5 medicinska upptäckter som förändrat världen

Utvecklingen sker inte i en stadig takt utan växlar mellan långa tider med inga eller små framsteg, för att avlösas av större genombrott som förändrar mycket – ibland till och med historiens gång. Här listar vi fem medicinska upptäckter som betytt extremt mycket för miljoner människor.

Fakta: 
Röntgen - farliga strålar ger medicinsk vägledning
Röntgen är ett självklart inslag inom vården i våra dagar­ och ger detaljerade bilder av olika vävnader i kroppen­, vilket hjälper läkarna att ställa diagnos eller förbereda kirurgiska ingrepp. Vid röntgenundersökningar används i första hand utrustning för konventionell röntgen, datortomografi, genomlysning, tandröntgen och mammografi – och allt detta har sin grund i Wilhelm Conrad Röntgens upptäckt från 1895 av vad som skulle komma att kallas röntgenstrålen. Denna byggs upp av joniserande elektromagnetisk strålning med kort våglängd på cirka 0,01-10 nano­meter och höga fotonenergier på 100 eV till 100 keV.
Dessa korta våglängder förmår tränga igenom en människokropp, men bättre genom vävnad än genom ben vilket gör den användbar för röntgenundersökningar. Den i sjukvården använda röntgenstrålningen produceras i röntgenrör där strålningen alstras. Patienten placeras mellan röntgenröret och bildmottagaren, som fångar upp röntgenstrålarna.
Bilden som blir resultatet beror på att viss vävnad dämpar­ strålningen mer än annan, till exempel ben mer än mjukdelar. Stråldosen vid varje undersökning anpassas för att vara så låg som möjligt, men naturligtvis ändå ge önskad information. Tumregeln är att ju mer komplicerad undersökning, desto högre stråldos, men gränsvärdena är ändå satta tillräckligt lågt för att minimera riskerna för dagens­ patienter.
Annat var det på gamle Wilhelm Röntgens tid. Han föddes den 27 mars 1845 i Lennep i Nordrhein-Westfalen, blev framgångsrik fysiker, innehade professurer i Hohenheim, Strasbourg, Giessen, Wüzburg och München, gjorde sin sensationella upptäckt 1895 och blev för denna bragd den första nobelpristagaren i fysik 1901. 1923 avled han i magcancer – sannolikt orsakad av all den joniserande strålning han utsatts för under arbetet med röntgenstrålen.

Sjukhushygien - enkla rutiner räddar miljoner
Florence Nightingale

Florence Nightingale

Hygienens genombrott inom sjukvården kom för ungefär­ 150 år sedan och två namn är centrala i historiken – Florence­ Nightingale och Ignaz Philipp Semmelweis.
Florence Nightingale tillträdde 32 år gammal sin tjänst som vårdhemsföreståndarinna vid en tid då sjukhusvistelse ofta betraktades som en dödsdom. Smittämnen var ett okänt begrepp, byggnaderna som användes var i dåligt skick, ventilationen var dålig, avloppen inte sällan ur funktion och tillgången på rent vatten bristfällig.
Personalen var obildad och ovårdad, ingen brydde sig om att tvätta händerna och patienterna dog mycket riktigt som flugor i allehanda infektioner.
Florence gjorde en stor insats för att förbättra de sanitära förhållandena, både i det civila och senare i fält under Krimkriget. Hon insåg betydelsen av renlighet och hygien och hon lyckades med enkla medel förbättra statistiken högst märkbart.
Florence visste dock ingenting om de bakomvarande orsakerna och varför hygien var viktigt. Här höll sig ungraren Semmelweis längre fram och insåg att det var något slags smittämne inblandat, dock okänt vad eftersom bakterier var okända.
I juli 1846 blev han chef för en förlossningsavdelning i Wien och noterade att spädbarnsdödligheten på grund av barnsängsfeber låg anmärkningsvärt högt, ofta över 10 procent­. Detta kunde han så småningom koppla till att medicinstuderande som förlöste kvinnorna ofta kom direkt från obduktionssalen utan att tvätta händerna. Semmelweis införde­ tvagning med klorerad kalk och talet för barnsängsdödligheten sjönk drastiskt – från 18,3 procent i april 1947 till 2,2 procent i juni samma år.
När han 1848 utvidgade rengöringen till att omfatta alla instrument som kom i kontakt med patienten under förlossningen kunde han närmast utrota barnsängsfeber från sin avdelning.
Men han förblev inte oemotsagd, utan det skulle ta ytterligare några årtionden innan bakterieteorin utvecklades och debattens vågor avseende hygienens betydelse gick alltjämt höga. När smittämnena sedan upptäcktes kom saken i ett annat ljus. Semmelweiz hade haft rätt och större resurser lades på allmän hygien och renlighet. På 1930-talet kompletterades de sanitära strävandena med läkemedel som till exempel sulfa, från 1940-talet med penicillin och ökad kunskap om bakterier och virus genererade ny metodik.
Idag, 150 år efter Nightingale och Semmelweiz, hålls infektionsrisken nere med autoklavering av kirurgiska instrument, desinfektion av huden före kirurgi, sinnrik specialventilation i operationssalar, skyddskläder för personal och antibiotika i infektionsprofylaktiskt syfte. Men problemen är för den skull inte helt eliminerade. I Sverige räknar man med att av 100 utskrivna patienter har eller får 5-10 procent en infektion. Uppemot en tredjedel av dessa hade varit möjliga att förebygga med vad man kallar ”optimala sjukhushygieniska­ åtgärder”. Så än finns det mycket att göra och den sjukhushygieniska utvecklingen går vidare.

Vaccination - aktiverar kroppens eget immunförsvar
Upprinnelsen till våra tiders breda vaccinationsprogram utgörs av de smittkoppsepidemier som grasserade i Europa under 1700-talet, dödade uppemot 60 miljoner människor och lämnade överlevande vanställda med fula koppärr och inte sällan blindhet som följd.
Den försynte och tillbakadragne kväkaren och läkaren Edward Jenner i Berkeley i England hade emellertid av traktens mjölkerskor fått höra att de inte kunde få smittkoppor eftersom de redan haft kokoppor.
Kokoppor var en vanlig sjukdom bland boskapen och den smittade även människor men hade ett lindrigt förlopp. Jenner­ noterade även att dessa bondflickor hade fin och slät hy och inte den klassiska koppärriga hyn som var följden av de betydligt allvarligare smittkopporna.
Han tog det djärva beslutet att pröva en idé och han var inte främmande för att använda mänskliga försöksobjekt. Den 14 maj 1796 ympade han åttaårige James Phipps med kokoppor. Pojken insjuknade, men tillfrisknade snabbt. Jenner avvaktade sex veckor innan han ympade honom med sekret från utslagen på en smittkoppspatient, mycket noggrant i flera snitt på båda armarna.
Pojken förblev frisk och efter ytterligare några år av framgångsrika experiment vågade Edward Jenner offentliggöra sin upptäckt och rapportera till vetenskapsakademien Royal Society­ i London. Många där var skeptiska vilket förorsakade en mycket hätsk debatt. Men motståndet lade sig och snart började man framgångsrikt vaccinera mot smittkoppor lite varstans i Europa.
Flera länder gjorde den 14 maj till helgdag för att fira den första vaccinationen och anspråkslöse Jenner blev mot sin vilja en firad celebritet.
Hans upptäckt visade sig sedermera tillämplig på en rad av sjukdomar såsom difteri, stelkramp, kikhosta, polio, mässling, röda hund och påssjuka.
Det är först i våra dagar som vaccinering här och var börjat ifrågasättas, bland annat för att den av kritikerna utpekats­ som en orsak till autism. Några konkreta bevis för att så är fallet finns dock inte.
Vaccination framkallar skydd mot en specifik infektion genom att tillföra en antigen som aktiverar kroppens immunförsvar mot det sjukdomsalstrande ämnet, oftast virus eller bakterier. Vaccinet kan bestå av levande smittämnen som är tillräckligt oskadliggjorda för att normalt inte orsaka sjukdom. Vaccin kan också baseras på döda smittämnen, ofta då tillsammans med andra ämnen som höjer immunförsvaret.
Man räknar med att i en befolkning behöver­ 75-90 procent av individerna vara vaccinerade­ för att den aktuella sjukdomen inte längre ska få fäste.

Penicillin - upptäckt av rent slarv
Det är svårt att mer exakt slå fast vad det var bakteriologen Sir Alexander Fleming var ute efter den där dagen i laboratoriet 1928, men inte var det penicillin – fast det var just vad han fick.
Händelsen kan väl också sägas illustrera den paradoxala nyttan av att vara lite slarvig. Sir Alexander fick nämligen se att mögelsvampen Penicillium förorenat en stafylokockkultur han haft på en odlingsplatta och glömt kvar över semestern. Detta var rent slarv och inget avsiktligt. Men resultatet hade blivit att bakterietillväxten mycket kraftigt hämmats.
Idén var född och testerna på möss utfördes tio år senare av Flemings kollegor Sir Ernst Boris Chain och Sir Howard Walter Florey. Utfallet var mycket gott, den nya antibiotikan började användas på människor 1941. 1945, efter krigsslutet, fick de tre adlade herrarna dela på nobelpriset för sin upptäckt.
Principen bakom penicilliner, som ingår i gruppen betalaktamer, är att de har en gemensam verksam del som kallas betalaktamringen. Denna binder till särskilda proteiner, så kallade PBP (penicillinbinding proteins), och detta hindrar i sin tur bildning av tvärbindningar mellan peptidoglykaner i bakteriens cellvägg. Enkelt uttryckt innebär det att bakterierna inte kan bilda cellväggar och då dör de ut.
En kraftig överkonsumtion har dock fört med sig ökad penicillinresistens hos många bakteriestammar, vilket är ett snabbt växande problem. Resistensen beror i regel på att bakterier börjar producera ett protein som snabbt bryter ned flertalet av alla penicillintyper – dock med undantag­ för isoxapenicilliner.
Denna problematik förminskas knappast av att stafylo­kocker genom mutation har visat sig bli resistenta även mot isoxazolylpenicilliner. Resultatet blir då den ökända MRSA (meticillinresistenta staphylococcus aureus), och mot denna­ dunderbakterie är samtliga betalaktamantibiotika, alltså samtliga penicilliner, och andra antibiotika som cefalosporiner och karbapenemer, overksamma.
Det är ett scenario som varken Fleming själv eller hans båda nämnda kollegor kunnat förutspå. Deras upptäckt måste ändå räknas till en av medicinhistoriens allra största­ och man uppskattar att den räddat livet på minst 200 miljoner­ människor.

Blodgrupper - livsviktig indelning
Att blodet har en livsviktig funktion har funnits i människornas medvetande länge och att återge hälsa och styrka genom tillförsel av blod är ingen sentida idé. Det finns uppgifter om att påven Innocentius VIII fick den första kända tranfusionen 1492, men både han själv och de tre unga donatorerna avled. På 1600-talet lyckades man först föra över blod mellan hundar och kort senare från djur till människa, men också här dog patienten och blodstransfusioner förbjöds i slutet av århundradet.
Tvåhundra år senare lyckades man för första­ gången med transfusion mellan människor, men dödligheten var fortfarande hög. Det verkliga genombrottet kom inte förrän i början av 1900-talet, då den österrikiske biologen Karl Landsteiner kom till insikten att det finns olika blodgrupper. Han hade i olika vetenskapliga sammanhang fört saken på tal redan under åren 1901-1903, men det var först 1909 då han presenterade den numera så välkända och accepterade klassificeringen av blodet i A-, B-, AB- och 0-grupper som upptäckten fick ett riktigt brett genomslag. A, förklarade Landsteiner, har antigener av typ A på sina röda blodkroppar och bildar antikroppar mot B-antigenen, B har  B-antigen och bildar antikroppar mot A-antigen, AB har
A- och B-antigener och saknar antikroppar mot någon av dem, och 0 har varken A- eller B-antigener, men bildar antikroppar mot båda.
Nu kunde man börja ge transfusioner på ett avsevärt säkrare sätt och Landsteiner belönades med 1930 års nobelpris i medicin. Han fortsatte sin forskning i blodets egenskaper och lyckades 1937 tillsammans med Alexander S Wiener identifiera Rh-systemet, för vilket han postumt belönades med Laskerpriset 1946. Då hade emellertid Landsteiner varit död i tre år.
Han blev 1939 professor emeritus vid Rockefeller Institute och dog bokstavligen talat med pipetten i hand då han på kvällen den 24 juni 1943 drabbades av en hjärtinfarkt. Två dagar senare avled han, men hans forskargärning lever vidare och miljoner och åter miljoner människor­ över hela världen som räddats med blodstransfusioner är skyldiga honom sitt tack.

Material från
Allt om Vetenskap nr 10 2009

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter