Berlinmuren 1961-1989

Så byggdes den - så föll den

Under efterkrigstiden lämnade flera miljoner människor Östberlin och tog sig över gränsen till Västberlin. För Östtyskland var det omöjligt att acceptera befolkningsflykten. Den 12 augusti 1961 inleddes uppförandet av Berlinmuren, på rekommendation av Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov.
Muren delade Berlin – och blev en symbol för hela det kalla kriget.

Heinrich-Heine-Strasse, 1961. Muren i fullt utbyggt skick med dubbla murväggar och ett ingenmansland emellan, fyllt med allehanda hinder och taggtråd.

Heinrich-Heine-Strasse, 1961. Muren i fullt utbyggt skick med dubbla murväggar och ett ingenmansland emellan, fyllt med allehanda hinder och taggtråd.

1945 var Hitler besegrad och Tredje riket hade bokstavligen krossats under de båda framrullande fronterna från öster och väster. Efter krigets slut delade de allierade och Sovjetunionen upp Tyskland i fyra ockupationszoner. Den tyska huvudstaden Berlin låg djupt inne i den sovjetiska zonen, men ansågs viktig nog för att också delas upp mellan segermakterna. Men det skulle inte dröja länge ­förrän motsättningarna mellan Sovjetunionen och västmakterna USA, Storbritannien och Frankrike kom i dagen. Berlin skulle snart bli platsen där de motsättningarna blev tydligast, i form av muren som skiljde öst från väst.

Luftbron till Berlin under Berlinblockaden. Amerikanska C 54:or landar på Tempelhof med livsmedel till västberlinarna 1949.

Luftbron till Berlin under Berlinblockaden. Amerikanska C 54:or landar på Tempelhof med livsmedel till västberlinarna 1949.

Blockad och luftbro

1948 beslöt de allierade västmakterna sig för att göra sina tre ockupationszoner till en enda autonom enhet och kort efter infördes D-mark som officiell valuta i Västtyskland. 1949 var 

1961. Västberlinare försöker få kontakt med släktingar som blev kvar på östsidan när murbygget startade.

1961. Västberlinare försöker få kontakt med släktingar som blev kvar på östsidan när murbygget startade.

Förbundsrepubliken Tyskland en egen enhet med egen flagga. Bonn var ny huvudstad och Västberlin en delstat - formellt fortfarande under kontroll av de västliga segermakterna.

Öst blev till en del taget på sängen, man erkände aldrig Västberlin som en del av Västtyskland och svarade med bildandet av Tyska Demokratiska Republiken DDR, Deutsche Democratische Republik, det vill säga vad vi i dagligt tal skulle komma att kalla Östtyskland. Det västliga Berlin ansåg man vara en del av Östtyskland. Med sitt läge mitt inne i östzonen, var Västberlin utsatt och östsidan insåg möjligheterna. Den 24 juni 1948 inleddes en blockad av Västberlin.

Blockaden blev snabbt en spektakulär politisk kris då väst mötte den med en intensiv luftbro som transporterande livsmedel och förnödenheter till berlinarna.

Luftbron pågick fram till den 12 maj 1949. Alla andra tillfarts­vägar var avspärrade, vägar såväl som spårtrafik och flodbåtstransporter, men luftrummet var fritt. Man använde två yttre korridorer för inflygning och den mellan dessa för återfärden. Planen flög tätt med tre minuters mellanrum och under särskilt intensiva perioder med bara en minut emellan. De gick dygnet runt och fraktade i snitt 7 128 ton gods per dygn då skickliga piloter flög in förnödenheter och livsmedel av alla de slag samt kol, bensin och salt. Aktionen, som alltså blev mycket utdragen, var organiserad av amerikanske generalen William ­Tunner. Det hände att plan störtade och människor omkom, men den rymde också rörande detaljer som de så kallade ”Russinbombarna”, vilka varje dag släppte ned 6 000 små fallskärmar med konfektyr, choklad och russin till Berlins barn.

Miljoner flydde

I maj 1949 gav öst upp och öppnade på nytt landförbindelserna. Berlinblockaden var över, men tonen mellan de båda nybildade staterna blev allt kärvare och människor började i allt högre utsträckning lämna öst för att leva i frihet i väst med släktingar och vänner.

En fastighet på gränsen mellan öst och väst rivs för att skapa plats för muren, flykthinder och vakttorn.

En fastighet på gränsen mellan öst och väst rivs för att skapa plats för muren, flykthinder och vakttorn.

Från 1949 fram till 1961 flydde mer än 2,7 miljoner östtyskar via Berlin. Vid det laget hade den sovjet­styrda kommunistregimen med säte i Östberlin fått nog. Man såg sin befolkning minska från dag till dag och kände sig tvungna att göra något åt det.

Den 12 augusti började östtyska soldater spärra av gränsen med taggtråd och byggandet av muren inleddes med beslutsamhet. För väst var det en omskakande överraskning. Ingen hade anat någonting. Ändå hade en västtysk journalist bara två månader tidigare, den 15 juni 1961, frågat Östtysklands formelle statschef Walter Ulbricht om DDR:s avsikt var att upprätta en gräns vid Brandenburg Tor och fått sig försäkrat att ”ingen har för avsikt att bygga en mur”. Ulbricht ljög. Och samtidigt avslöjade han omedvetet sig själv, för journalisten hade inte frågat efter någon ”mur”, det var statschefens eget ordval. Och nu byggdes den.

Muren kom på plats med förfärande hastighet. Arbetet inleddes natten till den 13 augusti då närmare 160 kilometer taggtråd drogs kors och tvärs genom hjärtat av Berlin, över alla öppningar från öst in till väst samtidigt som tungt beväpnade vaktposter placerades ut.

Östtyske presidenten Walter Ulbricht försäkrade att inga planer på att separera Östberlin från Västberlin fanns. Men han råkade försäga sig genom att använda order ”mur”. Kort därefter startade murbygget.

Östtyske presidenten Walter Ulbricht försäkrade att inga planer på att separera Östberlin från Västberlin fanns. Men han råkade försäga sig genom att använda order ”mur”. Kort därefter startade murbygget.

Efter det startade murbygget, kompletterat med vakttorn och med minerad mark intill.

Östtyskland och i förlängningen det sovjetiska imperiet hade goda skäl. Officiellt hette det naturligtvis att muren kom till för att skydda östberlinarna och hålla västerlandets moraliska förfall och kapitalism borta.

Inofficiellt var det naturligtvis flyktingarna som var orsaken. Alltför många människor hade flytt väster­ut för att undkomma diktaturen och det kommunistiska förtrycket. I början av augusti 1961 gav sig mer än 5 000 människor om dagen av bara i Berlin. Många av flyktingarna var välutbildade och kompetenta och förlusten fick en förödande effekt på Östtysklands 

Hus som befann sig på gränsen mellan öst och väst utgjorde problem för murbyggarna. Vissa hus revs, på andra ställen murade man igen både dörrar och fönster som vette mot Västberlin.

Hus som befann sig på gränsen mellan öst och väst utgjorde problem för murbyggarna. Vissa hus revs, på andra ställen murade man igen både dörrar och fönster som vette mot Västberlin.

ekonomi. Det var Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov som rekommenderade uppförandet av muren med syftet att helt skilja det västra Berlin från det östra.

Foto blev propagandavapen

Uppförandet inleddes, som det hette i den ursäktande propagandan, för att bli en ”antifascistisk skyddsvall” mot västs ”imperialism, dess spionerande och Nato.” Medan taggtråden inledningsvis drogs och östtyska anläggningsarbetare slet i sitt anletes svett under övervakning av ­bistra soldater med maskingevär, passade en och annan på östsidan på att ta sista chansen och fly till friheten. Mest berömd är den 19-årige soldaten Conrad Schumann, vars språng över barriären vid hörnet av Ruppiner Strasse och Bernauer Strasse i den franska sektorn den 15 augusti förevigades av fotografen Peter Leibing och blev ett propaganda­vapen i Kalla kriget. Schumann bosatte sig i Bayern, gifte sig och bildade familj, men plågades hela livet av samvetskval över dem han övergivit och deras öde. Han drabbades sedermera av depressioner och tog sitt liv sommaren 1998.

