Bohus fästning belägrades 14 gånger - men intogs aldrig

Platsen var vald med stor omsorg. Uppifrån klippan på holmen i Nordre älv, alldeles intill Göta älvs lopp mot det väntande havet, var sikten god och positionen väl lämpad att hålla. Här lät den norske kungen uppföra en borg till skydd för rikets södra gräns – och Bohus fästning skulle komma att spela en nyckelroll i krig och försvar under århundraden framöver.

Bohus fästning, strategiskt placerad på en 40 meter hög klippa på Bagaholmen i Nordre älv, vid Göta älvs norra utloppsarm, i vad som idag är Kungälv. I dag är den i ruiner, besegrad av tiden. Men med våld har fästningen aldrig intagits, trots många försök. Bild: IBL

Bohus fästning, strategiskt placerad på en 40 meter hög klippa på Bagaholmen i Nordre älv, vid Göta älvs norra utloppsarm, i vad som idag är Kungälv. I dag är den i ruiner, besegrad av tiden. Men med våld har fästningen aldrig intagits, trots många försök. Bild: IBL

Redan innan fästningen byggdes hade området stått i fokus under åtminstone ett par århundraden, sannolikt ännu längre. Här någonstans - enligt Snorre Sturlassons Heimskrimla ”ved Konghelle i Elv” - tilldrog sig det sägenomspunna Trekungamötet 1101, då Magnus Olavsson från Norge, Inge den äldre från Sverige och Erik Ejegod från Danmark träffades för att sluta fred.  Som bekräftelse på sämjan gifte Inge bort sin dotter Margareta med den 28-årige norske kungen, som dock dog bara två år senare sedan han fått en yxa i halsen under ett slag utanför Ulster på Nordirland.

Till försvar av sydgränsen

Drygt två sekel senare, år 1308, började Norges kung Håkon V Magnusson - allmänt kallad Håkon Hålägg, det vill säga ”Håkon den långbente” - att anlägga en fästning på en 40 meter hög klippa belägen på holmen Bagaholm i Nordre älv. Den fick namnet Bagahus och var först av trä, men förstärktes snart med sten när dess militära betydelse ökade.

Det var den norske kungen Håkon Magnusson som 1308 började anlägga det som skulle bli Bohus fästning. Denna skulptur, som tros föreställa Håkon Magnusson, finns i domkyrkan i Stavanger.

Det var den norske kungen Håkon Magnusson som 1308 började anlägga det som skulle bli Bohus fästning. Denna skulptur, som tros föreställa Håkon Magnusson, finns i domkyrkan i Stavanger.

Det sägs ha varit den danske greven Jacob Nielsen, mannen bakom Varbergs fästning, som uppmuntrade kungen att låta uppföra befästningen, dels för det utomordentligt strategiska läget och dels som vinterförläggning åt trupper som vid den tidpunkten belägrade den nedströms belägna fästningen Ragnhildsholmen, där hertig Erik trilskades. I ett större perspektiv var syftet med fästningen i första hand att förstärka försvaret av Norges dåvarande sydgräns.

Med tiden förlades tingen hit, och kommendanten på fästningen Bagahus, vars namn förkortats till Bahus och sedan blivit Bohus, var förpliktigad att hålla uppsikt över hela landskapet – det vill säga hela Bohuslän.

Fyra misslyckade stormningar

Försvarsanläggningen fick inte bara betydelse rent militärt utan blev också snart ett politiskt centrum. Här förklarade norska stormän 1332 den 16-årige blivande kungen Magnus Eriksson myndig, här utropades hans son Hakon till kung 1344 och här fick dennes änka Margareta I Valdemarsdotter 1388 erbjudandet att stiga upp på tronen som Sveriges drottning. Hon tackade förstås ja. Bohus fästning fick tidigt stor betydelse.

Och så fortsatte det. 1449 valdes Karl Knutsson till kung av Norge just här och hit tog både norrmän och danskar sin tillflykt undan den härjande svenske härföraren Tord Karlson Bonde. Bohus fästning höll måttet. Den belägrades vid upprepade tillfällen under 1400-talet, men intogs aldrig.

Under det närmast följande århundradet var det samma visa. 1531 gjorde Kristian II ett försök, men fick slokörad ge upp. Borgen stod pall också under Nordiska sjuårskriget, då svenskarna gjorde ihärdiga försök att inta fästet och Nils Svantesson Sture med uppbackning från Nils Andersson Boije i mars 1566 genomförde fyra stormningar. Samtliga misslyckades. Nils Sture dömdes till döden för påstått högförräderi i samband med detta, men dödsdomen verkställdes inte. Den 24 maj året därpå kom istället den 23-årige Nils Sture att mördas av den förvirrade och sjukligt misstänksamme kungen Erik XIV i samband med de så kallade Sturemorden.

Det var den norske kungen Håkon Magnusson som 1308 började anlägga det som skulle bli Bohus fästning. Denna skulptur, som tros föreställa Håkon Magnusson, finns i domkyrkan i Stavanger.

Det var den norske kungen Håkon Magnusson som 1308 började anlägga det som skulle bli Bohus fästning. Denna skulptur, som tros föreställa Håkon Magnusson, finns i domkyrkan i Stavanger.

Svenskarna tar över

Bohus stod kvar, men alla återkommande belägringar och avvärjda stormningsförsök hade slitit hårt på fästningen. Från slutet av 1500-talet fram till mitten av 1600-talet genomgick anläggningen omfattande restaureringar och förstärkningar samt fick en del tillbyggnader. De fyra fyrkantiga tornen med namnen Fars hatt, Mors mössa, Kyrkotornet och Röda tornet byggdes med tiden om och blev runda. Kommendanten var vid det här laget svensk, sedan Sverige erhållit borgen vid freden i Roskilde 1658 och Karl X Gustav på sin stolta springare lika stolt ridit in genom den stora porten.

Lugnet var förstås, som alltid, bedrägligt. Den 2 september 1675 förklarade Danmark krig mot Sverige och den 8 juni följande år föll norske ståthållaren Ulrik Fredrik Gyldenlöve in i Bohuslän med 4 000 man. Uddevalla gav vika liksom Vänersborg, och hären fortsatte mot Bohus. Där beordrade kommendanten, den ärrade, erfarne och till sättet synnerligen excentriske generalen och landshövdingen Harald Stake, att Västra gatan i Kungälv skulle brännas för att hindra den annalkande fienden att ta skydd bland husen. Den dansk-norska hären fick därmed problem. Den 12 augusti 1676, mitt under belägringen, brände Stake även Östra gatan och sedan Gyldenlöve fått veta att svensk förstärkning närmade sig och sjukdomar dessutom härjade i de egna leden fann han för gott att ge order om reträtt.

Fästningens läge på en klippö gav en strategiskt viktig överblick över både Göta och Nordre älv.

Fästningens läge på en klippö gav en strategiskt viktig överblick över både Göta och Nordre älv.

Förödande sista belägring

Två år senare var han tillbaka. Gyldenlöve hade den 23 juli 1677 intagit Carlstens fästning på Marstrand och hade därmed försäkrat sig om fri rygg mot havet. Nu var han fast besluten att inta också Bohus och därmed öppna vägen för en större invasion av Bohuslän, Västergötland och Dalsland.

Den 4 juni 1678 inledde mer än 15 000 danskar och norrmän belägringen, som kom att pågå i en och halv månad. Under den tiden utsattes fästningen och dess bemanning för oerhörda påfrestningar. Främst från Hisingen och berget Fontin sköts 30 000 kanonkulor, 384 spränggranater, omkring 400 stora stenblock, 160 glödande brandkulor för ödeläggelse med hjälp av eld, 79 säckar spränggranater, 600 mörsargranater och mer än 2 000 egentillverkade bomber med olika former av kemikalier. Det gick förstås hårt åt försvararna under överste Fredrik von Börstells befäl och fästningen hade sannolikt fallit om inte greve Gustav Otto Stenbock anlänt med förstärkning och svenska trupper tagit sig över till Hisingen för att jaga fienden på flykten. När belägringen, den fjortonde stora i ordningen, hävts låg stora delar av Bohus fästning i ruiner. Omkring 300 försvarare hade dödats och mer än 120 var svårt sårade – eller, som krönikan förtäljer, ”dem armar och ben avskjutne voro”.

Den 30 mars 1658 kunde en nöjd Karl X Gustav rida in i Bohus fästning, som efter 350 år i norsk ägo äntligen tillhörde Sverige. Det blev möjligt tack vare villkoren i freden i Roskilde. Målning av Joachim von Sandrart.

Den 30 mars 1658 kunde en nöjd Karl X Gustav rida in i Bohus fästning, som efter 350 år i norsk ägo äntligen tillhörde Sverige. Det blev möjligt tack vare villkoren i freden i Roskilde. Målning av Joachim von Sandrart.

Blev fängelse

Bohus fästning föll visserligen inte och intogs aldrig, men efter denna belägring återhämtade den sig inte riktigt fullt ut. Borgen byggdes upp, men gjordes enklare och mindre praktfull. Militärstrategiskt hade den spelat ut sin roll då rikets gränser dragits på annat håll. Landshövdingen stannade kvar en bit in på 1700-talet, men under Karl XII:s regeringstid flyttades residenset till Göteborg.

Kanonerna flyttades till Sundsborg vid Svinesund framför Ringdalsfjordens mynning, ett svenskt fäste som byggts 1717 för att utgöra ”ett starkt gränsvärn mot Norge” men raserades redan 1719. Då återbördades kanonerna, men Bohus en gång så stolta fästning lämnades att förfalla. Under en tid fick den tjäna som fängelse. Här satt bland många andra den berömde pietisten Thomas Leopold under 32 år, utan att ge vika och ge upp sin religiösa övertygelse. Från det ödesmättade året 1789 var fästningen avvecklad från det svenska försvaret och för en tid utlämnad åt makthavarnas likgiltighet.

Kungälvs invånare tilläts till och med att hämta sten och virke till sina husbyggen därifrån. Detta oskick satte Karl XIV Johan stopp för 1838 och från följande sekelskifte inleddes ett visst restaureringsarbete parallellt med arkeologiska utgrävningar. Idag är fästningen ett statligt minnesbyggnadsmärke och en turistattraktion.

Fakta: 
Den burduse Harald Stake
Den svenska kommendanten Harald Stake (1598-1677) blev rasande över det danska kravet på kapitulation, så han fattade pennan och skrev en dikt till....

Den svenska kommendanten Harald Stake (1598-1677) blev rasande över det danska kravet på kapitulation, så han fattade pennan och skrev en dikt till....

Under belägringen av Bohus fästning 1676 var det Harald Stake som förde befälet som kommendant. Han var fast besluten att hålla ställningarna och inte ge efter för Gyldenlöves dansknorska här.

 

Stake hade inlett sin militära bana redan under 30-åriga kriget och tjänat direkt under Gustav II Adolf, som han räddat livet på vid Burgstall sommaren 1631 och därmed kommit att stå särskilt nära.

 

Drottning Kristina befordrade honom först till major och sedan till överstelöjtnant. 1638 blev han överste och strax därpå chef för Västgöta kavalleriregemente.

 

Vid tiden för belägringen var han 78 år fyllda, men hade trots sin aktningsvärda ålder själv, upplyft på en häst, deltagit i striderna utanför fästningens murar. Han blev mäkta förgrymmad då Gyldenlöve understod sig att skicka en budbärare med ett skriftligt krav på omedelbar och villkorslös kapitulation. Stake fattade en penna och skrev på brevet följande rader:

...sin danske motståndare Ulrik Frederik Gyldenlöve (1638-1704), som troligen inte uppskattade Stakes poetiska färdigheter.

...sin danske motståndare Ulrik Frederik Gyldenlöve (1638-1704), som troligen inte uppskattade Stakes poetiska färdigheter.

”Sittjande skitande fick jag ditt brev,
Ju mera jag läste, ju mera det drev.
Marken var bar och det fanns intet löv,
Därför tog jag ditt brev och tårckad min röv.”

 

Hur Gyldenlöve reagerade när han läste svaret är oklart. Däremot vet vi att han så småningom gav upp och avbröt belägringen.

Material från
AoV Tema Historia nr 1 - 2018

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter