Sputnik: Rysk rymdsensation förödmjukade USA

USA blir lamslaget av chocken

Lördagen den 5 oktober, dagen efter uppskjutningen, kunde Koroljovs landsmän läsa en torr rapport om genombrottet i kommunistpartiets tidning Pravda:

”Under de senaste åren har det i Sovjetunionen pågått vetenskaplig och expe­rimentell forskning kring utvecklan­det av satelliter.

Som resultat av en storstilad insats från forskningsinstitutio­ner och konstruktionsbyråer har världens första konstgjorda satellit framställts.

Den 4 oktober 1957 sändes satelliten enligt planerna upp i en omloppsbana. Just nu rör sig satelliten i en elliptisk bana kring jorden, och dess färd kan iakttagas med enkla optiska instrument, till exempel en kikare.”

Medan Pravda höll en kyligt konstaterande ton, reagerade utländsk press desto mer passionerat. Den franska tidningen Le Figaro jublade på förstasidan:

”Drömmen har besannats – jordens tyngdkraft har besegrats”, och i USA basunerade The New York Times med ovanligt fet stil ut:

”Sovjet skickar­ första satelliten ut i rymden.” I Storbritannien spekulerade The Manchester Guardian i om ryssarna hade sikte på fjärran planeter. ”Next Stop Mars?” undrade den brittiska tidningen.

Den entusiasm som medierna upp­visade delades inte av amerikanska politi­ker och forskare. Bestörta och förödmjukade försökte de förstå hur ett land som de betraktade som både tekniskt och ekonomiskt outvecklat plötsligt kunnat få övertaget i rymden.

Efter den första chocken följde förnekandet. Många påstod att Sputnik var ett falsarium, ett kommunistiskt propagandapåhitt – eller i bästa fall en obrukbar plåtbit.

Men när radiostationer överallt på jorden började transmittera bip-bip-signalerna som kom från Sputnik, och när folk med egna ögon såg den lilla­ lysande pricken röra sig över himlen, kom det bittra erkännandet:

Sovjetunio­nen hade lyckats – de röda hade erövrat­ rymden och hade nu ett gediget försprång i kapplöpningen mot främmande­ planeter.

Nu började amerikanerna – och hela den övriga västvärlden – spekulera över de skrämmande perspektiven kring Sputniks genombrott. När nu ryssarna kunde skicka en satellit i en bana runt jorden måste de också kunna konstruera missiler som – om det kalla kriget hettade till – kunde sända atombomber på långdistans till USA.

Under två världskrig hade Atlanten skyddat USA mot direkta angrepp, men nu hade landet plötsligt blivit oerhört sårbart.

Denna insikt skakade amerikanerna och mitt i känslan av vanmakt drabbades politiker och raketingenjörer av panik. Nu skulle man minska ryssarnas försprång och ta sig förbi dem – och det omedelbart.

Sovjet sänder upp hund i rymden

Lika förödmjukande som Sputnik blev för amerikanerna, lika stor triumf var den lilla klotrunda satelliten för Sovjetunionen.

Nikita Chrusjtjov, som efter Stalins död 1953 i praktiken hade blivit landets verklige ledare, hade före raket­uppskjutningen tänkt sig att det bara rörde sig om ännu ett av Koroljovs experiment.

Men när omvärlden uppmärksammade händelsen i stora rubriker och en amerikansk tidning till och med skrev att ”ryssarna har vunnit tävlingen”, erkände han Sputniks enorma propagandavärde.

I jakten på ännu mer prestige funderade han på att lägga ännu ett trumfkort på bordet. Den 9 oktober – bara fyra ­dagar efter uppskjutningen av Sputnik – kallade han därför Koroljov till Moskva, där chefsingenjören till sin stora för­våning fick ett nytt och mycket brådskande uppdrag.

”Vi hade aldrig trott att vi skulle hinna skicka upp en satellit före amerikanerna. Men vi lyckades. Var vänlig och skicka upp någonting nytt i rymden med anledning av årsdagen för ryska revolutionen”, befallde Chrusjtjov.

Med bara en månad kvar till jubi­leumsdagen fick Koroljov mer bråttom än någonsin tidigare. Hittills hade han arbetat från åtta på morgonen till tio på kvällen; nu offrade han en stor del av nattsömnen för det nya projektet.

Korol­jov tycktes vara överallt samtidigt och pressade sina underordnade till det yttersta.

Eftersom han insåg att han inte själv skulle hinna kvalitetskontrollera alla detaljer, instruerade han sina ingenjörer att de skulle lämna alla ritningar direkt till arbetarna.

Den 3 november 1957, knappt en månad efter att Sputnik stigit till väders och i god tid före firandet av revolutionen, tillfogade Sovjetunionen USA ännu ett svidande nederlag:

I ett moln av rök och eld lyfte Sputnik 2 från Bajkonur – och den här gången var det inte bara fråga om en ny satellit som med sina 508 kilo var sex gånger tyngre än den föregående.

Den nya satelliten hade en levande varelse ombord. I en liten kabin satt hunden Lajka, en blandras som man hittat på gatorna i Moskva.

Flopp i Florida

Än en gång blev uppståndelsen stor över hela världen, men mest i USA där ingenjörerna slet febrilt för att bevisa att de inte på något sätt låg efter sin kommunistiska kalla kriget-fiende. Men ryssarna hade än en gång tagit täten.

Den senaste raketuppskjutningen visade tydligt att de snart skulle kunna skicka upp även människor i rymden.

I en kamp mot klockan – och mot en total prestigeförlust – hade tekniker ur amerikanska luftflottan försökt göra en trestegsraket, Vanguard (förtrupp), redo för uppskjutning innan Sovjet slog till ännu en gång.

Men amerikanerna misslyckades och i ett tal som Chrusjtjov höll den 6 november 1957, på 40-årsdagen av ryska revolutionen, kunde han inte låta bli att strö salt i såren:

”Det verkar som om namnet Vanguard syftar på att amerikanerna hade trott att deras satellit skulle bli världens första.

Men det var de sovjetiska satellitena som visade sig komma först och som utgjorde förtruppen.

Dessa satelliter dokumenterar hur väl utvecklad tekniken, vetenskapen och ekonomin är i Sovjetunionen, vars medborgare håller på att bygga upp ett nytt liv under den marxist-leninistiska fanan.”

Inte förrän den 6 december 1957 var tiden inne för den stora amerikanska maktdemonstrationen. Den dagen fanns medier från hela världen representerade vid raketbasen i Cape Canaveral i Florida.

Alla höll andan när nedräkningen äntligen kom till ”zero, ignition, lift off”.

Men Vanguard lyckades inte lyfta mer än några centimeter från rampen förrän satelliten plötsligt exploderade inför ögonen på flera miljoner amerikaner som följde hela händelsen i direktsändning på tv.

Journalisternas dom var skoningslös. Den misslyckade raketen fick genast öknamn som ”Flopnik” och ”Kaputnik”, och inte heller i Sovjetunionen passerade fiaskot obemärkt.

På förstasidan visade Pravda två bilder. Under rubriken ”Propaganda” fanns en bild av Vanguard före avfyrningen. Och under rubriken ”Verklighet” syntes en rykande skrothög.

Från fängelse till förman

Medan amerikanerna nedstämda tvingades inse att rymden tills vidare låg utom räckhåll för dem, fortsatte ryssarna självsäkert sin tour de force.

Partitoppen hade nu på allvar insett rymd­fartens enorma reklamvärde och i en strid ström forsade rublerna till Koroljov som hade blivit Sovjetunionens store, men hemlige, hjälte.

Bara kommunistpartiets ledare och ingenjörerna i hans team kände till hans namn. Av säkerhetsskäl fick ingen veta vem som var hjärnan bakom rymdprogrammet.

Sergej Koroljov var en statshemlighet, och det fåtal gånger som hans person omnämndes i Pravda, var det under pseudonymerna ”professor K. Sergej” eller ”chefsdesignern”.

Att han skulle nå denna position hade inte stått skrivet i stjärnorna. Även om Koroljov hade utbildat sig till ingenjör i aerodynamik i Moskva och tidigt visat sin talang som raketkonstruktör, spenderade han en stor del av sitt liv i fångenskap.

Som ung hade han arbetat för den berömde flygplanskonstruktören Andrej Tupolev, och när militären började visa intresse för de raketer som Koroljov och hans kamrater utvecklade på fritiden, anställdes han 1933 som ansvarig för utvecklingen av missiler och raketdrivna flygplan.

Men år 1938 satte Stalin tvärt stopp för hans forskning.

Som ett led i de stora­ utrensningarna arresterades Koroljov och anklagades för omstörtande verksamhet – för att han valt att satsa på rake­ter med flytande bränsle i stället för ­sådana med fast bränsle, och för att han spenderade för mycket pengar.

Några månader senare deporterades han till de beryktade Kolyma-guldgruvorna i Sibirien, där hans medfångar en efter en dukade under för svält och sjukdomar. Under lägertiden tappade Korol­jov alla sina tänder och var nära att dö av skörbjugg, men efter fem månader hade han turen att få komma ut.

Hans tidigare arbetsgivare, Tupolev, hade dragit i rätt trådar och sett till att Koroljov kunde flyttas till ett arbetsläger för intellektuella. Där konstruerade han flygplan och raketmotorer.

År 1944 försattes han på fri fot och började nu lojalt att arbeta för det system som hållt honom inspärrad i hela sex år. Efter andra världskriget sattes Koroljov att undersöka beslagtagna tyska­ V-2-raketer – ballistiska missiler med stor räckvidd, utvecklade av tysken Wernher von Braun.

I krigets slutskede hade von Braun och ett antal av hans främsta tekniker hämtats från Tyskland till USA för att fortsätta att utveckla vapen­system och raketer.

Men även ryssarna fick tillgång till von Brauns upptäckter i form av avfyrningsklara V-2­-raketer, fabriksanläggningen och detaljerade manualer.

Utifrån denna kvarlåtenskap byggde Koroljov och hans experter upp det ­sovjetiska raketprogrammet, och på så sätt blev tyskarnas V-2 prototypen till både Sovjetunionens och västvärldens rymdraketer.

Gagarin först i rymden

Den 31 januari 1958 lyckades amerikanerna till sist bli aktiva deltagare i rymdkapplöpningen. Då lyfte von Brauns 20 meter höga Jupiterraket från Cape Canaveral.

Med ombord hade den satelliten Explorer 1, som några minuter senare lade sig i en bana runt jorden.

USA hade nu knappat in en aning på ryssarna och återvunnit lite av självrespekten. Kapplöpningen mellan de två supermakterna hade tagit fart på riktigt.

I USA samlade man alla krafter under rymdflygstyrelsen NASA, grundad den 29 juli 1958 som en direkt reaktion på Sovjetunionens försprång. NASA påbörjade genast ett bemannat rymdprogram men än en gång skulle det visa sig att Sovjetunionen med Korol­jov i spetsen låg ett förödmjukande steg före:

Den 12 april 1961 blev kosmonauten Jurij Gagarin den första människan i rymden.

Efter att ha färdats ett varv runt jorden på 108 minuter ombord på Vostok 1-kapseln landade den 27-årige­ kosmonauten med fallskärm 80 mil sydöst om Moskva.

Dagen efter denna epokgörande bedrift skrev The New York Times med stora bokstäver på förstasidan:

”Sovjet sänder första människan ut i rymden och får honom tillbaka till jorden.” Den här gången var Pravda för första gången än mer exalterad än sin amerikanska motsvarighet:

”Enorm händelse i människans historia” löd rubriken i den sovjetiska tidningen som tog tillfället i akt att framhäva att kommunismen än en gång visat sig överlägsen kapitalismen.

Omedelbart efter landningen hade Chrusjtjov per telefon från sitt semesterhus vid Svarta havet gratulerat Gagarin och berömt honom för den fantastiska bedriften.

Koroljov däremot omnämndes inte med ett ord och när ­Gagarin senare i en festparad på Röda torget i Moskva tog emot folkets hyllningar, deltog ”chefsdesignern” anonymt.

Vid en mottagning efteråt till kosmonautens ära fanns Koroljov åter­igen som en skugga i bakgrunden.

Medan­ Chrusjtjov och hans hustru Nina ­omfamnade och hyllade Jurij Gagarin, fick Sergej Koroljov stå vid sidan om och se på.

Sovjet går från seger till seger

Mindre än en månad efter Gagarins rymdfärd följde USA efter: Den 5 maj 1961 genomförde astronauten Alan Shepard en lyckad rymdfärd ombord på Freedom 7, där han i en kvart befann sig i tyngdlöshet.

Den bedriften visade att USA nu var tätt i hälarna på USSR, men den nytillträdde amerikanske presidenten John F. Kennedy hade ännu större­ planer:

I ett tal till nationen proklamerade han att han tänkte påskynda det bemannade rymdprogrammet: ”USA borde sätta som mål att, innan det här ­årtiondet är slut, landsätta en man på månen och föra honom säkert tillbaka­ till jorden.”

I USA såväl som i Sovjetunionen var det inte vetenskapliga ambitioner utan politik som styrde planerna för rymdforskningen.

Men medan amerikanerna gick in för långtidsplanering, var ryssarna­ i desto högre grad ute efter de snabba segrarna i propagandasyfte – till Korol­jovs stora vrede.

Redan år 1960 hade Koroljov börjat arbeta med en bemannad månfärd, men han fick aldrig tid att koncentrera sig på att utveckla N-1, startraketen som skulle förverkliga drömmen.

Chrusjtjov lade ständigt på honom andra uppdrag för att Sovjetunionen skulle kunne trium­fera ännu mer.

Och framgångar­ fanns det gott om: I augusti 1961 flög ryssen Herman Titov hela 17 varv runt jorden i Vostok 2 och den 16–19 juni 1963 blev kosmonauten Valentina Teresjkova den första kvinnan i rymden.

När Chrusjtjov fick veta att USA hade planer på att skicka upp en tvåmans­farkost, Gemini, gav han Koroljov ­order om att genast bygga ett rymdskepp med plats för två eller tre kosmonauter.

Koroljov accepterade motvilligt upp­draget och på nytt åsidosatte han alla andra projekt. Bara sju månader senare, den 12 oktober 1964, sändes Voschod 1 upp med tre man ombord.

Rymdskeppet var i själva verket bara en ­ombyggd version av farkosten Vostok, men genom att ta bort katapultstolarna­ lyckades Koroljov klämma in tre män – dock utan rymddräkter.

Dramatisk rymdpromenad

Rymdresan för tre personer skapade också världssensation, men Chrusjtjov som beordrat resan hann aldrig skörda frukten av bedriften – dagen efter att Voschod 1 landat avsattes han under kuppliknande omständigheter och ersattes av Leonid Brezjnev.

Med Chrusjtjovs fall från maktens tinnar försvann även den främsta drivkrafter bakom Sovjets propagandanummer i rymden. Trots det fortsatte Koroljov att planera Voschods andra och – skulle det visa sig – sista flygning.

Rymdskeppet utrustades med en luftsluss och bara fem dagar innan Gus Grissom och John Young blev den första amerikanska duon som genom­förde en rymdfärd ombord på Gemini 3, stal Sovjetunionen uppmärksamheten en gång till.

Det var den 18 mars 1965, då Aleksej Leonov genomförde världens första rymdpromenad.

”Varje sjöman måste kunna simma. På samma sätt måste också varje­ kos­monaut kunna simma och utföra konstruktionsarbete utanför sitt rymdskepp”, hade Koroljov sagt till kosmonau­ten Leonov precis före uppskjutningen.

Leonov bevisade förvisso att han kunde­ reda sig i tomma intet utanför rymdskeppet, men när han skulle in i luft­slussen igen hade rymddräkten svällt upp så mycket att han inte kunde pressa sig in igen.

Inte förrän han släppte ut lite av luften lyckades han ta sig in, men problemen var inte slut med det: under landningen fallerade kapselns automatiska bromssystem. Koroljev vägledde lugnt men bestämt besättningen som lyckades bromsa manuellt.

Den 19 mars dunsade Voschod 2 ned i en snö­driva i de sibiriska skogarna, mer än 200 mil från den planerade landningsplatsen.

De två kosmonauterna över­levde den dramatiska landningen men tvingades tillbringa två nätter i isande­ kyla bland ylande vargar innan räddningsmanskapet hann fram.

Under hela manövern hade Koroljov haft telefonkontakt med räddningsteamet och när kosmonauterna äntligen hade satts i säkerhet sade han på skoj till räddningsledaren:

”Var vänlig skicka ett halvt kilo Validol (ett lugnande medel, reds.anm.) till parti­ledningen.”

Koroljov blir berömd efter döden

I slutet av 1965 var Sergej Koroljov fullständigt överhopad med arbete. Dels basade han för utvecklingen av raketsystem, spionsatelliter och rymd­sonder, dels hade han fullt upp med att förverkliga sin dröm om att landsätta människor på månen.

Men på grund av kronisk stress och sviktande hälsa blev Voschod 2 den sista bemannade rymdfärd som chefsdesignern fick uppleva.

Från sin bas i Bajkonur skrev han i slutet av året i ett brev till sin fru Nina, att han var modlös och svag: ”Jag är onaturligt trött. Ibland har jag ont i hjärtat och jag måste ta höga doser Validol.”

I december 1960 fick Koroljov en hjärtinfarkt och läkarna rekommenderade honom då att dra ned rejält på arbets­tempot.

Men chefsdesignern lyssnade inte på rådet och efter det drabbades han ständigt av nya åkommor som inflammation i gallblåsan, blödningar i tjocktarmen och dåligt hjärta.

Inte heller hörseln var vad den borde, troligen på grund av oljudet från alla de raketer han varit med om att avfyra, men Koroljov vägrade att använda sin hörapparat.

Den 5 januari 1966 blev han inlagd för vad man trodde skulle bli en rutinoperation. Men under ingreppet upptäckte kirurgerna en knytnävsstor, elakartad svulst i ändtarmen.

Läkarna avlägsnade tumören men på grund av sitt svaga hjärta vaknade Koroljov aldrig upp efter operationen. Den 14 januari – två dagar efter sin 59-årsdag – avled han.

Chefsdesignerns plötsliga död kom som en chock för alla – familjen, kollegerna och den politiska ledningen. Ingen­ hade anat hur illa det var ställt med Koroljov. Mitt i sorgen var alla eniga om att nationen hade mist en av sina allra största söner.

Två dagar efter dödsfallet, den 16 januari 1966, publicerade kom­mu­nistpartiets tidning Pravda en tvåsidig nekrolog över Koroljov, och för första gången fick chefsdesignern sitt namn och till och med sin bild i tidningen.

Det erkännande han aldrig fått medan han levde­ fick Koroljov efter sin död och när han den 17 januari fördes till den sista vilan vid en storslagen statsbegravning på Röda torget, hyllades han av tusentals landsmän, inklusive landets främsta politiker och de kosmonauter som han hade gjort till hjältar. I sitt avskedstal till Koroljov sa en djupt rörd Jurij Gagarin bland annat:

”Namnet Sergej Koroljov är för evigt förknippat med en hel epok i mänsklighetens historia – uppskjutningen av de första konst­gjorda satelliterna, de första bemannade rymdfärderna och människans vistelse i rymden för allra första gången.”

Sovjet förlorar rymdkapplöpningen

Koroljovs aska placerades i muren i Kreml, där en minnesplakett förkunnade: ”Vägen till stjärnorna ligger ­öppen.” Koroljov hade själv banat vägen, och även efter hans död fortsatte hans triumfer:

Den 3 februari 1966, drygt två ­veckor efter begravningen, blev hans Luna 9 den första sond som landade på månen. Månaden därpå – den 1 mars – skapade han åter historia när Venera 3 träffade Venus.

Under nästan ett decennium­ hade den sovjetiska rymdfarten tack vare Koroljov verkat oöver­vinnlig.

Därför hyste ryssarna även efter hans död stora förhoppningar om att deras nation skulle bli den första som satte en människa på månen.

De satte sin lit till raketen N-1, som Koroljov börjat konst­ruera år 1960. Denna raket skulle bära en last på 95 ton – precis stor nog för att sända en man ut i rymden. Men så blev det inte.

Den 21 februari 1969 exploderade den första N-1-raketen efter bara 70 sekunders flygtur. Och fyra månader senare drabbade samma öde nästa raket, som exploderade på rampen i Bajkonur.

Den 20 juli samma år satte amerikanerna en gång för alla ryssarna på plats, då astronauten Neil Armstrong från Apollo 11:s landningsmodul satte det första fotavtrycket i måndammet.

Tre år och två misslyckade N-1-starter senare gav ryssarna slutligen upp hoppet om att skicka en man till månen.