Men fler flydde. Och fler skulle komma att fly, trots denna direkt fysiska manifestation av Järnridån. Muren i Berlin blev i inledningsskedet två meter hög. Efterhand förstärktes den, blev ännu högre och kompletterades med fler vakttorn, maskingevärsposter och strålkastare.

Den militära bevakningen förstärktes med patrullerande Volkspolizei, vilka spefullt fick namnet ”Volpos”. Muren fick olika utföranden i olika delar av staden, men vanligast var två parallella barriärer med en rund avbalkning och taggtråd högst upp och ett väl upplyst ingenmansland mellan murarna, kallat ”dödszonen”. Här fanns även spanska ryttare, det vill säga upp emot två meter höga hinder av kryssade spetsade stockar överst förstärkta med taggtråd samt signal­anordningar av olika slag och patrullerande polis och militär. Ingen skulle ta sig igenom. Ingen skulle slippa ut ur Östberlin. Det märkliga var att det fanns de som tog sig ut ändå...

­Beväpnade vakter kontrollerar att ingen försöker sig på flyktförsök från öst. Åtskilliga östmedborgare fick sätta livet till under försöken att nå väst.

­Beväpnade vakter kontrollerar att ingen försöker sig på flyktförsök från öst. Åtskilliga östmedborgare fick sätta livet till under försöken att nå väst.

Skiftande flyktmetoder

Under de 28 år som Berlinmuren delade staden lyckades omkring 5 000 östtyskar ta sig över. Mångdubbelt fler försökte, men tillfångatogs och dömdes till hårda straff. Och åtminstone ett par hundra dödades under sina respektive flyktförsök, men här är mörkertalet stort och sannolikt var det fler än så.

Metoderna skiftade. Somliga grävde tunnlar in till Västberlin, andra flög över gränsen med ballonger, andra utnyttjade vattenvägarna och försökte fly i primitiva undervattensfarkoster.
Mitt på hårdbevakade Glienicker Brücke över floden Havel brukade öst och väst utväxla tillfångatagna agenter och vid ett tillfälle lyckades tre män bryta igenom avspärrningen med en lastbil och ta sig till det fria Berlin.

Andra tog sig efter gränskorrigeringen 1972 ut via Steinstücken i sydväst, vilket dock krävde uppbackning med helikoptertransport från amerikanska militärmyndigheter. Somliga prövade mer sofistikerade bluffmetoder med förfalskade pass och stulna uniformer.

Flykt i sista sekunden. Östtyskar som just fått reda på att bygget av muren runt Västberlin påbörjats tar chansen att ge sig iväg. Bara det allra nödvändigaste tas med.

Flykt i sista sekunden. Östtyskar som just fått reda på att bygget av muren runt Västberlin påbörjats tar chansen att ge sig iväg. Bara det allra nödvändigaste tas med.

Men många gånger gick det illa. 24-årige Günter Litfin som försökte simma över floden Spree för att nå väst, blev den förste som sköts av den bevakande militären. Den siste som dödades vid en flykt var Chris Gueffroy i februari 1989. Däremellan stupade många flyktingar under sina desperata försök att undkomma diktaturen eller återförenas med nära och kära på andra sidan muren.

Muren hade från första stund fått utstå kritik och protester men ­accepterades ändå till sist i tystnad av västmakterna. Just i början hade amerikanska befäl smitt planer på att helt sonika köra ner den med bulldozers, men fick tänka om när sovjetiska styrkor intog positioner för att försvara det fortsatta uppförandet. Den västtyska regeringen uttryckte ilska och indignation över att USA inte ingrep, men John F Kennedy hade redan gjort den amerikanska inställningen klar med orden:
”A wall is a hell of a lot better than a war.”

Ett par år senare, i juni 1963, kom han själv till Västberlin för att visa sitt stöd och höll i närheten av muren invid rådhuset i Schöneberg det berömda talet som toppades med utropet:
”Ich bin ein Berliner!”

Byggnadsarbetare i färd med att göra muren högre, bevakade av motorcykelpoliser.

Byggnadsarbetare i färd med att göra muren högre, bevakade av motorcykelpoliser.

Murens fall

Framme vid 1980-talets början sträckte sig systemet av murar och elstängsel sammanlagt 45 kilometer tvärs genom Berlin och 120 kilometer runt Västberlin för att avskärma staden från det omgivande Östtyskland, vars 1 360 kilometer långa gräns mot väster också märktes ut av allehanda barriärer och skydd.

Kennedy, och efter honom följande amerikanska presidenter, stod fast vid löftet att inte överge Västberlin. Och med tiden visade sig vaga men ändå till en del hoppingivande sprickor i den hårda stenen. Från 1964 hade västberlinarna i viss omfattning kunnat besöka sina släktingar i den östra delen av staden.

Utbyte i motsatt riktning var det dock illa ställt med och det fordrades mycket speciella skäl om en östtysk medborgare skulle få dispens och tillåtas besöka det ”dekadenta och imperialistiska” väst. Pensionärer utgjorde dock ett undantag. Kanske räknade de östtyska myndigheterna med att slippa ifrån en eller annan pensionsutbetalning.

Tecken på att muren snart skulle vara historia blev allt fler. Sovjet var en koloss på lerfötter och dess tidigare så hårda och kvävande grepp om satellitstaterna i Östeuropa hade börjat släppa. Nation efter nation reste sig för att skaka av sig oket. Också i Östberlin närmade sig den Sovjetstödda regimens fall.

November 1989. Berlinmurens fall. Symbolen för det kalla kriget revs bit för bit under pågående glädjeyra. Åtskilliga bitar av muren, stora som små, finns spridda över världen. Souvenirjägarna var många.

November 1989. Berlinmurens fall. Symbolen för det kalla kriget revs bit för bit under pågående glädjeyra. Åtskilliga bitar av muren, stora som små, finns spridda över världen. Souvenirjägarna var många.

Hösten 1989 öppnade sig en ny möjlighet att ta sig ut från öst via Ungern och Tjeckoslovakien. Tiotusentals gav sig av. Anledningen till att behålla Berlinmuren fanns inte längre kvar.
Klockan sex på kvällen den 9 november meddelade politbyråmedlemmen Günther Schabowski vid en presskonferens att muren från och med detta klockslag var öppen. Dessvärre hade han inte meddelat personal och vakter, vilka alla överraskades när människor strömmade till och krävde att bli utsläppta. Fram emot 22-tiden hade mer än 20 000 människor samlats invid muren och en dryg timme senare, klockan 23:14, närmare bestämt, började gränsvakterna släppa igenom östberlinare med pass vid legendariska Checkpoint Charlie, gränsövergången mellan stadsdelarna Mitte i östra och Kreuzberg i västra Berlin. En kvart senare öppnades även gränsövergången vid 1,5 kilometer långa Bornholmer Strasse sammanbindande stadsdelarna Prenzlasur Berg och Gesundbrunnen. Detta var emellertid bara början. Och några pass hade man inte hunnit titta på.

En symbolisk bild – gränspassagerna hade öppnats och Berlins tid som delad stad var slut. Det självklara stället att fira händelsen var naturligtvis på muren.

En symbolisk bild – gränspassagerna hade öppnats och Berlins tid som delad stad var slut. Det självklara stället att fira händelsen var naturligtvis på muren.

Den riktigt stora flodvågen drabbade gränsövergångarna följande dag då det för ett ögonblick verkade som om hela Östberlin gav sig av. Jublande berlinare klättrade upp på murens krön, sjöng och dansade, målade graffitti på den och bröt loss stenar, murbruk och allehanda fragment för att ta hem som souvenirer. En dag senare tog de östtyska myndigheterna beslutet att Berlinmuren skulle bort och nedmonteringen kunde ta sin början.

Kort före julhelgen 1989, den 22 december, öppnades Brandenburger Tor, den enda kvarvarande av de ursprungligen fjorton portarna i Berlins tullmur och en symbol för fred och samverkan. Festen fortsatte som om den aldrig skulle ta slut. Västtysklands dåvarande förbundskansler Helmut Kohl gick igenom den väldiga porten för att på andra sidan välkomnas av Östtysklands ministerpresident Hans Modrow. Två dagar senare avskaffade det fallande DDR visumtvånget för västtyska medborgare. Följande sommar var alla gränskontroller borta och den 3 oktober 1990 var Tyskland till sist, efter så många år i den onda murens skugga, också officiellt återförenat.

Material från
AoV Tema Historia nr 9 - 2017

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter