Den äldsta gruvan man känner till är den så kallade Lejongrottan i Afrika, där människor bröt det järnrika mineralet hematit för mer än 40 000 år sedan. Hematiten kunde malas tillsammans med lera och bilda färgämnet rödockra som människan använt till dekoration sedan historiens gryning.
Silvergruvorna i Lavrio var en viktig ekonomisk bas för stadsstaten Atens glansperiod på 400-talet före kristus. Gruvorna tillhörde staten och silvret bröts uteslutande av hårt drivna slavarbetare.
Romarna utvecklade på sin tid gruvdriften bland annat i Spanien och Britannien där man grävde fram koppar, tenn och guld med mera.
Vattnet som hotade att fylla gruvgångarna lyftes upp genom en serie av omvända vattenhjul med skopor, där varje hjul lyfte vattnet till en högre nivå.
Järnhandlaren Thomas Newcomen byggde den första ångmaskinen 1709 just för att pumpa upp vatten ur gruvorna i södra England, vilket gjorde att gångarna kunde grävas allt djupare utan att vattenfyllas.
Med djupare gruvor ökar olycksriskerna. Tiotusentals gruvarbetare har i modern tid omkommit i ras, översvämningar eller explosioner orsakade av gaser eller koldamm. Många av dem har varit barn.
Den värsta gruvkatastrofen i Europa inträffade i Courrières i norra Frankrike 1906 då 1099 personer dog i en explosion. 1942 omkom 1549 kolgruvearbetare i gruvan Benxihu i Liaoningprovinsen i norra Kina i en koldammsexplosion.
