Större än vad man tror.

Nästan 90 procent av allt sötvatten som finns på jorden är infruset i glaciärer och väldiga inlandsisar. Glaciärer finns i bergstrakter över nästan hela jorden. I Nordamerika, Sydamerika och Europa. Asien har en av världens största bergsglaciärer i Himalaya. Till och med nära ekvatorn i Afrika, på Kilimanjaros topp, finns en liten glaciär.

På jorden finns också två jättestora inlandsisar, på Grönland och Antarktis. Den grönländska inlandsisen är till ytan fyra gånger så stor som hela Sverige och i medeltal nästan 1,8 kilometer tjock. Den innehåller omkring tio procent av all jordens sötvatten. Skulle hela denna ismassa smälta, skulle jordens havsytor stiga med 6-7 meter.

Inlandsisen som täcker Antarktis är till ytan lika stor som hela USA plus Europa utom Ryssland. Den är på vissa håll nästan fem kilometer tjock och är så tung att den trycker ned jordskorpan nästan en kilometer. Om all denna is också skulle smälta, skulle jordens havsytor stiga med ungefär­ 70 meter. I en sådan värld skulle till exempel Kolmårdsskogens högsta bergstoppar vara öar och kobbar i en skärgård.

För att få ett perspektiv kan man tänka på att Kolmården faktiskt var en skärgård för cirka 10 000 år sedan, när inlandsisen över norra Europa börjat­ dra sig tillbaka. Detta faktum kan förefalla­ märkligt, eftersom havs­ytan på den tiden var ungefär 60 meter­ lägre­ än idag, på grund av att så mycket­ av jordens vatten då var bundet i inlandsisar­. Men landhöjningen har under dessa 10 000 år har varit nästan hundra meter större än havs­ytans höjning. Och allt detta hände på så kort tid, utan någon som helst mänsklig påverkan.

Antarktis är lika stort som USA och Europa utom Ryssland tillsammans. Ross och och Filchner-Ronnes shelfisar är var och en ungefär lika stor som Sverige. (Och ja – det heter östra och västra Antarktis trots att dessa väderstreck egentligen inte betyder något på Sydpolen.)

Isens kretslopp
Jordens sötvatten, som alltså till största delen är bundet till is, har precis som så mycket annat i naturen ett kretslopp. Glaciärer och inlandsisar växer till och smälter. Tillväxten sker genom nederbörd i form av snö. Snön ligger kvar året om och nya snötäcken trycker­ på ovanifrån och omvandlar snön inunder till is. Glaciären flyter sedan under århundraden och årtusenden som en trög massa ner i dalgångar mellan bergen och smälter.

Som alla kretslopp pendlar även isens kring ett balanserat läge. Om det under en period bildas mer is än vad som smälter, växer glaciären. Om avsmältningen är större än tillväxten, krymper glaciären. I vår tid är avsmältningen större än tillväxten i de flesta av jordens glaciärer, som alltså minskar i omfattning. När det gäller de stora inlandsisarna på Grönland och Antarktis sker tillväxten på samma­ sätt, det vill säga genom snöfall. Men avsmältningen sker på lite olika sätt.

När isen på Grönland glider ut och når kusterna lossnar stora isbitar från den och bildar isberg som flyter ut till havs. Man säger att glaciärerna ”kalvar­” när de når havet. Isbergen följer sedan havets strömmar och smälter efterhand, oftast inom ett eller ett par år.

I Antarktis glider den mesta inlandsisen ut till havs som stora ishyllor eller shelfisar när den når kusterna. Dessa shelfisar kan vara mellan 200 meter och en kilometer tjocka och stora som hela länder och de kalvar av sig isberg vid ytterkanterna när de tunnar ut och spricker. Men ibland händer det att en hel jättelik shelfisplatta lossnar från kusten.

Havens isberg kommer från glaciärer som kalvar. Bild: SPL

Grönlands isberg
Grönlands inlandsis kalvar av sig isberg vid glaciärernas utlopp vid kusterna. De isberg som flyter ut till havs på den östra kusten driver söderut­ utefter kusten med den kalla Östgrönländska strömmen. De rundar sedan Grönlands sydspets med den väst­gående Irmingerströmmen och fortsätter norrut utefter västkusten med Västgrönländska strömmen. Här på den västra sidan av Grönland kalvar glaciärerna av sig ännu fler isberg än på den östra sidan. Isbergen­ samlas sedan­ i Baffin Bay mellan Grönland och den kanadensiska ön Baffin­ Island­. Här fryser de in i vinterns packis och blir stillaliggande till vårens­ islossning. Då börjar de att sakta röra sig igen och driver söderut med Labrador­strömmen.

De flesta isbergen smälter utanför Labradors kust, men flera hundra är varje år så stora att de fortsätter söderut förbi Newfoundland till Grand Banks. Dessa isberg utgör en stor fara för sjöfarten som är ganska livlig i dessa farvatten. Mötet mellan den kalla Labradorströmmen och den varma nordostgående Golfströmmen ger upphov till utbredda dimområden kring dessa isberg, som alltså blir svåra att upptäcka.

Det händer att isberg siktas ända ner emot 40 grader syd, alltså på samma breddgrad som Madrid i Spanien och New York. Men när de nått så långt söderut har de minskat betydligt i storlek och smälter ganska snabbt när de når in i den varma Golfströmmen.

Omkring 90 procent av isbergens volym ligger under vattenytan. Bild: SPL

Antarktis shelfisar
Inlandsisen i Antarktis är så tjock att den på de flesta ställen där den glider ut över havet inte spricker och bildar isberg. Istället glider isen ut som en ishylla i vattnet. Denna ishylla, eller shelfis som den också kallas, kan vara många hundra meter tjock och det allra­ mesta av ishyllan ligger under vattenytan. En shelfiskant kan glida tiot­als mil ut i havet, samtidigt som den hänger fast med inlandsisen över land. Ute vid kanten gröps isen ur av vindar, vågor och undervattensströmmar och blir till slut så spröd att den kalvar isberg från iskanten.

Då och då händer det att stora shelfisflak kollapsar helt och splittras upp eller att ett jättestort isflak helt enkelt lossnar från kusten och glider till havs. Exempel på detta är isberg B15 som lossnade från Ross shelfis år 2000. Ishyllan som lossnade var ungefär 30 mil lång och fyra mil bred. Ytan uppmättes till 11 000 kvadratkilometer. Ett isflak till ytan större än hela ön Kreta i Medelhavet. Tjockleken på isflaket varierade mellan 200 och 350 meter.

Detta isberg är det hittills största kända i världen och låg först i det närmaste stilla utanför Ross shelfiskant. 2002 lossnade en bit stor som Gotland (omkring 3 000 kvadratkilo­meter) från B15. Avkomman som kallades B15A drev mot en utskjutande istunga kallad Drygalski och klövs där i två bitar i april 2005. Den största av bitarna drev sedan närmare 50 mil norrut utefter Victorialandet. Den 27 oktober krockade den med klippan Kap Adare längst ut på Victorialandet och splittrades åter i mindre bitar. Några av dessa fortsatte att driva västerut utefter Antarktis kust och sedan norrut i riktning mot Nya Zeeland. De sista resterna av detta väldiga isberg smälte något år senare på havet 150 mil syd om Nya Zeelands sydspets.

När delar av shelfisar driver norrut från Antarktis hamnar de i västvindsbältet ”Howling sixties” och driver österut på Antarktiska oceanen. Längre norrut når de ”Screaming fifties” och slutligen ”Roaring forties” om de inte hinner smälta innan dess. År 1828 siktades 30 meter höga delar av ett sådant isberg på 35 grader sydlig bredd bara tio mil syd om Kapstaden.

Packis bildas när havsytan fryser. Den blir sällan mer än någon meter tjock, men vindar och strömmar kan bilda vallar som är tiotals meter tjocka. Den största delen av vallen brukar ligga under vattenytan. Bild: Skylight

Isberg och global uppvärmning
Är isberg och kollapsande shelfisar tecken och bevis för att en global uppvärmning orsakar smältande is och stigande havsytor? Det är en enkel­ fråga, som kräver ett komplext svar och sanningen är att ingen ännu kan ge ett fullständigt besked.

Ett isberg som redan ligger i vattnet ger ingen märkbar förändring av havsytans nivå när den smälter, eftersom den enligt arkimedes princip pressar undan vatten motsvarande sin tyngd redan i osmält tillstånd. Avsmältning av Antarktis shelfisar och Arktis packis höjer alltså inte havs­ytans nivå.

När de stora inlandsisarna på Grönland och Antarktis glider ut till havs och smälter ger de en höjning av havsytans nivå om inte glaciärerna växer med lika stor volym av nya snöfall. Ett obalanserat iskretslopp i inlandsisarna­, med högre avsmältning än tillväxt, ger en höjning av havsytan.

Ett isflak dubbelt så stort som Fårö lossnade i augusti i år från Petermannglaciärens shelfis på norra Grönland. Bild: Nasa

Under de senaste 50 åren har havs­ytan stigit med ungefär tio centimeter. En del av denna höjning beror på tillskott av sötvatten från glaciärerna, och en del beror på att havet har blivit något varmare och att vattnet därför upptar en högre volym. Trolig havsvattennivåhöjning fram till 2100 ligger­ mellan 18 och 58 centimeter enligt FN:s klimatpanel.

Om isavsmältningen från Grönland och Antarktis skulle accelerera kan vattennivån höjas med ytterligare 10-20 centimeter. Några menar att en fortsatt höjning av jordens medeltemperatur med ungefär 2-5 grader efter 2100 skulle kunna medföra att hela Grönlands inlandsis smälter och då ger en höjning av havsytan med 6-7 meter. Det är mycket och skulle ödelägga stora delar av kustnära områden och låga öar – men det skulle knappast ske som en syndaflod utan ta flera tusen år.

När det gäller kalvningen av det stora shelfisflaket från Petermannglaciären på norra Grönland, så är det inte en sådan anmärkningsvärd händelse som man skulle kunna tro. Isflaket som lossnade är inte större än vad som är normalt med sammanlagd kalvning i mindre bitar. Som helhet växer Petermannglaciären för närvarande. Många tror också att Antarktis istäcke kan komma att växa i ett varmare klimat på grund av ökad snö­nederbörd.

Hur det än ligger till kan vi konstatera att isen, liksom andra företeelser inom jordens väder, klimat, och oceanografi, med all säkerhet kommer att fortsätta gäcka vetenskapen.