Alfa, beta eller gamma?

Alfa-, beta- och gamma­strålning, vad består de av? Vilken hastighet har dessa strålning­­styper?

Alfa-, beta- och gamma­strålning brukar tillsammans kallas joniserande strålning. Gemensamt för joniserande strålning är att den innehåller tillräckligt mycket energi för att slå sönder atomerna i den materia den träffar, så att elektroner stöts ut från atomerna och lämnar kvar elektriskt laddade joner.
Alfastrålning består av alfapartiklar, alltså atom­kärnor av helium med två protoner och två neutroner. Strålningen har en energi på ungefär 2-10 MeV (megaelektronvolt). Den har kort räckvidd eftersom partiklarna är stora och tunga och träffar en mängd elektroner på sin färd, varvid de snabbt förlorar sin rörelseenergi. I luften har alfastrålning en räckvidd på maximalt 10 centimeter. Den kan stoppas av ett papper och tränger därmed heller inte in genom människans hud. Däremot kan den orsaka svåra skador om man får in den i kroppen via till exempel inandning eller intag av föda.
Betastrålning består av betapartiklar, närmare bestämt elektroner och/eller positroner. På grund av att dessa är mindre blir jonisationen inte lika stor och de tränger istället längre in i materien. För människan kan betastrålningen dock som mest endast tränga några millimeter in under huden och den stoppas definitivt av exempelvis en plastskiva. I fria luften kan betastrålning nå uppemot 10 meter. Betapartiklar har energier från noll upp till några MeV.
Gammastrålning i sin tur består av fotoner och är en elektromagnetisk strålning, det vill säga det är inga partiklar. Denna strålning når ännu djupare in i materien och energin ligger vanligtvis mellan 100 keV och 10 MeV.
– Gammastrålning färdas likt solstrålning med ljusets hastighet, berättar Helene Jönsson, strålskyddsinspektör på SSI. För alfa- och betapartiklar kan man inte säga någon exakt hastighet eftersom den beror på vilken energi partikeln har. Betastrålningens hastighet ligger dock nära ljusets hastighet och alfastrålningen på cirka en tiondel av denna.
Joniserande strålning har inte enbart effekter som är farliga. Betastrålning kan exempelvis användas för behandling av struma och gammastrålning används vid röntgenundersökningar.

Material från
Allt om Vetenskap nr 5 2004

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter