Maya, inka och azteker: Så skiljer du dem åt

• Ett gemensamt lagsystem – mayafolket hade ett rättssystem med domare, som lade vikt vid rättvisa.
• Siffran 0 – forskare hävdar att maya använde siffran noll i sina uträkningar. De hade kommit fram till uppfinningen oberoende av indierna, som brukar få äran för den.
• Vulkaniserat gummi – flera hundra år innan Charles Goodyear uppfann det vulkaniserade gummi vi i dag använder tillämpade mayafolket en liknande teknik.

• Varm choklad – aztekerna var förtjusta i kakaobönor och utvann kakao, som blandat med vatten användes i religiösa ceremonier.
• Tuggummi – gummi gjort av kåda från specifika träd tuggades som ett slags tandborstning.
• Popcorn – aztekerna åt stora mängder popcorn, som de tillagade över eldar. Popcorn ­offrades även till gudarna.

• Postväsen – löpare bar varor och information mellan poststationer placerade längs rikets omfattande vägnät.
• Frystorkad mat – i Andernas kyla kunde inka frystorka ­potatis under tyg på natten och därefter trampa ut vätskan ur dem på morgonen. På så sätt höll potatisarna längre.
• Hjärnoperationer – kraniefynd avslöjar att inkafolkets ­läkare var i stånd att lätta på tryck i hjärnan och kanske till och med avlägsna tumörer och främmande kroppar med relativt stor framgång.

Mayaindianerna var extremt måna om sitt utseende och gick drastiskt tillväga för att försköna sig.

Till exempel krävde modet att de filade till tänderna och försåg dem med dyrbara stenar som pynt. De lyckades göra det utan att skada tandens inre nerv (pulpan).

Spädbarns mjuka huvuden sattes i press mellan träplattor för att pannan skulle bli plattare.

Lätt skelande ögon var också populära, så föräldrar lät föremål dingla i snören framför ansiktet på små barn för att de skulle bli skelögda.

Bland adliga var örnnäsan ett ideal, så de använde lera för att ändra formen på barnens näsor.

Både rika och fattiga maya tyckte om att använda smycken, men de fattiga hade inte råd med jade och guld.

I stället gjorde ­bönder och hantverkare smycken av kvistar, ben och målad lera.

För både män och kvinnor var det skamligt att ha kort hår, och ett vanligt straff för mindre förseelser var att klippas korthårig.

Hårda straff väntade den som klädde sig över sin status.

Liksom hos inkafolket skiljde aztekerna rika från fattiga på kvaliteten på de kläder de bar.

Adliga var ofta klädda i bomull, medan de fattigas kläder var gjorda av grövre tyger.

Ofta bar adeln ­dessutom färgade plagg – ju färggladare desto högre position.

Det samma gällde för smycken. Antalet, storleken och antalet fina detaljer speglade bärarens sociala tillhörighet.

Rika och fattiga inkaindianer bar i stort sett samma slags klädsel.

Kvinnorna bar långa klänningar, medan männen oftast var iförda en lång, ärmlös tunika. Som ytterplagg bar både män och kvinnor mantlar eller ponchor.

Klasskillnaden uttrycktes genom kvaliteten och dekorationerna på tyget, och de rika bar smycken av guld. ­Kungen bar sina plagg en enda gång, och efter det brändes de.

Chichén Itzá

Den välbevarade staden var en av mayas största och var hemvist inte enbart för mayafolket utan även för ditresta och handlare från andra riken, som satte sin prägel på staden.

Centralt i Chichén Itzá låg den stora tempelpyramid som var helgad åt guden Kukulkán. Den byggdes omkring år 800 efter Kristus.

Runt pyramiden bestod Chichén Itzá av ett fem kvadratkilometer stort område med tempel, offentliga byggnader, bollplaner med mera, och runt detta område låg privata hem och mindre bebyggelser.

I staden har arkeologerna hittat tretton bollplaner, varav den största är 96,5 x 30 meter.

Templo Mayor

Det enorma, nästa 100 gånger 80 meter stora och 60 meter höga dubbeltemplet i Tenochtitlan var huvudsätet i aztekernas religion.

Där offrade de människor till krigsguden Huitzilopochtli och regnguden Tlaloc.

Offren fördes uppför de 114 trappstegen på byggnadens framsida och fick hjärtat utskuret.

De döda kropparna sparkades nedför trapporna. Varje år offrades upp till 700 personer.

Machu Picchu

Högt uppe i Anderna byggde inkafolket en stad åt kungen, hans hov och högt uppsatta personer.

Staden övergavs redan före inkarikets fall, men låg så isolerat att den hittades igen först flera hundra år ­senare.

Machu Picchu var byggd på branta sluttningar på konstgjorda terrasser, som såg till att byggnaderna inte störtade ned i avgrunden.

Alla de stenblock som behövdes för att anlägga staden och dess praktfulla soltempel fick fraktas med lamadjur nästan 2500 meter uppför smala stigar.

Till skillnad från inkariket och aztekerna var mayakulturen inte enad under en gemensam kung.

I stället hade riket många, mer eller mindre självständiga städer med varsin kung.

Emellanåt hände det att en enskild stad blev så mäktig att dess kung dominerade de andra och kunde styra dem.

Under kungarna var mayariket indelat i ett antal sociala nivåer av religiösa funktionärer, köpmän, bönder och slavar.

Aztekerna hade en kung, men imperiet var inte enat under en gemensam regering.

Riket hade utvidgats mycket på kort tid, och lättaste sättet att regera det på var genom att låta erövrade grannriken styra sig själva som lydstater och bara driva in skatter från dem och kräva att de bidrog med soldater i krigstid.

Systemet funge­ra­de så länge staterna inte ingick allianser med varandra. Skatten bestod av ­exempelvis kakaobönor och sällsynta fjädrar.

En ”chunca camayok” hade ansvar för 10 familjer.

”Pachaca camayokken” var chef för tio chunca och därmed för 100 familjer.

”Huaranga camayokken” höll uppsikt över 1000 familjer.

Sedan fortsatte systemet med kungen som den högste ­ansvarige. Han regerade över alla rikets familjer.

Itzamna – gud för eld, himlen, dag och natt. Skapade jorden, kalendern och skriftspråket.

Kukulkán – sändebud mellan kungen och gudarna. Han var en fjäderklädd ormgud, som påminde mycket om aztekernas Quetzalcoatl.

Chaac– åskans och regnets gud. Hade en yxa som han använde för att hugga hål på molnen, så att stormar och åska kom fram.

Huitzilopochtli – solens och krigets gud. Han var herre över både segrar och nederlag, och många människor dog på offerstenen för att säkra hans gunst.

Quetzalcoatl – gud för vind, kunskap och kreativitet. Avbildades som en befjädrad orm och var den ende som hade ett runt tempel.

Tlaloc – gud för regn och ­vatten, fruktbarhet och lantbruk. Gav liv åt grödor, men hade även makt att mana fram förödande åskväder och översvämningar.

Inti – solens god och förfader till den mänskliga inkakungen. Han var gift med månguden, Mama Quilla.

Mama Quilla – gud för månen och äktenskap och kvinnors försvarare. Inkafolket trodde att månförmörkelser berodde på att Mama Quilla attackerades av ett djur.

Pachamama – gud för jorden, fruktbarhet, kärlek, lantbruk och skördar. Kunde orsaka jordskalv om hon blev arg.

Mayafolket hade inga skolor, men präster stod för upplärningen av överklassens och adelns barn.

Icke-adliga mayabarn fick nöja sig med att lära sig av sina föräldrar, och det förväntades att flickorna skulle sköta hemmet, och pojkarna skulle ta faderns yrke.

En krukmakares son kunde därför inte hoppas på att få en karriär som snickare.

Hårda krav ställdes på barnen. Redan från att de var små förväntades de hjälpa till med hushållssysslorna. Samtidigt gick de i skolan, som var gratis och avsedd för både pojkar och flickor.

Vanliga människors söner utbildades till krigare eller lantbrukare, och så fick de välja ett hantverk.

Överklassens söner blev präster eller så utbildades de inom administrationen av det stora riket. Flickorna fick lära sig matlagning, vävning och sång, så att de kunde bli goda hustrur.

Olydiga barn kunde från elva års ålder bestraffas genom att till exempel bindas och tvingas att sova på marken, bli ­stuckna med taggar eller tvingas att andas in röken från brinnande chili.

Skolan var huvudsakligen för pojkar från rika familjer, men en flicka kunde från att hon var tio år ha turen att bli en ”aclla”, även kallad solens jungfru.

I fyra år fick hon och andra utvalda flickor lära sig att väva, brygga öl och utföra religiösa ritualer.

Resten av livet levde hon i kloster, om hon inte blev bortgift som belöning till män som hade tjänat kungen väl.

Aclla-karriärens höjdpunkt nådde endast de allra duktigaste, som valdes ut som offer åt gudarna under religiösa ceremonier.