtalen två månader in i överläggningarna.

Målet med de långvariga förhandlingarna var att uppnå en ­fungerande maktbalans och ett internationellt samarbete som skulle kunna garantera en varaktig fred.

Maktbalans och konservatism

Hos de segrande stormakterna sågs Frankrike fortfarande som det största hotet mot den europeiska freden och således ritades Europas karta om när erövrade franska områden tillföll segrarmakterna. Exempelvis stärktes Österrikes ställning i Norditalien och Preussen erhöll stora områden i västra Tyskland. Samtidigt skulle Frankrike erbjudas plats i det stormaktsförbund som bildades år 1815 för att bevara den internationella ordning som kongressen lyckats uppnå.

Den konservative statsmannen Furst Klemens von Metternich (1773-1859), Österrikes utrikesminister, dominerade den europeiska storpolitiken under åren efter Wienkongressen.

Den konservative statsmannen Furst Klemens von Metternich (1773-1859), Österrikes utrikesminister, dominerade den europeiska storpolitiken under åren efter Wienkongressen.

Ytterligare ett viktigt mål med den politik som frammejslades under Wienkongressen var att stärka den konservativa ordningen som rådde i Europa. Liberala och radikala idéer, liknande de som hade störtat den gamla makteliten under den franska revolutionen, skulle undertryckas. Samma sak gällde de nationalistiska strömningar som hotade att slita itu den maktbalans som uppnåtts. Liberalism och nationalism skulle utan tvivel leda till revolution och det kunde – vilket den franska revolutionen visat de konservativa makthavarna med all önskvärd tydlighet – bara leda till förnyat kaos och dödande.

Metternich - Europas starke man

Ledande bakom denna politik, ­tillika Wienkongressens värd, var Klemens von Metternich, Österrikes utrikesminister, som i praktiken styrde denna mäktiga centraleuropeiska stormakt i kejsarens ställe.

Österrike, eller egentligen det habsburgska riket, var en multi­etnisk nation vars väldiga landområden och inflytelsesfär efter Wienkongressen, genom direktstyre, släktband och allianser, omfattade stora delar av Central- och Östeuropa och sträckte sig från Tyskland till södra Italien. Metternich, Europas starke man vid den här tiden, styrde med fingertoppskänsla stora delar av den europeiska storpolitiken tiden närmast efter Wienkongressen med en blandning av järnhård kontroll och slipad diplomati.

Således dominerades Europas politiska karta av fem stormakter med mycket konservativa regeringsformer. Tre av dessa – Österrike/Habsburg, Ryssland och Preussen – var absoluta monarkier helt utan verkligt parlamentsinflytande. Frankrike och Storbritannien hade visserligen parlament men dessa var långt ifrån demokratiska inrättningar, enbart representerade av en liten klick av den yttersta eliten i rikena medan den absoluta majoriteten av befolkningen saknade rösträtt.

Barrikader uppfördes och gatustrider rasade vid Alexander Platz i Berlin natten mellan den 18 och 19 mars 1848. Fler hundra människor omkom. Bild: IBL

Barrikader uppfördes och gatustrider rasade vid Alexander Platz i Berlin natten mellan den 18 och 19 mars 1848. Fler hundra människor omkom. Bild: IBL

Censur och mötesförbud

Målet med det ”metternichska systemet” var alltså att dessa fem stormakter tillsammans skulle bekämpa alla liberala och nationella rörelser som med sina radikala krav på medbestämmanderätt, folkvalda representanter, politisk frihet och nationellt oberoende tvivelsutan bara kunde förorsaka ”samhällets undergång”.

Metternichs farhågor var inte ogrundade. På flera håll i Europa förekom såväl liberala som nationalistiska strömningar. Inte minst i delar av Metternichs eget rike, där nationalister drömde om fria och förenade nationalstater i Tyskland och Italien, splittrade som dessa länder var i mindre hertig- och kungadömen.

Också i Frankrike förekom tidigt radikala idéer men här handlade drömmarna om en republik eller åtminstone en verkligt konstitutionell monarki. För att bekämpa dessa farliga idéer införde de europeiska furstarna bland annat sträng censur samt förbud mot student­organisationer och politiska möten. Trots det uppstod under 1820- och 30-talen ett flertal underjordiska revolutionära organisationer runt om i Europa vars medlemmar var en ny typ av revolutionärer; intellektuella, romantiker och patrioter som betraktade sig själva som yrkesrevolutionärer som aktivt strävade efter revolutionen.

Pius IX - för övrigt den förste påven som fotograferades - överraskade med liberala reformer där han delade med sig av sin makt. Det bidrog till att invånare i andra italienska stater började kräva reformer.

Pius IX - för övrigt den förste påven som fotograferades - överraskade med liberala reformer där han delade med sig av sin makt. Det bidrog till att invånare i andra italienska stater började kräva reformer.

”Revolutionens vindar i luften”

Ett tag verkade det som om de europeiska furstarnas försök att stävja all form av opposition var framgångsrik. Men med tiden började de tappa kontrollen över situationen. Missnöjet var utbrett bland folken i Europa till följd av sträng censur, inskränkningar i åsiktsfriheten, förvägrad medbestämmanderätt och misär bland arbetarklassbefolkningen med skenande arbetslöshet, fattigdom och svält. Om det inte vore för detta breda missnöje hade de underjordiska grupperna av revolutionärer, med några få tusen medlemmar, aldrig kunnat nå sådana framgångar som de gjorde när revolutionsvågen slutligen bröt ut.

Efter flera år av upprepade kriser, smärre uppror och högljudda krav på liberala reformer var stämningen i Europa spänd i början på det nya året 1848. Den liberal-konservativa franske politiske filosofen Alexis de Tocqueville satte fingret på vartåt händelseutvecklingen lutade när han den 29 januari varnade sina kollegor i det franska parlamentets lägre kammare om att de ovetande befann sig på toppen av en mullrande vulkan:

”Kan ni inte känna… att jorden skakar på nytt i Europa? Kan ni inte känna revolutionens vindar i luften?”

Han uppmanade regeringen att bevilja reformer och göra sig kvitt korruption och sin oförsonlighet mot förändringar som allvarligt skadat folkets förtroende för regeringsmakten. Tocquevilles varningar togs inte på allvar av majoriteten i parlamentet utan möttes tvärtom med förlöjliganden. Men historien skulle ge honom rätt. Med början i Italien kort efter nyåret 1848 inleddes en storm som skulle skaka Europa i dess grundvalar.

Den 23 juni 1848 bröt ett väpnat arbetar­uppror ut i Paris. Nationalgardet kallades ut och blodiga strider rasade innan revolten slogs ned. 10 000 människor  dog eller sårades och 4 000 upprorsmän deporterades till Algeriet. Målning av Horace Vernet (1789-1863).

Den 23 juni 1848 bröt ett väpnat arbetar­uppror ut i Paris. Nationalgardet kallades ut och blodiga strider rasade innan revolten slogs ned. 10 000 människor dog eller sårades och 4 000 upprorsmän deporterades till Algeriet. Målning av Horace Vernet (1789-1863).

Påvens reformer

I början av januari utbröt oroligheter i Milano mellan den civila befolkningen och den österrikiska garnisonen i staden. Det blev startskottet för en lång rad liknande händelser runt om i de italienska staterna när frihetsivrare, liberaler och nationalister reste sig mot sina fyra huvudfiender: de enväldiga kungarna i Neapel och Turin, påvemakten och Österrikes välde i Norditalien.

Starkt bidragande till revolutionsvågen var att Rom år 1846 hade fått en ny påve, Pius IX, som överraskat sin omgivning med en rad liberala reformer i Kyrkostaten där han bland annat benådade hundratals politiska fångar och upprättade en rådgivande församling för att dela med sig av sin absoluta makt. Påvens agerande fick invånare i andra italienska stater att kräva liknande reformer. Det var knappast hans avsikt, och om påven dittills varit liberal, skulle han inte förbli det efter händelserna som följde.

Äntligen pressfrihet! För första gången säljs en ocensurerad tidning i Wien efter revolutionen i mars 1848 då både kung Ferdinand I och Metternich tvingats fly. Akvarell av Johann Nepomuk Hoefel. Bild: IBL

Äntligen pressfrihet! För första gången säljs en ocensurerad tidning i Wien efter revolutionen i mars 1848 då både kung Ferdinand I och Metternich tvingats fly. Akvarell av Johann Nepomuk Hoefel. Bild: IBL

Revolutioner i Italien och Frankrike

Den 12 januari bröt ett uppror ut i Palermo på Sicilien. Befolkningen krävde en provinsiell regering med självbestämmande från Ferdinand II, som regerade Bägge Sicilierna (statsbildning som förenade den södra delen av det italienska fastlandet med Sicilien) från Neapel på det italienska fastlandet. Kungen försökte till en början stå emot kraven från revolutionärerna men när upproret spred sig också till Salerno och Neapel tvingades han ge upp och den 10 februari erkänna en ny författning om sicilianskt självbestämmande. Med folkets stöd lyckades olika revolutionära grupper senare under våren ta kontrollen över större delen av Italien. Det resulterade bland annat i liberala författningar i Bägge Sicilierna, Sardinien och Kyrkostaten samt i Venedigs självständighet från Österrike.

Bollen var nu i rullning och på andra håll i Europa avlöste revolutionerna varandra i snabb takt. Den 22 februari utbröt den så kallade februarirevolutionen i Paris sedan demonstrationer mot kungens förbud av en reformbankett övergått i öppna våldsamheter. Inom några få dagar tvingades kung Ludvig Filip abdikera varpå den andra republiken utropades med en provisoriskt tillsatt regering bestående av liberaler och socialister. Revolutionsfanan trikoloren vajade åter över Paris.

Metternich tvingad på flykt

I mars var så tiden kommen för revolutionen att bryta ut i Metternichs Österrike. Våldsamma uppror i Wien tvingade Metternich, den konservativa ordningens främste försvarare, att avgå och fly till London. Också kejsare Ferdinand I av Österrike tvingades fly, för att i december abdikera till förmån för sin brorson Frans Josef. Österrike kastades in i  en allvarlig kris i nästan samtliga landsdelar när folkresningar i Böhmen, Ungern och Norditalien följde på Wienrevolutionen. Den 10 april tvingades Österrike erkänna återupprättandet av den böhmiska monarkin för att dagen därpå erkänna också Ungern som självständig stat. Även den österrikiska (och till viss del den preussiska) kontrollen över Tyskland rasade ihop sedan revolutionära arbetare framgångsrikt rest sig i München och Berlin och invånarna, likt i nästan alla västra Tysklands många småstater, låtit tillsätta parlamentariska regeringar fria från stormakternas kontroll. I det nu befriade Tyskland samlades under ett års tid, med start i maj 1848, en alltysk nationalförsamling bestående av representanter för Tysklands samtliga stater i Frankfurt i ett försök att ena Tyskland – dock utan resultat.

Revolutioner med olika mål

Revolutionsvågen som rasade genom Europa vårvintern och våren 1848 hade som sagt flera gemensamma bakomliggande orsaker. Däremot skilde sig revolutionens mål åt med en tydlig skiljelinje mellan Frankrike å ena sidan och Italien, Tyskland och Centraleuropa å den andra. I Frankrike var målen huvudsakligen politiska och vilade på en liberal eller socialistisk ideologi, med krav på republik eller åtminstone en konstitutionell monarki med ett folkvalt parlament. I övriga Europa fanns visserligen liknande krav på politiska reformer men här vilade de i hög grad på nationalistiska riktningar med en kamp för självständiga och enade nationalstater.

Revolutionen 1848 var i viss mån ett fenomen som var begränsat till de centrala delarna av den europeiska kontinenten. Således var det många europeiska länder – bland annat Storbritannien, Sverige, Norge, Spanien, Portugal och Ryssland – dit revolutionen aldrig nådde. Ändå påverkades de alla på ett eller annat sätt av den allmänna oro som rådde i Europa, och Storbritannien och Rysslands ingrep såväl militärt som diplomatiskt för att stävja krisen.

Inbördes splittring

Det hade verkligen varit en ”folkens vår” i Europa. Inspirerade av de första revolutionsutbrotten i Italien och därefter Frankrike hade revolutionärer över stora delar av Europa följt samma exempel. Den snabba utvecklingen av händelserna och den kraft med vilken demokratiska och nationella strömningar kommit till uttryck hade överraskat staternas gamla regeringar som till en början stått närmast handfallna när deras autokratiska styre ersattes av liberala författningar. Men efter ett tag, medan den kontra­revolutionära sidan samlade kraft och återhämtade sig från den inledande chocken, skulle det på många håll visa sig att revolutionärernas styrka var just som revolutionärer och inte som statsmän. När revoltörerna som tidigare strävat mot ett gemensamt mål, att störta den sittande makten, nu skulle regera blev deras inbördes splittring uppenbar.

Huvudproblemet var att revolutionens ledare många gånger var borgerliga intellektuella som saknade politisk erfarenhet och kontakt med folket. Det var det utbredda folkliga missnöjet som varit avgörande för revolutionens framgång men avsaknaden av folkliga masspartier och revolutionärernas distans från den breda allmänheten gjorde att de nya ledarnas styre vilade på en högst osäker grund.

Den österrikiska revolutionen slås ned när kejserliga trupper under fältsmarskalk Windisch-Graetz attackerar Wien i slutet av oktober 1848. Bild: IBL

Den österrikiska revolutionen slås ned när kejserliga trupper under fältsmarskalk Windisch-Graetz attackerar Wien i slutet av oktober 1848. Bild: IBL

Gamla ordningen slår tillbaka

Snart uppstod motsättningar mellan olika revolutionära grupper; liberaler, ultraradikaler, nationalister – borgerliga och proletära – som inte kunde enas om vilken riktning de nyfödda demokratierna borde ta. Resultatet blev att revolutionen som nått sådana initiala framgångar utvecklade sig till ett stort misslyckande. Med början senvåren 1848 kunde den gamla ordningen slå tillbaka och återta kontrollen på plats efter plats. Efter framgångarna under februarirevolutionen i Paris och inrättandet av den andra republiken började de mer radikala revolutionärerna i Frankrike att stöta på patrull. De allmänna val som ägde rum i april gav nationalförsamlingen en klar majoritet av moderata republikaner som, efter att motsättningar mellan borgerliga och proletära grupper lett till ett väpnat arbetaruppror i Paris, slog in på en alltmer konservativ riktning. Radikalismen var på tydlig tillbakagång vilket bekräftades i slutet av året när Napoleon I:s brorson Louis Napoleon Bonaparte med överväldigande majoritet valdes till den andra republikens president. De franska väljarna hade när de själva fått säga sitt tagit ställning mot revolutionen och för en tillbakagång mot ett mer traditionellt samhälle.

Skräckvälde i Italien

Även i Italien förlorade revolutionärerna alltmer fotfäste. Den 15 maj återtog kung Ferdinand II kontrollen över Neapel och fortsatte återerövringen av sina förlorade landområden genom att i september invadera Sicilien. I en blodig aktion besköt hans flotta staden Messina med artillerield, ett bombardemang som fortsatte flera timmar även efter att stadens försvarare kapitulerat, med många civila dödsoffer som följd. Händelsen gav kungen öknamnet Il re Bomba, ”kung Bomba”. Den 15 maj 1849 tvingades Siciliens liberala regim slutligen att kapitulera och den författning som påtvingats kung Bomba i februari 1848 sattes ur spel. Ett skräckvälde inleddes där all opposition slogs ned och meningsmotståndare förföljdes.

Också på andra håll krossades den italienska frihetssträvan. Kung Karl Albert av Sardinien, som på 1840-talet slagit in på en reformvänlig linje efter att länge bekämpat liberala strömningar, hade i mars 1848 infört en konstitutionell författning i sitt kungarike och blivit en av förgrundsgestalterna för den italienska enhetsrörelsen när han tillsammans med frihetsivrare i Lombardiet i norra Italien förklarat krig mot Österrike.

Efter inledande framgångar där stora delar av Italien befriats förlorade dock kungen flera av sina viktigaste allierade. Bland annat tvingades sicilianarna överge kampanjen för att försvara sin egen ö mot kung Bomba och även påven Pius IX drog in sitt beskydd. Utan tillräckligt stöd var Karl Alberts armé ingen match för den österrikiska militären. Han besegrades grundligt i slaget vid Custoza den 25 juli 1848 och tvingades därefter acceptera ett vapenstillestånd som återlämnade Lombardiet i österrikiska händer.

Ferdinand II:s flotta bombarderar Messina den 3 september 1848.  Artillerielden fortsatte långt efter att försvararna kapitulerat med många civila dödsoffer som följd.

Ferdinand II:s flotta bombarderar Messina den 3 september 1848. Artillerielden fortsatte långt efter att försvararna kapitulerat med många civila dödsoffer som följd.

Krossade frihetsdrömmar

Även Ungern och Tjeckien förlorade sitt självstyre när den österrikiska armén under år 1849 återerövrade Prag och, med rysk hjälp, också Budapest. Det tyska försöket att uppnå nationell enhet klappade samman, mycket på grund av att den preussiska kungen Fredrik Vilhelm IV vägrade ge enhetssträvandena sitt stöd. Till sist återstod endast Venedig bland de tidigare motståndsfickorna och när staden föll den 22 augusti 1849 var revolutionen definitivt besegrad och de gamla regimerna återinsatta. Europa återgick till en konservativ ordning med ökat förtryck och censur. Tiotusentals människor hade dödats i stridigheterna och många fler tvingats i landsflykt i förföljelserna av meningsmotståndare som följde. Revolutionsvågen 1848–49 brukar därför betraktas inte bara som den mest omfattande av de europeiska revolutionerna, utan också som den mest misslyckade.

Men det fanns några få ljuspunkter. Som en direkt följd av händelserna under revolutionsåret 1848 avskaffades feodalismen i Österrike och Preussen år 1850 vilket förbättrade böndernas levnadsvillkor. Frankrike behöll allmän rösträtt (för män) och den europeiska medelklassen gjorde såväl ekonomiska som politiska framsteg under de närmast följande årtiondena. 

Fakta: 
Revolutionären Mazzini
Giuseppe Mazzini (1805-72), italiensk revolutionär.

Giuseppe Mazzini (1805-72), italiensk revolutionär.

En av de mest framstående revolutionärerna i 1830-talets Europa var italienaren Giuseppe Mazzini. Han grundade i exil det hemliga sällskapet Giovine Italia (”Det unga Italien”) som strävade efter Italiens enande till en centralistisk, demokratisk republik samt organiserade ett internationellt revolutionärt förbund kallat Giovine Europa (”Det unga Europa”).

 

När revolutionen slutligen kom till Italien år 1848 blev dock den ultraradikale Mazzinis egen del i händelserna begränsad och han tvingades fly landet sommaren 1849, efter att under en kort tid varit högsta ledare i den republik som proklamerats i Rom i början av året. 

Marsoroligheterna i Stockholm
Under Marsoroligheterna i Stockholm 1848. Akvarell av Fritz von Dardel.

Under Marsoroligheterna i Stockholm 1848. Akvarell av Fritz von Dardel.

Även om Sverige i hög grad förblev opåverkat av revolutionsvågen 1848 gick oroligheterna inte helt obemärkta förbi. Sedan de första nyheterna om den franska februarirevolutionen nått Stockholm i början av mars utbröt mellan den 18 och 19 mars upplopp i huvudstaden när demonstranter krävde reformer och rösträtt. Den uppretade folkmassan kastade sten mot militären och krossade fönster på flera platser runt om i staden. När oroligheterna inte upphörde trots kung Oscar I:s försök att blidka folkmassan genom att frige fängslade demonstranter, gav han order till militären att ingripa med full kraft. Efter att en kavallerichock hindrats av stenkastande demonstranter vid Storkyrkobrinken söndagen den 19 mars gav kungen order om att öppna eld för att skingra folkmassan och ett trettiotal personer dödades. Därmed slogs upploppet ned och marsoroligheterna upphörde.

Material från
AoV Tema Historia nr 1 - 2018

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter