Che Guevara

blodbesudlad våldsman som blev romantiserad myt

Det är ett halvt sekel sedan han dog. Bilderna från bårhuset i bolivianska Vallegrande där ­revolutionären ligger skjuten och halvt avklädd på en brits kablades ut över världen och den kubanska revolutionen hade försäkrat sig om en martyr. Porträttbilden med baskern, det långa håret och den fasta blicken riktad mot vad som skulle kunna vara framtiden, trycktes på affischer och ­tröjor. För vänstern blev han en omhuldad symbol och Che Guevara romantiserades. Men ­verkligheten såg förstås, som så ofta, helt annorlunda ut.

Che Guevara på mula i Las Villas, Kuba, 1958.

Che Guevara på mula i Las Villas, Kuba, 1958.

För exilkubanerna i Florida, de som ännu idag är oförmögna att återvända hem, är han ingen hjälte. Han är en mördare. Punkt slut. Man ­spottar när man nämner hans namn och proteststormen slog i taket när Irland tidigare i år lät trycka hans berömda porträtt på ett frimärke för att högtidlighålla minnet.

Ni glömmer en sak, hette det då. Che Guevara var ingen hjälte. Han var en simpel mördare. Han var en man, som reste till Kuba för att döda. Och han misslyckades med nästan allt han företog sig.

Det sistnämnda är till en del sant, men gäller knappast den inledande delen av hans liv. Ernesto Rafael Guevara de la Serna föddes den 14 juni 1928 i Rosario i Argentina rakt in i en bohemisk, högborgerlig familj av spansk-irländsk härkomst. Fadern Ernesto Rafael Guevara Lynch hade i ungdomen läst till arkitekt, men hoppat av studierna för att ägna sig åt vad som brukar betecknas som äventyrlig och ­ibland kanske till och med tvivelaktig affärs­verksamhet. Dess bättre fanns det även ett rejält arv att plocka från. Familjen gick det ingen nöd på, maten var god, vinerna utsökta, biblioteket stort och omfattande och man ägnade sig med förkärlek åt litteratur, poesi och inte minst politiska diskussioner.

Ernesto Guevara, till vänster, med den motorcykel som 1951 tog honom och vännen Alberto Granado genom Sydamerika. De orättvisor han såg under resan formade honom politiskt.

Ernesto Guevara, till vänster, med den motorcykel som 1951 tog honom och vännen Alberto Granado genom Sydamerika. De orättvisor han såg under resan formade honom politiskt.

Plågad av astma

Fadern hade många vänner på väns­terkanten och veteraner från spanska inbördeskriget var ofta sedda gäster i hemmet. Modern Celia de la Serna Llosa var vänsterradikal och feminist. Hon hade vuxit upp hos sin äldre syster Carmen, som var kommunist och gift med ­författaren och journalisten Cayetano Córdoba Iturburu, aktiv medlem i det argentinska kommunistpartiet. Med andra ord en perfekt grogrund för en revolutionär i vardande.

Ernesto var redan från två års ålder diagnostiserad med svår astma och familjen flyttade flera gånger för att hitta ett mer passande klimat. När pojken var ansatt av sjukdomen läste han, däremellan var det idrott och träning för hela slanten och han njöt av att ta ut sig på gränsen till vad som var möjligt.

I Alta Gracia väster om Buenos Aires var luften klarare och torrare och den växande Ernesto mådde i perioder bättre. I skolan var han en bråkstake, men samtidigt ambitiös på sitt eget sätt. Han var duktig i franska, inte minst för att hans mamma övade med honom hemma, och han intresserade sig för historia och politik. Detta till trots bestämde han sig för medicinska studier, vilka han inledde 1948 vid universitetet i Buenos Aires. En bidragande orsak till detta beslut var säkerligen den egna astman, som han hoppades kunna finna bot för.

Argentinaren Che Guevara och exilkubanen Fidel Castro lärde känna varandra i Mexico City 1955. Knappt fyra år senare var Che Guevara en av kommendanterna för Castros gerilla vid störtandet av Batistas regim på Kuba.

Argentinaren Che Guevara och exilkubanen Fidel Castro lärde känna varandra i Mexico City 1955. Knappt fyra år senare var Che Guevara en av kommendanterna för Castros gerilla vid störtandet av Batistas regim på Kuba.

Två avgörande resor

Ernesto skulle komma att avlägga läkarexamen 1953, men dessför­innan gjorde han två längre avbrott i studierna för att resa. Först till de nordligare delarna av hemlandet Argentina, där han avverkade upp emot 450 mil på en skranglig cykel med hjälpmotor. Och sedan, från sommaren 1951 ända till oktober följande år, på en verklig långtur genom hela Sydamerika.

Ernesto reste tillsammans med gode vännen Alberto Granado och man färdades inledningsvis på en motorcykel kallad La Poderosa II. I Santiago, Chile, tvingades de överge fordonet sedan motorn skurit och de båda unga männen fortsatte liftande genom bland annat Chile, Peru och Bolivia. Ernesto häpnade över fattigdomen och de sociala skillnaderna, som här och var antog groteska dimensioner. De radikala visionerna började vakna och det revolutionära hjärtat att bulta.

Våren 1953 avslutade han läkarstudierna och tog sin examen. Men han skulle fortsätta resa. I juli vinkade familjen av honom på järnvägsstationen medan Ernesto lutade sig ut genom tågfönstret och ropade:
- En latinamerikansk soldat reser sin väg!

Det var så han själv ville se det. Han hade från början en utpräglat romantiserad bild av sin egen person. Han var en stolt soldat. Och redan av dokumentationen i Dagbok från en motorcykel, som kom till under den tidigare långa resan, kan man utläsa att han betraktade Sydamerika inte i första hand som flera olika nationer utan som en enhet, vilken var i behov av en gemensam fast strategi för att resa sig ur fattigdomen och skaka av sig alla förslavande ok, som till exempel den amerikanska imperialismen bistod med. Men kommunist var han inte. Inte riktigt än.

Misslyckande i Guatemala

Ernesto Guevara var angelägen om att snarast skrida från ord till handling. Han begav sig till Guatemala, där en valhänt och rätt ljummen revolution slagits ned med stöd av amerikanska trupper. Han hade för avsikt att organisera ett väpnat motstånd, 

Fotografen Alberto Kordas lyckades fånga Che Guevaras intensiva blick och skapade därmed en av de mest ikoniska bilderna från 1900-talet. Fotografiet togs i samband med en manifestation i Havanna 1960 men publicerades inte förrän efter Che Guevaras död 1967.

Fotografen Alberto Kordas lyckades fånga Che Guevaras intensiva blick och skapade därmed en av de mest ikoniska bilderna från 1900-talet. Fotografiet togs i samband med en manifestation i Havanna 1960 men publicerades inte förrän efter Che Guevaras död 1967.

men detta antog samma bleka former som revolutionen och misslyckades kapitalt. Förföljd av milisen flydde han till Mexico City.

Helt poänglös hade dock inte expeditionen varit. I Guatemala hade han träffat peruanskan Hilda Gadea Acosta, som blev hans första fru. Det var också här Ernest började kalla sig för ”Che”, vilket är hämtat från indianspråket guaránis och betyder ”vän”, med andra ord ”vännen Guevara”.

I Mexico City började han frotterade sig med andra vänsterelement och läste för första gången Karl Marx ”Das Kapital”, fast på spanska. Den måste ha övertygat honom. Vännen Guevara blev kommunist.

En av de många vänsterradikala som han umgicks med i den mexikanska huvudstaden var Fidel Castro från Kuba. Denne hade tvingats i exil, men planerade sin återkomst för att inleda revolutionen och störta diktatorn Fulgencio Batista. Che Guevara var genast med på noterna. De två planerade den väpnade expeditionen tillsammans, rekryterade revolutionärer och skissade på överresan. Den 25 november 1956 gav man sig av, 83 man ombord på gamla skorven Grandma. Vid landstigningen möttes de av Batistas soldater, som förvarnats. Endast tolv revolutionärer överlevde eldgivningen, däribland Fidel och Che. Skärrade begav de sig hals över huvud upp till det otillgängliga Sierra Maestra i de östra delarna av Kuba för att pusta ut, hämta nya krafter och omorganisera de små styrkor som fanns kvar.

Kallblodig mördarmaskin

Av någon anledning hade de ändå plötsligt vind i ryggen. Det jäste av missnöje i landet, fler anslöt sig och gerillastyrkan växte. Ett två år långt krig inleddes och striderna var ofta hårda och blodiga.

”Jag gillar verkligen att döda”, skrev Che 1957 i ett brev till sin pappa.

Han hade blivit vad han önskade, men som kanske ändå inte hade förväntats. En kallblodig mördarmaskin. Fångarna man tog avrättades ofta av Che, som såg till att de var bakbundna och hade ögonbindel innan han avslutade jobbet med ett nackskott. Också utpekade förrädare i de egna leden avrättades. En av dessa var Ches gode vän Eutimio Guerra, som han själv tog sig an. Han skriver i sin dagbok:
”Jag gjorde slut på problemet genom att skjuta honom med en 32-kalibrig pistol i högra sidan av huvudet.”

Allt för revolutionen. Och Che Guevara var verkligen revolutionär, men mest av allt ändå kommunist och stalinist. Ibland undertecknade han sina brev med ett käckt ”Stalin II”. Andra rebellers prat om att införa demokrati på Kuba fnyste han åt. Che Guevara ville införa kommunistisk diktatur efter stalinistisk modell. Ingenting annat.

Fidel Castros revolutionära armé i Havannas utkanter vid årsskiftet 1958/59. Ett par dagar senare intog ­rebellerna huvudstaden.  Bild: IBL

Fidel Castros revolutionära armé i Havannas utkanter vid årsskiftet 1958/59. Ett par dagar senare intog ­rebellerna huvudstaden. Bild: IBL

Tog över makten

Den 2 januari 1959 hade Batista flytt och gerillan tågade in i Havanna anförda av Fidel och Che. Revolutionen var i hamn och Che Guevara tog sig med stor iver och illa dold tillfredsställelse an rollen som huvudåklagare under de mycket summariska och juridiskt regelvidriga rättegångar som följde i dess spår. Han var nu 30 år fyllda och hade träffat sin andra hustru Aleida, med vilken han skulle få fyra barn. Men mest av allt var han revolutionens handgångne man och fanatisk kommunist med faiblesse för att döda. Nu gällde det de förlorande Batistaanhängarna, som i stort antal fördes till La Cabaña-fängelset, där många avrättades och Che även hade sitt kontor. Det uppges att han rev en vägg för att kunna hålla ett öga på tortyr och avrättningar från skrivbordet.

Året efter hade han även låtit inrätta Kubas första arbetsläger, en institution som skulle växa till ett nätverk av läger och dit man skickade revolutionens fiender och de som begått brott mot ”revolutionär moral”, men även religiösa minoriteter och präster, homosexuella och politiska motståndare som till exempel socialdemokrater. Dessa skulle, på känt manér, ”omskolas genom arbete”.

De franska författarna Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, förgrundsfigurer i den intellektuella vänstern, besökte Kuba i mars 1960 och träffade bland andra Che Guevara, som de hyllade. Efter Guevaras död skrev Sartre att den argentinske revolutionären varit “inte bara en intellektuell person, utan även den mest kompletta människan i vår tid”. Bild: IBL

De franska författarna Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, förgrundsfigurer i den intellektuella vänstern, besökte Kuba i mars 1960 och träffade bland andra Che Guevara, som de hyllade. Efter Guevaras död skrev Sartre att den argentinske revolutionären varit “inte bara en intellektuell person, utan även den mest kompletta människan i vår tid”. Bild: IBL

Kubakris och revolution på export

Medan avrättningarna i La Cabaña fortsatte steg Che Guevara i graderna på ett närmast mirakulöst sätt med tanke på hans utbildning, bakgrund och fallenhet. I november revolutionsåret blev han chef för den kubanska riksbanken. Che kunde ingenting om ekonomi, än mindre om nationalekonomi och hade med revolutionsromantisk glöd pläderat för avskaffandet av pengar. Det kunde han i detta läge knappast längre göra. I stället fick han sätta sig på kammaren och läsa på. Hårdplugga. Det gick sisådär. Men Fidel Castros entusiasm lät sig inte dämpas av detta. I stället utnämnde han 1961 Che till industriminister. Någon skulle ju vara det. Och Kubas ekonomi gick obönhörligen kräftgång.

Kanhända hade den luftgropsliknande konjunkturnedgången kvävt Castros regim i dess vagga om inte Kubakrisen kommit emellan i oktober 1962. Nu slöts i stället leden. Världen stod på randen till ett förgörande kärnvapenkrig och Kuba hade tilldelats huvudrollen i detta drama. Men ställd inför Kennedys ultimatum valde Chrusjtjov att vända fartygen med kärnstridsspetsar i lasten och världen andades ut.

Det sägs att Che blev rasande över den uteblivna leveransen. Hans avsikt hade varit att låta missilerna komma till användning. Nu fick han i stället ägna sig åt annan revolutionär verksamhet. Politiken och besluten i den grå vardagen var egentligen inte så intressanta. Yrkesrebellen Che hade större visioner än så. Han ville sprida revolutionen över hela världen. Han ville vara med och skapa den nya människan, som satte kollektivet i första rummet och osjälviskt arbetade för det allmännas bästa. Han ville föra proletariatets diktatur mot den saliga kommunistiska utopin.

Fidel Castro och Che Guevara, glädjestrålande efter att revolutionen segrat och Havanna intagits i januari 1959.  Bild: IBL

Fidel Castro och Che Guevara, glädjestrålande efter att revolutionen segrat och Havanna intagits i januari 1959. Bild: IBL

Välfyllda fängelser

Det hade förstås sina sidor. Och nu när revolutionen väl var genomförd fick den nya regimen på intet sätt ifrågasättas. I ett dekret från 1961 förklarade industriministern att strejker inte längre var tillåtna då arbetarna måste lära sig att tänka och handla ”kollektivistiskt”. I ett annat officiellt dokument klagade han på den lata ungdomen, som lyssnade på förkastlig imperialistisk rock´n´roll när den i stället borde arbeta och sjunga kommunistiska kampsånger. Se på mig, löd det underliggande budskapet. Jag arbetar gratis på sockerrörsplantagen för att vara med och bygga upp socialismen och landet. Ni borde följa mitt exempel.

Nu hände detta förvisso inte så ofta. Che Guevara hade annat att ägna sig åt än sockerrör i solen. Det skulle regeras och bestämmas. Det skulle hållas brandtal och propageras. Oppositionen måste hållas i schack, vilket medförde att fängelser och läger var välfyllda. Någon gång ibland skulle även familjen ägnas en tanke. Han hade en dotter med första hustrun Hilda Gadea och fyra barn med den andra, revolutionären Aleida March. Precis som Fidel Castro rökte han gärna stora, kubanska cigarrer, han körde bil, han drack starkt kaffe, han skålade med sina vänner. Han var kort och gott mänsklig. Men framför allt verkade han för att sprida revolutionen. Och här kunde hans mänskliga drag försvinna om något eller någon stod i hans väg.

I april 1965 dök Che Guevara upp i Kongo, där han deltog i utbildning av vänstergerillan. Målet var att exportera revolutionen till Afrika.

I april 1965 dök Che Guevara upp i Kongo, där han deltog i utbildning av vänstergerillan. Målet var att exportera revolutionen till Afrika.

Kongo och Bolivia

I april 1965, fyra månader efter att rebellen gjort ett uppmärksammat framträdande inför journalister i New York, var han plötsligt försvunnen. Det diskuterades vad som kunde ligga bakom och många menade att det var en akut konflikt med Castro, som gjort sig alltmer beroende av Sovjetunionen. Detta ogillade Che. Men den verkliga eller i varje fall primära orsaken visade sig vara hans vurmande för den revolutionära missionen. Den som han brann för. Hans strategi var att skapa ”två, tre eller flera Vietnam”, som kunde hålla de amerikanska imperialisterna sysselsatta på olika håll i världen och utmynna i segrande revolutioner.

Och mycket riktigt, Che Guevara dök upp i Kongo för att träna vänstergerillan och få igång revolten, men misslyckades och fick slokörad återvända hem. Skam den som ger sig. Che, som insett att hans kunnande och idéer var bättre formade för latinamerikanska förhållanden, bestämde sig för att predika revolutionens evangelium i Bolivia. Han var egentligen alldeles för sent ute. Revolutionspartiet Movimiento Nacionalista Revolucionario hade tagit makten redan 1952, men styret hade varit tumultartat och 1964 störtade en junta den sittande presidenten Victor Paz Estenssoro. Det var denna junta Che Guevara i sin tur ville störta och han förberedde sin entré på scenen, ivrigt påhejad av Castro som  tröttnat på den notoriske revolutionären och gärna ville ha bort honom från Kuba.

1966 bar det av. Inför avresan hade Che bytt identitet och blivit köpmannen Adolfo Mena González, knappt igenkännlig alls med kuddarrangemang innanför kostymen för att bli korpulent, tjocka glasögon och bakåtstruket hår. Han anlände till Bolivia den 6 november och försvann sedan diskret in i djungeln med sina närmaste män för att organisera gerilla, kamp och revolution.

Ernest “Che” Guevara studerar en karta över Pescafloden i Bolivia 1967 under försöket att få fart på gerilla­rörelsen. Bara ett par veckor senare togs han till fånga av militären och avrättades. Bild: IBL

Ernest “Che” Guevara studerar en karta över Pescafloden i Bolivia 1967 under försöket att få fart på gerilla­rörelsen. Bara ett par veckor senare togs han till fånga av militären och avrättades. Bild: IBL

Stödet som uteblev

Det blev ett totalt fiasko. Che Guevara lyckades inte mobilisera mer än som mest 45 man för den stora saken. Kommunistpartiet visade inget intresse och ställde sig frågande till vad han över huvud taget hade i Bolivia att göra. Den fattiga lantbefolkningen var som regel också goda katoliker och misstrodde en gerilla grundad på kommunistisk ideologi. Ingen ville ha något med honom att göra. Det var varmt och fuktigt i djungeln, Ches hälsotillstånd försämrades och han plågades av sin astma. I hälarna hade han armén och agenter från CIA, som ville stämma i bäcken för att förhindra att Bolivia blev ett nytt Kuba. Styrkan var nu decimerad till 16 man inklusive kommendanten själv. Förhållandena blev allt odrägligare och den 8 oktober 1967 var allt slut. Sårad i benet och ansatt av astmarelaterad andnöd tillfångatogs Che Guevara utanför byn La Higuera och internerades i den lokala byskolan. Armén meddelade regeringen i La Paz, som konfunderad slog sig ned med presidenten och generalstaben för att diskutera vad man skulle göra med den världsberömda fången. Att utlämna honom till USA var uteslutet. Det skulle skada den nationella självkänslan. Att sätta honom i fängelse innebar risker och skulle kunna generera fritagningsförsök. Och dödsstraffet var förargligt nog avskaffat i Bolivia.

Lösningen blev ändå det senare, om än i omstöpt form. Armén fick tidigt på morgonen den 9 oktober order att ”eliminera” Che Guevara.

- Jag misslyckades. Allt är över, sa rebellen till överstelöjtnant Andrés Selich sedan han fått beskedet.

Strax innan Che Guevara försvann från offentligheten 1965 gjorde han en resa till Nordafrika. I Egypten fick han ett varmt mottagande av president Gamal Abdel Nasser och premiärminister Ali Sabri.

Strax innan Che Guevara försvann från offentligheten 1965 gjorde han en resa till Nordafrika. I Egypten fick han ett varmt mottagande av president Gamal Abdel Nasser och premiärminister Ali Sabri.

Kulkärve i bröstet

Härefter måste han ha repat mod, för han var avsevärt mera stursk när han pratade med den kubanske CIA-agenten Felix Rodriguez och skickade genom honom en hälsning till Fidel Castro.

- Säg honom att det här inte alls är slutet för revolutionen, sa Che. Säg att den kommer att segra någon annanstans. Säg till min fru att hon ska glömma mig, gifta om sig och vara lycklig. Och säg till soldaterna att sikta rätt.

Che Guevaras döda kropp förevisas av bolivianska militärer, som försäkrar att revolutionären dött i strid. I själva verket avrättades han i hemlighet. Bild: IBL

Che Guevaras döda kropp förevisas av bolivianska militärer, som försäkrar att revolutionären dött i strid. I själva verket avrättades han i hemlighet. Bild: IBL

Han trodde att han under militära hedersbetygelser skulle ställas inför en exekutionspatrull. Men så blev det inte. Uppdraget att döda Che Guevara anförtroddes underofficeren Mario Terán, som sedan han styrkt sig med stora klunkar whisky steg in i rummet och satte en kulkärve i bröstet på rebellen. Ögonblicket innan han sköt ska Che enligt legenden ha tittat på honom och sagt:
- Skjut, din fegis. Du dödar bara en människa.

Han hade förvisso själv dödat många. Nu transporterades hans döda kropp fastspänd på landningsstället till en helikopter till sjukhuset i Vallegrande, där den iordningställdes för att bli mer presentabel och visades upp för pressen under militärens innerliga försäkran om att rebellen faktiskt dött i strid. Efter förevisningen amputerade en militärläkare Ches händer, som sändes till Buenos Aires för identifiering med hjälp av fingeravtryck i polisens register. Händerna återbördades så småningom till Havanna. I skydd av mörkret grävdes kroppen ned i närheten av flygfältet i Vallegrande. Kvarlevorna återfanns först i juli 1997 och fördes då till Kuba. ”Vännen Guevara” var hemma.

Eller också inte, för egentligen var han ju argentinare och kubanskt medborgarskap fick han aldrig och eftersträvade det heller inte. Det var ju världsmedborgare han ville vara. I en kommunistisk värld styrd efter stalinistiska regler och principer, ett faktum som ofta glöms bort när den romantiserade bilden av rebellen Che Guevara lyfts fram. 

Det kubanska inrikesdepartmentet vid Plaza de la Revolucion i Havanna pryds av Che Guevaras anletsdrag, en replika av fotografen Alberto Kordas berömda bild från 1960. Bild: Mark Scott Johnson

Det kubanska inrikesdepartmentet vid Plaza de la Revolucion i Havanna pryds av Che Guevaras anletsdrag, en replika av fotografen Alberto Kordas berömda bild från 1960. Bild: Mark Scott Johnson

Material från
AoV Tema Historia nr 9 - 2017

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter