Besten från öst

I slutet av februari var det kallt i Sverige och i resten av Europa. Media fick ta till uttryck som Snowpocalypse, Snowzilla och The beast from the east för att beskriva hur snöstormarna och de låga temperaturerna drabbade kontinenten. Bilder på skidåkare i Rom, snögubbar i London, snöbollskrig i Paris och så vidare flödade över nätet. Det verkade helt enkelt som att Arktis flyttat söderut och höll stora delar av Europa i ett isgrepp.

Och på sätt och vis stämmer det. Samtidigt som kylan drog ner över kontinenten så var det rena värmeböljan norrut. Norra Grönland är i vanliga fall en bister plats där temperaturen sällan hamnar över 20 minus i februari. Men nu steg den över nollan. Rekordet sattes den 24 februari med plus sex grader, vilket fick klimatforskare att twittra ord som ”chockerande”, ”galet”, ”skrämmande” och liknande. Samtidigt var det 20 grader kallt i delar av Europa där naturligt fruset vatten är något exotiskt. Städer där värmesystemen inte är dimensionerade för sådan kyla och där snöröjning knappast finns i språket fick naturligt nog problem. Halkbekämpning är antagligen ett ännu ovanligare ord, och vägar korkades igen av stillastående långtradare med däck som säkert ger ett helt fantastiskt fäste på torr asfalt men som är sämre på is.

Klimatforskning är som de flesta vet en komplicerad sak. Vädersystemen på jorden påverkar varandra på ett sätt som är minst sagt komplext och svårutrett. Men att det finns en koppling mellan ett varmt Arktis och kyla som sveper söderut är inte så komplicerat. Det händer när den cirkumpolära jetströmmen – en vind högt upp i atmo­sfären – tappar formen. Istället för att vara stadig och hålla den kalla luften kvar kring Nordpolen, så börjar jetströmmen försvagas och röra sig i vågor. Den mycket kalla luften över Sibirien kan då färdas mot sydväst, vilket leder till saker som snöbollskrig i Paris och folk som stapplar omkring på skidor på Londons gator.

Vad som orsakar den cirkumpolära jetströmmens försvagning eller kollaps är svårare att avgöra. En hypotes är att minskad isutbredning i Arktis gör att det svaga, men trots allt närvarande, solljuset värmer vattenytan och ökar avdunstningen. Det gör att det blir varmare uppe i atmosfären och temperaturskillnaden mellan den kalla luften ovanför Arktis och den varmare söderut blir för liten för att hålla jetströmmen stabil.

Men att det händer är inget nytt. Köldknäppar som breder ut sig långt söderut har förekommit många gånger tidigare, och i genomsnitt verkar The beast from the east attackera en gång per decennium. Fast nu har det hänt två gånger på fyra år – 2014 och 2018.

Det är förstås lite tidigt att dra några växlar på att det händer så pass tätt – en gång vart tionde år betyder ju inte att det nödvändigtvis måste vara nio Snowzillafria år emellan. Samtidigt är allt fler forskare överens om att det är just istäckets och snötäckets utbredning i Arktis som är nyckeln till fenomenet. Och både snön och isen däruppe har minskat de senaste åren. Man kan förstås hoppas att det är en slump och inte en pågående trend, men det är nog att vara lite väl optimistisk. Vi vet att klimatet blir varmare över hela planeten, och mest runt Arktis.

Lasse Zernell, chefredaktör

Lasse Zernell, chefredaktör

Så ironiskt nog verkar den globala uppvärmningen leda till fler Snowmageddons över Europa och Nordamerika när The beast from the east slår till.

Och bortsett från allt annat, så börjar det bli hög tid att hitta ett svenskt uttryck som är lika målande som de engelska. Nog borde vi kunna hitta på något bättre än ”rysskyla”? I  slutet av februari var det kallt i Sverige och i resten av Europa. Media fick ta till uttryck som Snowpocalypse, Snowzilla och The beast from the east för att beskriva hur snöstormarna och de låga temperaturerna drabbade kontinenten. Bilder på skidåkare i Rom, snögubbar i London, snöbollskrig i Paris och så vidare flödade över nätet. Det verkade helt enkelt som att Arktis flyttat söderut och höll stora delar av Europa i ett isgrepp.

Och på sätt och vis stämmer det. Samtidigt som kylan drog ner över kontinenten så var det rena värmeböljan norrut. Norra Grönland är i vanliga fall en bister plats där temperaturen sällan hamnar över 20 minus i februari. Men nu steg den över nollan. Rekordet sattes den 24 februari med plus sex grader, vilket fick klimatforskare att twittra ord som ”chockerande”, ”galet”, ”skrämmande” och liknande. Samtidigt var det 20 grader kallt i delar av Europa där naturligt fruset vatten är något exotiskt. Städer där värmesystemen inte är dimensionerade för sådan kyla och där snöröjning knappast finns i språket fick naturligt nog problem. Halkbekämpning är antagligen ett ännu ovanligare ord, och vägar korkades igen av stillastående långtradare med däck som säkert ger ett helt fantastiskt fäste på torr asfalt men som är sämre på is.

Klimatforskning är som de flesta vet en komplicerad sak. Vädersystemen på jorden påverkar varandra på ett sätt som är minst sagt komplext och svårutrett. Men att det finns en koppling mellan ett varmt Arktis och kyla som sveper söderut är inte så komplicerat. Det händer när den cirkumpolära jetströmmen – en vind högt upp i atmo­sfären – tappar formen. Istället för att vara stadig och hålla den kalla luften kvar kring Nordpolen, så börjar jetströmmen försvagas och röra sig i vågor. Den mycket kalla luften över Sibirien kan då färdas mot sydväst, vilket leder till saker som snöbollskrig i Paris och folk som stapplar omkring på skidor på Londons gator.

Vad som orsakar den cirkumpolära jetströmmens försvagning eller kollaps är svårare att avgöra. En hypotes är att minskad isutbredning i Arktis gör att det svaga, men trots allt närvarande, solljuset värmer vattenytan och ökar avdunstningen. Det gör att det blir varmare uppe i atmosfären och temperaturskillnaden mellan den kalla luften ovanför Arktis och den varmare söderut blir för liten för att hålla jetströmmen stabil.

Men att det händer är inget nytt. Köldknäppar som breder ut sig långt söderut har förekommit många gånger tidigare, och i genomsnitt verkar The beast from the east attackera en gång per decennium. Fast nu har det hänt två gånger på fyra år – 2014 och 2018.

Det är förstås lite tidigt att dra några växlar på att det händer så pass tätt – en gång vart tionde år betyder ju inte att det nödvändigtvis måste vara nio Snowzillafria år emellan. Samtidigt är allt fler forskare överens om att det är just istäckets och snötäckets utbredning i Arktis som är nyckeln till fenomenet. Och både snön och isen däruppe har minskat de senaste åren. Man kan förstås hoppas att det är en slump och inte en pågående trend, men det är nog att vara lite väl optimistisk. Vi vet att klimatet blir varmare över hela planeten, och mest runt Arktis.

Så ironiskt nog verkar den globala uppvärmningen leda till fler Snowmageddons över Europa och Nordamerika när The beast from the east slår till.

Och bortsett från allt annat, så börjar det bli hög tid att hitta ett svenskt uttryck som är lika målande som de engelska. Nog borde vi kunna hitta på något bättre än ”rysskyla”? 

Material från
Allt om Vetenskap nr 4 - 2018

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter