När Einstein vädjade blev president Eisenhower tveksam - men döddomen stod fast:

Avrättningen av makarna Rosenberg - USA:s grövsta justitiemord?

Runtom i USA och på många ställen i världen pågick demonstrationer mot dödsdomarna.
Den 19 juni 1953 förs Julius Rosenberg till den elektriska stolen i Sing-Sing.
Han mustasch brinner upp, men strömmen måste slås på några extra gånger för att hans liv ska slockna.
Något senare förs han fru Ethel in till samma elektriska stol för att gå samma öde till mötes.

Ethel och Julius­ Rosenberg­.

Ethel och Julius­ Rosenberg­.

Det var tyst i rättssalen. Alla tycktes hålla andan, spänna sig inför det avgörande som bara var några ögonblick avlägset. Journalisternas pennor låg stilla på reportageblocken, åhörarna koncentrerade blicken på den svartklädde mannen bakom det upphöjda domarbordet…

Den federale domaren Irving Kaufman såg upp från sina papper, utöver salen:

– Jag har genomforskat såväl lagen som mitt eget samvete för att finna förmildrande omständigheter, sa han. Men det har varit förgäves.

Han såg ner på de två människorna på de anklagades bänk, på mannen och kvinnan han just skulle döma.

– Vårt land står mitt uppe i en kamp på liv och död mot ett fullständigt annorlunda politiskt system, fortsatte han. I den kampen har ni begått ett brott, långt värre än överlagt mord.

Ethel Rosenberg stirrade tomt framför sig. Hennes ansikte var blekt och uttryckslöst. Ingenting förrådde att hon redan förstått vart domarens tal skulle leda. Hennes make stod bredvid henne, lika uttryckslös som hon själv. Julius Rosenberg tycktes knappast höra domare Kaufmans entoniga röst. Nära ett års ständiga förhör och pressande utredningar hade fört honom fram just till detta ögonblick. Lögnerna och orättvisorna på vägen hade varit många och han förväntade sig inte att domare Kaufman skulle bli den som ingrep till hans förmån. Det var därför bara en hastig ryckning i kinden som förrådde Julius Rosenbergs känslor när domaren avslutade sitt tal med orden:

– Därför dömer jag er till döden.

Allt hade börjat sex år tidigare, en natt i mitten av september 1945. En tjänsteman vid den ryska ambassaden i Ottawa bestämde sig hastigt för att ”hoppa av”.

För att ha någonting som gjorde hans entré i västerlandet en aning intressantare än den var, samlade han på sig en försvarlig lunta med hemligstämplade papper, stoppade ner dokumenten i en portfölj och gick och anmälde sig hos den kanadensiska polisen.

Brittisk spion

Det var inte så mycket av intresse som mannen förde med sig. Men ett av hans dokument var värdefullt – det avslöjade att en brittisk vetenskapsman, dr May, hade röjt hemligheter om atombomben för ryssarna. Polisen i Kanada gjorde en snabbundersökning och häktade doktor May i början av 1946.

May var en av de brittiska vetenskapsmän som lånats ut till Kanada och USA under kriget. Han arbetade vid USA:s atomanläggning vid Chalk River i Ontario i Kanada. Förhören med doktor May var snabbt avklarade. Han erkände att han lämnat ut prover på uran-235 och uran-238 till Sovjet, samt redogjort för vad han visste om atomarbetet – vilket inte var speciellt mycket. Ryssarna tycks ha varit av samma uppfattning. Som betalning för sina tjänster hade May fått en struntsumma pengar och två flaskor whisky.

May dömdes till tio års fängelse och glömdes bort av myndigheterna. Mays egna anteckningar och bevismaterialet i målet blev liggande.

1949 varskoddes de brittiska myndigheterna av amerikanska FBI att atomhemligheten föreföll läcka ut till Sovjet via någon brittisk vetenskapsman.

Klaus Fuchs var spionen som satte den sovjetiska atombombsforskningen på rätt spår.

Klaus Fuchs var spionen som satte den sovjetiska atombombsforskningen på rätt spår.

Klaus Fuchs

Den engelska polisen satte igång en jätteutredning för att komma spionen på spåren. Gamla mål kontrollerades på nytt. I pappren från May-affären hittade man ett namn. Vid rättegången mot May tre år tidigare hade ingen reagerat. Men denna gånga vaknade myndigheterna. Man började undersöka den tyskfödde atomforskaren Klaus Fuchs.

Fuchs hade flytt till England under 30-talet. Han hade haft god anledning att söka sig bort från den framväxande nazismen i Tyskland, eftersom han hade varit medlem i det tyska kommunistpartiet i många år. Men i England uppgav han helt andra orsaker till sin flykt. Och Fuchs uppgifter kontrollerades aldrig.

Vid krigsutbrottet flyttade Fuchs till USA där han knöts allt närmare det utvidgade atombombsprojektet. Vad det var som fick Fuchs att bestämma sig för att bli spion vet ingen. Men det är klart att det inte var ekonomiska skäl som drev honom. Fuchs ansåg troligtvis att han helt enkelt tjänade rättvisan genom att bli spion.

Via sin kontaktman, Harry Gold, satte Fuchs igång med att lämna ut uppgifter om vilka framsteg som gjorts vid det superhemliga amerikanska bombprojektet.

Fuchs greps ungefär samtidigt som Sovjet detonerade sin första atomladdning. Hans bekännelse förde spåret­ över till kontaktmannen i USA, Harry Gold.

Fuchs dömdes till 14 års fängelse för att han hade överlämnat uppgifterna om atombomben till ryssarna. Ett halvår senare greps Gold. Han erkände­ och dömdes till ett längre fängelsestraff.

Att Sovjet hade atomvapen kom som en chock för USA. Man hade beräknat att Sovjetunionen skulle vara sysselsatt ytterligare­ några år med att få fram en egen bomb.

Att Sovjet hade atomvapen kom som en chock för USA. Man hade beräknat att Sovjetunionen skulle vara sysselsatt ytterligare­ några år med att få fram en egen bomb.

A-bomben känd

Om man kan tala om någon egentlig ”hemlighet” bakom atombomben, var det Fuchs som hade avslöjat den. Principen för en atombomb hade varit känd för världens vetenskapsmän sedan många år före kriget. Vad Fuchs gjorde var att styra in Sovjets utvecklingsarbete med atombomben på rätt linje från början. Sovjet kunde via Fuchs anteckningar lära av de amerikanska vetenskapsmännens misstag och på så sätt göra sitt arbete effektivare.

Men för de amerikanska politiker som nu fått atombomben att ”leka med” var förhållandet ett helt annat.

Det som vetenskapsmän världen över betraktade som välkända principer betraktade politikerna som statshemligheter av yppersta rang.

Samtidigt hade den amerikanske senatorn Joseph McCarthy startat en intensiv politisk karriär som var helt uppbyggd kring en enda sak – att jaga kommunister och kommunistsympatisörer i USA.

Det har aldrig blivit belagt att McCarthy och hans organisation, Utskottet för oamerikansk verksamhet, egentligen lyckades hitta någon av de kommunistiska spioner man jagade. Men desto fler anklagades och dömdes­, i många fall på bevis som fabricerats­.

Ethel Rosenberg

Ethel Rosenberg

Syndabockar

Därmed var allt bäddat för det makabra drama som skulle sluta med dödsdomen och avrättningen av makarna och tvåbarnsföräldrarna Rosenberg. Det kalla kriget behövde syndabockar. Det blev FBI som fick uppdraget – att leta fram dem.

På FBI var man övertygad om att Harry Gold bara var en liten kugge i ett maskineri av ryska spioner i USA. Gold pressades till det ena erkännandet efter det andra – och Gold erkände villigt. FBI tog hans erkännande på blodigt allvar, utan att bekymra sig om att Harry Gold var en man som praktiskt taget levt hela sitt liv i en fantasivärld av påhittade vänner och händelser.

En av de medhjälpare Gold sade sig ha haft hette David Greenglass. Gold berättade att Greenglass hade givit honom topphemligt material från atomexperimentstationen i Los Alamos, där Greenglass hade en lägre befattning. När FBI slog klorna i Greenglass, erkände­ han, överrumplad av de bekännelser­ som Harry Gold gjort.

Spionhärva

Utredningen av den stora spionhärvan kunde ha slutat där. Men eftersom FBI misstänkte Greenglass för att sitta inne med mer information pressade man även honom ytterligare. Och så småningom började Greenglass komma med antydningar som gick ut på att hans syster förlett honom att spionera. Hans syster var kommunist, berättade Greenglass, liksom hennes man.

FBI arresterade även Greenglass hustru, som misstänkt för delaktighet i makens spionageverksamhet. Både Greenglass och hans fru Ruth fick reda på att de hade långvariga fängelsestraff att vänta, såvida inte de var samarbetsvilliga och avslöjade allt om den stora spionageorganisationen.

Greenglass började berätta mer och mer om sin syster och hennes man, Ethel­ och Julius Rosenberg. Greenglass berättelse ledde till att FBI kunde bilda sig en uppfattning om Rosenbergs – de båda äkta makarna var i själva verket organisatörerna av hela den spion­organisation som FBI hade upptäckt.

Julius Rosenberg

Julius Rosenberg

Mycket pengar

I juli 1950 slog polisen ner på Rosenbergs. De häktades och hela deras bakgrund rullades upp. Julius Rosenberg, 32-årig elektriker, hade varit statsanställd fram till 1945, då han avskedades, misstänkt för att vara kommunistsympatisör.

Till detta lade FBI de uppgifter som Greenglass hade att komma med. Makarna Rosenberg åtalades omedelbart. Men några bevis på att de verkligen överlämnat några hemligheter till Sovjet kunde FBI inte prestera. Åtalet blev därför inte ”spionage” utan ”sammansvärjning i syfte att utföra spionage”.

Så började den rättegång som med stor sannolikhet är ett av de värre justitiemorden­ i amerikansk rättshistoria. Åklagarens huvudvittnen var två, David Greenglass och Harry Gold. Det var David Greenglass som kom med de för makarna Rosenberg mest graverande uppgifterna.

– Redan då Klaus Fuchs arresterades började Julius Rosenberg vädra faran, berättade Greenglass. För att få mig ur vägen erbjöd han mig 5000 dollar och gav mig uppgifter om var jag kunde träffa ryska agenter som kunde hjälpa mig att fly från USA.

Rätten frågade sig var Julius Rosenberg hade fått så mycket pengar ifrån. Eftersom man visste att makarna Rosenberg­ hade det dåligt ekonomiskt ställt var svaret på frågan enkelt – pengarna hade kommit från sovjet­agenter som Rosenbergs hade varit i kontakt med. Att Greenglass – med eller utan hjälp av FBI – hade diktat ihop hela historien kunde ingen tänka sig.

Greenglass fortsatte sitt vittnesmål med att berätta att han vid ett par tillfällen visat upp det material han regelbundet lämnade till Gold för Rosenbergs. Julius Rosenberg hade till och med kopierat skisserna.

Men Julius Rosenberg nekade till allt. Han förklarade att både han och hans hustru var helt oskyldiga till allt vad de beskylldes för.

Skisserna kom att bli viktiga bevis för åklagarsidan.

– Kommer ni exakt ihåg hur de båda skisserna ser ut, frågade åklagaren Greenglass.

Greenglass svarade att han hade dem i perfekt minne och fick i uppdrag att rita av dem. När Greenglass var klar lämnades skisserna fram som åklagarsidans bevis. De skulle granskas av experter.

Robert Oppenheimer – atombombens fader, mitt i kretsen av medarbetare från ”Manhattanprojektet”. Oppenheimer kallades först som vittne i Rosenbergrättegången. Men han fick aldrig vittna – hans kunskaper skulle troligen slagit hål på mycket av åklagarens bevisning.

Robert Oppenheimer – atombombens fader, mitt i kretsen av medarbetare från ”Manhattanprojektet”. Oppenheimer kallades först som vittne i Rosenbergrättegången. Men han fick aldrig vittna – hans kunskaper skulle troligen slagit hål på mycket av åklagarens bevisning.

Oppenheimer

Vittnen som verkligen skulle ha möjligheter att bedöma skissernas värde kallades in. De var Robert Oppenheimer, George Kristiakowski och nobelpristagaren Harold Urey, tre män som representerade den yppersta eliten inom atomvetenskapen. Men ingen av dem fick se skisserna – än mindre vittna. Istället inkallades en ”expert” vid namn John Derry. Derry intygade att skisserna utgjorde en beskrivning av bomben.

– De visar hela konstruktionens centrala hemlighet, sa han.

Hur Derry kunde uttala sig om det är ännu en gåta. Derry arbetade visserligen vid Los Alamos. Men hans befattning var underordnad, han hade inte utbildning som var tillträcklig för att bedöma skissernas värde – och han hade aldrig någonsin deltagit i utvecklingsarbetet av atombomben.

Efter rättegången hemligstämplades materialet omedelbart. Först i början av 1970 släpptes Greenglass skisser ur FBI:s arkiv. Två av USA:s främsta nutida atombombsforskare, professorerna Linschnitz och Morris, gjorde en bedömning av dem.
– En förvanskad, ofullständig och fullständigt värdelös beskrivning av något som skulle kunna vara en plutoniumbomb. Löjeväckande, sa professorerna.

Men för makarna Rosenberg var det inte löjeväckande. Rätten tog Derrys uttalanden som klara bevis.

För att underbygga tesen om sammansvärjning­ var åklagarsidan tvungen­ att verkligen göra troligt att Rosenbergs hade samarbetat med andra. I det sammanhanget introducerade åklagaren sitt andra huvudvittne, Harry Gold.

Gold berättade om hur det gick till när han kontaktade Greenglass för första gången. Av en rysk kontaktman, som han inte kände mer än till utseendet, hade Gold fått ena halvan av en tårtkartong. Han skulle bevisa sin identitet genom att visa fram kartongbiten. Greenglass skulle då ta fram den andra halvan av kartongen – en kartongbit som Greenglass påstod sig ha fått av Julius Rosenberg.

– Dessutom skulle jag säga, ”jag kommer från Julius” berättade Gold under sitt vittnesmål.

Lättledd

FBI-chefen Edgar Hoover hade två månader tidigare sagt:

– Harry Gold är en ytterst lättledd människa. Det var på grund av detta som kommunistspionerna kunde slå sina klor i honom.

Det riktiga i Hoovers förmodan att Gold var lättledd visade sig 1965. Två amerikanska historiker fick ta del av banden som spelats in vid de förberedande förhören med Gold. Där nämner Gold inget om tårtkartongen.

– När jag kom till Greenglass skulle jag säga ett lösenord, berättar Golds röst på bandet. Jag vill minnas att det var ”Bob skickade mig” eller kanske ”Benny skickade mig”…

För ett år sedan avslöjade den avhoppade FBI-agenten Richard Brennan­ att det var han som strax före rättegången i mars 1951 frågade Gold om inte lösenordet kunde ha varit ”Julius skickade mig”.

Golds ansikte lyste upp när han fick tipset.

– Julius, ja så måste det vara, sa Gold.

Och Julius var det namn han använde­ i sitt vittnesmål. För Julius Rosenberg var det ytterligare ett steg mot döden.

För att styrka Golds och Greenglass berättelse om mötet visade åklagaren fram en fotostatkopia på ett utdrag ur en hotelliggare i Greenglass hemstad, liggaren innehöll Harry Golds namn. När försvaret anhöll om att få se originalet svarade åklagaren att det var på väg till New York. Originalet fortsatte att ”vara på väg” under hela rättegången. Men det kom aldrig fram. Efter rättegången försvarade sig FBI med att originalet hade skickats tillbaka till hotellet innan rättegången.

Därför hade det av misstag blivit förstört.

Historiker

De båda historikerna Walter och Miriam Schneir, som fått banden från förhören med Gold, fick också ta del av fotostatkopian från hotellet. De lämnade den till handstilsexperter, som intygade att den portier som FBI påstod hade skrivit in Gold i liggaren inte kunde vara den man vars handstil fanns på fotostaten. Portierens handstil var helt annorlunda.

Under hela rättegången mot Rosenbergs framkom inte ett enda i rättslig mening godtagbart bevis. Rosenbergs dömdes helt på indicier. Det avgörande var David Greenglass vittnesmål.

Men en sak kom aldrig fram under rättegången. Det var att David Green­glass hade hatat sin syster Ethel Rosenberg ända sedan barndomen. Ett bättre tillfälle att låta sitt hat och sin avsky för systern blomma fritt kunde David Greenglass knappast ha fått.

Italiensk demonstration mot dödsdomarna.

Italiensk demonstration mot dödsdomarna.

Dödsdomen mot Rosenbergs ut­sattes till att äga rum 14 dagar senare. Men försvaret överklagade naturligtvis domen. Därmed började den segslitna kamp som skulle pågå under två års tid, kampen om Julius och Ethel Rosenbergs rätt att leva. Rosenbergs själva fick tillbringa de båda åren i New Yorks illa beryktade fängelse Sing Sing.

För dem skulle tiden i Sing Sing betyda döden gång på gång. Deras avrättning flyttades fram någon månad, dagen innan den skulle äga rum flyttades den ytterligare ett litet hack framåt i tiden, för att skjutas upp på nytt.

Ethel Rosenberg klagade bittert över att hon allt för sällan fick träffa sina två söner, Michael och Robert.

Men Julius och Ethel Rosenberg lyckades ändå behålla sitt lugn på ett häpnadsväckande sätt. En av vakterna i fängelset berättar:

– Rosenbergs fick träffas och sitta och prata någon timme varje dag. De satt alltid lugnt med varandra, samtalade om allt möjligt med låg röst. När de inte träffades skrev de brev till varandra. På något sätt verkade det som om de lyckades fortsätta ett harmoniskt familjeliv även innanför fängelsets­ murar. 

Protester

Trots det dåtida USA:s kommunistskräck och trots den hysteri som senatorn Joseph McCarthy piskade upp under sina utrensningsaktioner i alla delar av landet, var det många amerikaner som reagerade häftigt över det straff som hade utmätts åt makarna Rosenberg. Protestkommittéer bildades överallt. Namnlistor där Rosenbergs benådning krävdes var ständigt i omlopp. Den 16 december 1952 skrev professor Harold Urey, en av de män som hindrats från att vittna om värdet av Greenglass atombombsskisser, till domaren Kaufman. Urey hade gjort en egen undersökning av fallet och kommit fram till att Rosenbergs var orättvist dömda.
Urey fick en stormflod av kritik över sig från alla håll. Vita huset, McCarthy­, en uppsjö av reaktionära politiker och tidningsskribenter öste ovett över honom­.

Albert Einstein protesterade mot dödsdomarna. Det blev starten på mängder av protestaktioner världen över. Även påven vädjade att Rosenbergs skulle benådas.

Albert Einstein protesterade mot dödsdomarna. Det blev starten på mängder av protestaktioner världen över. Även påven vädjade att Rosenbergs skulle benådas.

Einstein

Men så plötsligt fick Ureys kritiker dämpa tonen. I ett brev till president Eisenhower meddelade Albert Einstein att han var av samma mening som Urey.

För dem som ville se Rosenbergs i elektriska stolen var Einsteins brev en chock. Ureys namn hade visserligen stor lyskraft, men han var inte oberörbar på samma sätt som geniet Albert Einstein. Att slå med storsläggan mot Einstein kunde betyda slutet för vilken politiker som helst. Kritikerna bemötte Einstein på det enda möjliga sättet.

– Professor Einstein är en så storsint och välmenande själ att han troligen kan skriva på både kommunistiska och antikommunistiska listor med samma beredvillighet, skrev en politisk skribent. Vi vet alla att Einstein är nutidens klarast lysande snille. Men ändå torde inte hans juridiska kunskaper nå samma vidd som USA:s mest erfarna och skolade juristers.

Men protesterna mot domen över Rosenbergs växte, inte bara i USA, utan än mer i Europa. Säckvis med namnlistor postades över Atlanten. Till och med påven vädjade om nåd för Rosenbergs.

Det hjälpte emellertid inte. Dödsdomen stod fast, trots att ingen tidigare dömts till döden för spioneri i fredstid i USA. Flera av USA:s ledande män var ute för att statuera ett exempel.

Majoriteten av det amerikanska folket var sannolikt av samma åsikt. Massmedia hade framställt Julius och Ethel Rosenberg som iskalla och beräknande kommunistagenter.

– Deras vägran att erkänna sitt brott är helt naturlig, skrev en tidning. De vill hellre dö än förråda sina vänner på andra sidan järnridån.

President Eisenhower var inne på tanken att dödsstraffet mot Rosenbergs inte skulle verkställas, men övertalades av några av sina ministrar.

President Eisenhower var inne på tanken att dödsstraffet mot Rosenbergs inte skulle verkställas, men övertalades av några av sina ministrar.

”Atomspioner”

I pressen kallades de allmänt för ”atomspionerna”. De hade dömts mot sitt nekande för att de ”syftade till att bedriva spionage”. För den stora allmänheten var de också ”atomspionerna”.

De som fick uppleva detta kännbarast var Michael och Robert Rosenberg, tio och sju år gamla. Vid ett tillfälle blev Robert Rosenberg slängd utför en trappa av en rasande kvinna. Anledningen var att han hade lekt med några jämnåriga kamrater – kvinnans barn.

Morgonen den 19 juni höll president Eisenhower ett möte med några av sina närmaste rådgivare i Vita huset. Vid sammanträdet behandlades bland annat frågan om benådning för Julius och Ethel Rosenberg. Eisenhower själv hade vissa tankar på att ändra Rosenbergs straff till livstids fängelse.

– Jag måste säga att jag har tagit starkt intryck av allt det uppriktiga tvivel som återspeglas i de brev jag fått på sista tiden, sa presidenten.

Justitieministern Herbert Brownell ingrep omedelbart.

– Vem är det som ska fatta beslut i det här ärendet, sa han. Påtryckningsgrupper eller högsta domstolen?

Brownell var en av dem som hade drivit kravet på att USA skulle statuera­ ett exempel hårdast. Nu krävde han att det verkligen skulle ske. Eisen­hower föll till föga och beslutade att Rosenbergs skulle avrättas redan samma dag.
Beslutet delgavs Rosenbergs via fängelseradion medan de satt och åt lunch.

Resten skedde snabbt och effektivt. Något tal om ”sista önskningar” beträffande måltiden kunde det inte bli frågan om. Fängelserutinen kunde inte hinna med i den plötsligt så snabba utvecklingen. Det enda som kunde tillåtas var att de båda fick tillbringa eftermiddagen tillsammans, samtalande genom den lilla luckan mellan den manliga och kvinnliga avdelningen i Sing Sings dödshus.

40 minuter före avrättningen fördes de tillbaka till sina celler medan förberedelserna i avrättningsrummet pågick.

Exekutionsvittnena anlände. Rosenbergs skulle dö inför ögonen på två högre polischefer, USA:s fångvårdschef och fängelsedirektören, två läkare och tre journalister från nyhetsbyråerna AP, UP, och INS.

”Herren är min herde”

Exakt klockan 7 på kvällen hörde vittnena rabbinen Irving Koslowes röst utanför dödsrummet. Han steg in, sjungande psalmen ”Herren är min herde”. Bakom honom kom Julius Rosenberg, klädd i sin fångdräkt. Rosenberg gick med stadiga steg, verkade lugn. Vittnena tyckte sig se ett litet ironiskt leende på hans läppar.

Julius Rosenberg satte sig i den elektriska stolen. Han hade ett undrande uttryck i ansiktet, men det var bara undran, inte skräck. Kanske var denna död, den slutliga av de många han måste uppleva i Sing Sing, enbart en befrielse. Kasten mellan hopp och förtvivlan var slut.

Man satte på honom lädermasken. Hjälmen med elektroderna placerades på hans huvud, andra elektroder fästes på hans högra ben. I ett litet sidorum väntade bödeln Joseph Francell på signalen att avrättningen kunde börja.

Så släpptes strömmen på. Tre gånger­ pressade Joseph Francell in den kontakt som skickade 2000 volt genom kroppen på Julius Rosenberg. Efter den tredje strömstöten visade läkarnas instrument att han var död. Avrättningen hade tagit 2 minuter och 45 sekunder.

Hans hustru fördes till avrättningsrummet tio minuter senare. Rabbinen Koslowe gick före henne. Ethel Rosenberg­ fick stödjas av fångvakterskan fru Evans och en av fängelsets telefonister.

Nästan framme vid den elektriska stolen vände sig Ethel Rosenberg mot fångvakterskan och räckte henne­ handen. Fru Evans tog den, kramade den hårt. Hon sa något till Ethel­ Rosenberg­, men så lågt att ingen­ av vittnena uppfattade vad. Ethel Rosenberg­ kysste­ henne på kinden som svar. Sedan­ vände­ hon och gick fram till stolen.

Fem försök

Strömmen släpptes på, ånyo tre stötar och sedan läkarnas kontroll. Men läkarna var inte nöjda – den ene mumlade något till fängelsedirektören, som gjorde ett tecken. Det surrande ljudet från strömmen hördes två gånger till.

– En vidrig föreställning i omänsklighet, en spöklik scen när den unga kvinnan klamrade sig fast vid livet medan en fjäderskrud av rök långsamt växte upp ur hennes hår, skrev en av journalisterna som var med.

Så, efter nära 4 minuter, var Ethel Rosenberg död. Hennes kropp fördes bort, liksom hennes mans en stund tidigare.

”Atomspionerna” i sina kistor. Makarna Rosenberg blev de enda som dömts till döden för spioneri i USA i fredstid.

”Atomspionerna” i sina kistor. Makarna Rosenberg blev de enda som dömts till döden för spioneri i USA i fredstid.

”Atomspionerna” var döda, efter en kamp som varat i tre år.

Under tiden som avrättningen pågick vandrade 5000 demonstranter fram och tillbaka framför Vita huset. Plakaten bar påskriften ”Låt dem inte dö”. Men på ett av dem stod det, ”Herr president, var snäll och få hem min mamma och pappa”.

Pojkarna Rosenberg hade tidigare på dagen av en ren händelse fått reda på att deras föräldrar skulle avrättas. De tittade just på en baseballmatch på tv, när programmet bröts för meddelande om avrättningen.

Rosenbergfallet var slut – borde i varje fall ha varit det. Men ju mer FBI tvingats släppa av det material som var hemligstämplat efter rättegången, desto­ större har oklarheterna blivit.

Michael och Robert Rosenberg – makarna Rosenbergs söner – har forskat runt de händelser som ledde fram till föräldrarnas avrättning.

FBI kunde i början på 90-talet visa på utskrifter från sovjetiska spion­akter. I materialet finns en spion som går under beteckningen ”Antenna”. ”Antenna” har en hustru som går under namnet Ethel och materialet har framförts som ett bevis på att Julius Rosenberg skulle varit spionen ”Antenna­”. Men mer övertygande än så har inte bevisningen blivit.

Greenglass tillbringade tio år i fängelse och släpptes 1960 och fortsatte sitt liv i frihet under antaget namn. 1996 avslöjade Greenglass att han hittat på det mesta av historien som han serverade förhörsledarna. Avsikten var att berätta en historia som skulle vara tillräckligt bra för att ge honom åtalseftergift och skydda honom och hans familj.

Den exakta sanningen om Julius Rosenbergs eventuella spionverksamhet – eller om han överhuvudtaget var spion – kommer förmodligen aldrig att bli känd. Däremot är det tydligt att de bevis som ledde fram till döden för Julius och Ethel Rosenberg var så pass ihåliga att de förmodligen aldrig skulle ha hållit i en amerikansk rättssal vid något annat tillfälle än det tidiga 1950-talet.

Material från
Allt om Vetenskap nr 10 2007

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter