Här kämpade djur och människor för att underhålla folket:

Colosseum - dödens arena

Colosseum byggdes för att lugna de upprörda känslorna i Rom efter kejsar Neros tid som regent. Roms befolkning skulle bjudas på blodig underhållning som utlopp för aggressioner. Under 358 år pågick gladiatorspelen.
Nu är det avgaser och luftföroreningar som är det stora hotet.

År 80 invigdes den flaviska amfiteatern med ett hundra dagar långt invigningsspel som kostade mängder av gladiatorer och djur livet. Arenan hade kapacitet för runt 50 000 besökare som tack vare 76 ingångar och ett för tiden avancerat biljettsystem kunde ta sig in på ungefär 30 minuter.

År 80 invigdes den flaviska amfiteatern med ett hundra dagar långt invigningsspel som kostade mängder av gladiatorer och djur livet. Arenan hade kapacitet för runt 50 000 besökare som tack vare 76 ingångar och ett för tiden avancerat biljettsystem kunde ta sig in på ungefär 30 minuter.

Ett citat från 1700-talet lyder: ”Så länge Colosseum står, står Rom. När Colosseum faller, faller Rom. När Rom faller, faller världen.” Och Colosseum står än idag, som påminnelse om antiken – mitt i Roms rusningstrafik­.
Den gigantiska amfiteatern kom till för att ge folket underhållning. Folkets gunst var en nödvändighet för kejsaren och Colosseum bidrog till att hålla så väl fattiga som rika på gott humör, vilket kanske kunde göra dem mindre intresserade av att blanda sig i politiken.
Gladiatorerna som slogs mot varandra och mot vilda djur var den tidens superstjärnor – trots att de ofta var slavar eller brottslingar som inte hade något annat val än att slåss för sitt liv. I Rom blev Colosseum skådeplatsen för spelen. Det var en storslagen arena, med bitvis genial arkitektur och mängder av nyskapande tekniska lösningar.

 

Det blev kejsar Vespasianus son Titus som invigde den flaviska amfiteatern. Efter Vespasianus död tog Titus över styret och skyndade på arbetena med arenan.

Det blev kejsar Vespasianus son Titus som invigde den flaviska amfiteatern. Efter Vespasianus död tog Titus över styret och skyndade på arbetena med arenan.

Rom brinner
Kejsar Nero var inte den mest omtyckta regent som romarriket haft, men hans tvivelaktiga styre lade grunden för den utveckling som ledde fram till att Colosseum byggdes. År 64 efter Kristus förstördes stora delar av Rom av en stor brand, enligt vissa uppgifter startad på order från Nero. Hur mycket sanning som ligger i det är ovisst.
Efter branden öppnade i alla fall Nero upp sitt palats för hemlösa, kanske i ett försök att bättra på sitt dåliga rykte. Men det viktigaste för honom var att återuppbygga det delvis förstörda palatset. Han satsade på ett större och vackrare palats och det föll inte i god jord hos folket. Nero lät även uppföra en 36,5 meter hög bronsstaty av sig själv precis bredvid palatset som döptes till Domus Aruea – det gyllene palatset.

 

Torrlade en sjö
Fyra år senare, år 68, tog senaten ett beslut att avsätta kejsar Nero. För att undgå avrättning flydde Nero från Rom och tog strax efteråt livet av sig. Nu stod Rom utan kejsare och upproren var inte långt borta. General Vespasianus som för tillfället befann sig i Jordanien blev tillfrågad om han ville bli kejsare och tackade ja. Han kom tillbaka till ett oroligt Rom och det första han fick göra var att försöka lugna ner den upprörda stämningen i staden. Att låta riva Neros gyllene palats och börja uppbyggnaden av den största amfiteatern någonsin blev en av de verkningsfullaste åtgärderna för att skapa ordning i Rom. Bröd och skådespel var effektiva medel för att vinna folkets gunst och amfiteatern skulle klara av underhållningskravet med råge. I väntan på att arenan skulle bli klar var byggnadsarbetena en faktor som sysselsatte många romare och bidrog till att skapa lugn.
Vespasianus beslöt att bygga amfi­teatern i omedelbar närhet till Neros gyllene palats. Men han behövde mer mark. Vid det gyllene palatset hade Nero låtit anlägga en sjö och den gav Vespasianus nu order om att torrlägga­. Man satte igång med att dränera området samtidigt som man började gräva ut för amfiteatern. Beräkningar pekar på att minst 400 000 oxkärror fulla med jord och sten krävdes för att bereda grunden. En oxkärra kunde ta cirka ett halvt ton.

 

Under medeltiden användes sten från Colosseum­ till att bygga palats i Rom. Det var först på 1700-talet som kyrkan såg till att plundringen av Colosseum tog slut genom att heligförklara området. Förmodligen var det en åtgärd som räddade Colosseum för eftervärlden.

Under medeltiden användes sten från Colosseum­ till att bygga palats i Rom. Det var först på 1700-talet som kyrkan såg till att plundringen av Colosseum tog slut genom att heligförklara området. Förmodligen var det en åtgärd som räddade Colosseum för eftervärlden.

Pengar och arbetskraft behövdes Man tror att en fjärdedel av Roms befolkning var inblandade i bygget av amfiteatern. Det svåraste problemet för Vespasianus var att han egentligen inte hade råd. Nero hade så gott som tömt Roms stadskassa för att kunna bygga sitt gyllene palats, vilket gjorde att Vespasianus stod inför en ekonomisk kris.
Det blev Vespasianus son Titus som löste problemet.
Titus hade belägrat Jerusalem och i september år 70 stormade hans styrkor­ staden. Jerusalem föll och alla de skatter som förvarades i Herodes tempel togs av romarna. Titus kom tillbaka till Rom med alla pengar och värdefulla föremål samt runt 30 000 tillfångatagna judar. Det var ingen mening med att låta judarna börja arbeta med bygget, kunnig arbetskraft fanns redan i mängder. Istället såldes de som slavar, något som alla romerska familjer hade – rika familjer kunde ha så många som hundra slavar medan de fattiga fick klara sig med en eller möjligtvis två.
Pengarna som Vespasianus fick in på slavhandeln tillsammans med Titus byte från Jerusalem finansierade det fortsatta bygget av amfiteatern.

 

Colosseum nattetid med fasadbelysning. Valvbågar runt hela arenan bar upp konstruktionen. De översta delarna var byggda av trä och är sedan länge borta.

Colosseum nattetid med fasadbelysning. Valvbågar runt hela arenan bar upp konstruktionen. De översta delarna var byggda av trä och är sedan länge borta.

Valvbågar
Vespasianus ville att amfiteatern, som fick namnet Flaviska amfiteatern för att hedra Vespasianus släkt, skulle bli den största och mest magnifika någonsin. Och han fick som han ville. Den nedersta raden, som bär upp hela bygget, är byggd i sten och består av 80 stora valvbågar. Dessa valvbågar var ingen ny företeelse men en oerhört viktig del i arkitekturen då den bär upp tyngden av de ovanpå liggande raderna. Den mittersta stenen i själva bågen, slutstenen, tar emot tyngden från det som ligger ovanpå, fördelar tyngden på stenarna bredvid och sedan ner i pelarna. Eftersom mellanrummet mellan pelarna lämnades tomt undvek man på så sätt onödig belastning på bygget.
Grundraden av 80 valvbågar är sju meter hög och ovanpå den byggdes ytterligare två rader med vardera lika många valvbågar – totalt består amfiteatern av 240 utsmyckade valvbågar. De två översta raderna är dock byggda i antik betong (krossat tegel och bränd kalk) samt tegelpannor. I de övre delarna var det nödvändigt att välja lättare material än sten för att undvika att bygget kollapsade under sin egen tyngd.
Tegelpannor hade använts under lång tid för att lägga tak, men nu använde romarna tegel för att bygga lätta men hållbara strukturer. Drygt en miljon tegelstenar gick åt och medan amfiteaterbygget pågick producerades tegel dygnet runt i flera fabriker runt om i Rom.

 

En sårad gladiator­ får vård efter striden. Gladiatorerna var oftast dyra ägodelar för rika romare och de framgångsrika stridsmännen fick den bästa sjukvård man kunde prestera efter striderna.

En sårad gladiator­ får vård efter striden. Gladiatorerna var oftast dyra ägodelar för rika romare och de framgångsrika stridsmännen fick den bästa sjukvård man kunde prestera efter striderna.

Invigning
Kejsar Vespasianus dog år 79 och hans son Titus fick ta över styret av Rom. Titus lovade att amfiteatern skulle stå klar inom ett år, ett löfte som var ohållbart. Arbetarna slet för att få amfiteatern klar men tidsramen var för snäv. Men år 80 invigdes ändå den Flaviska amfiteatern, trots att det fjärde planet inte var färdigbyggt.
Tiotusentals besökare trängdes för att komma in. Alla de som lyckats få tag på en biljett vill säga. Biljetterna var små stenplattor med ett nummer på som talade om vilken ingång man skulle till. Det fanns 76 ingångar och ett genialt system som gjorde att de cirka 50 000 besökarna snabbt och smidigt kunde ta sig till sina platser och även lämna arenan på omkring 30 minuter.
Kejsaren hade naturligtvis en egen ingång, som senare försågs med en underjordisk tunnel som ledde från palatset direkt till kejsarens loge. Exakt var i byggnaden den kejserliga logen var belägen vet man i dagsläget inte.
Nere vid arenan fanns de bästa sittplatserna som var reserverade för senatens medlemmar. Ovanför dem, på marmorterrasserna, satt aristokraterna. Sedan kom två läktare för folket och senare byggdes ytterligare en terrass­ av trä, dit de allra fattigaste hänvisades. För att komma dit fick man kämpa sig uppför 138 trappsteg. Tittade man ut över amfiteatern var det som att titta ut över hela det romerska riket – från arbetare till överklass – alla hade sin givna plats även här.

 

Hundra dagar
Invigningen av arenan påstås ha varat i hundra dagar och dagligen slogs gladiatorer för sina liv. Djurhetsningar med dödlig utgång för djuren avlöste gladiatorernas kamp. Dåtida historiker hävdar att mellan 5000 och 9000 djur fick sätta livet till under invignings­dagarna. En källa uppger att 5000 djur dödades på en dag. Det är troligen en rejäl överdrift. Romarna hade visserligen förvånansvärt bra transportsystem till och från arenan, men troligen klarade man inte den mängden.
Vissa av biljetterna medförde en speciell förmån, den som hade en sådan biljett kunde själv gå in på arenan och döda ett djur. Bonusen var att man fick ta med sig djuret hem – kött och skådespel alltså, vilket förmodligen var ännu bättre än bröd och skådespel.

 

Soltak
Man noterade ganska snabbt att hettan­ blev outhärdlig för åskådarna­ på amfiteatern och det ledde till irritation­. Det kunde lätt bli upp mot 40 grader varmt på åskådarplatserna. En idé om att sätta­ upp ett utfällbart tak för att skydda mot solen föddes och konstruktörerna gav sig snabbt i kast med att genomföra förslaget. 240 master sattes fast runt den översta terrassen­ och på dem fästes ett antal linor på vilka ett segel sattes fast. Runt tusen romerska sjömän fick gå iland för en speciell tjänstgöring – att sköta detta komplicerade men uppskattade solskydd.

 

Russel Crowe som atletisk kämpe i filmen ”Gladiator”. Verklighetens gladiatorer liknade dock inte Russel Crowe – de var relativt feta på grund av en medveten diet. Ett rejält lager fett på kroppen skyddade till viss mån mot stick- och skärsår och gav gladiatorerna bättre möjligheter att överleva.

Russel Crowe som atletisk kämpe i filmen ”Gladiator”. Verklighetens gladiatorer liknade dock inte Russel Crowe – de var relativt feta på grund av en medveten diet. Ett rejält lager fett på kroppen skyddade till viss mån mot stick- och skärsår och gav gladiatorerna bättre möjligheter att överleva.

Gladiatorerna
På väg till sin angivna plats på amfiteatern gick man förbi otaliga stånd i korridorer som var dekorerade med färggranna målningar. I dessa stånd såldes det mesta, alltifrån snabbmat till souvenirer, exempelvis amuletter i form av en känd gladiator.
Man ska inte glömma att trots att gladiatorerna ofta var slavar eller fångar­ som begått något brott, var de dåtida hjältar. De avbildades på målningar, amuletter och fanns även som leksaker. Gladiatorerna fick oftast namn efter Roms fiender eller romerska gudar. Om en gladiator klarade sig i tre år hade han en chans att bli frigiven. Man var mån om att gladiatorerna skulle slåss bra och så länge som möjligt för att höja underhållningsvärdet. De hade därför tränare som visade dem hur de skulle undvika att ge motståndaren livshotande skador och de hade även bra sjukvård och fick bra mat, till och med speciell mat. Gladiatorerna var huvudsakligen vegetarianer och åt en mycket kolhydratrik kost som bidrog till att ge dem ett ordentligt fettlager på kroppen. Fettet fungerade som en naturlig sköld, skär- och sticksår i fett gör mindre ont och är inte lika förödande som sår i muskel­vävnad.

 

Nere i den underjordiska labyrinten fanns hissar som förde upp både gladiatorer och vilda djur genom­ gömda luckor upp på arenan. Systemet med luckor och hissar byggdes under Domitianus tid som kejsare­. Han var den tredje kejsaren av den flaviska ätten.

Nere i den underjordiska labyrinten fanns hissar som förde upp både gladiatorer och vilda djur genom­ gömda luckor upp på arenan. Systemet med luckor och hissar byggdes under Domitianus tid som kejsare­. Han var den tredje kejsaren av den flaviska ätten.

Hypogeum
Titus avled av en febersjukdom år 81 och efterträddes av sin bror Domitianus. Denne ville naturligtvis också sätta sin personliga prägel på amfiteatern som bar hans släktnamn. Domitianus ville bättra på arenans möjligheter och lät därför bygga en våning till precis under arenan, som en underjordisk labyrint – hypogeum. Här skapades gångar och korridorer där gladiatorerna och de vilda djuren kunde samlas innan kampen skulle börja. 60 luckor byggdes i arenans golv så att gladiatorerna kunde dyka upp praktiskt taget var som helst på arenan. Även djuren skickades ut ur dessa luckor för att överraska publiken och ge extra krydda åt slagsmålen. För att nå dessa luckor installerades ett trettiotal hissanordningar i de underjordiska gångarna. Djuren förvarades i burar nere i mörkret och när det var dags för dem att möta sitt öde ute på arenan föstes de via en ramp in i hissen. När hissen öppnades i sitt övre läge ledde ännu en mindre ramp upp till själva luckan ut mot arenan.

 

När man ser turisterna på bilden får man en bättre känsla av hur stort Colosseum verkligen är. Drygt 50 000 besökare fick plats här. Jämför med Stockholms Stadion, som vid OS-invigningen 1912 hade plats för 20 000 åskådare.

När man ser turisterna på bilden får man en bättre känsla av hur stort Colosseum verkligen är. Drygt 50 000 besökare fick plats här. Jämför med Stockholms Stadion, som vid OS-invigningen 1912 hade plats för 20 000 åskådare.

Slutet
År 438 förbjöds de blodiga gladiatorspelen, men man kunde fortfarande se olika djurhetsningar på arenan. Gladiatorspelen hade pågått i över 350 år och historiska beräkningar pekar på att så många som 500 000 man hade fått sätta livet till på arenan under­ åren. Det romerska riket föll 476 men det dröjde ända till år 523 innan man slutade helt med djurhetsningar på arenan.
Under medeltiden användes Colosseum bland annat som fästning och under perioder även som bostad åt välbärgade familjer. År 1349 drabbades Rom av en kraftig jordbävning och många av Colosseums valvgångar raserades. De många stenblock som fallit ner var nu lättillgängliga och man började använda dessa som material för andra nya byggnader i Rom. Men i början av 1700-talet heligförklarades marken och plundringen av Colosseum upphörde praktiskt taget helt. Idag finns andra hot, nu försöker man hindra att Colosseum förstörs av avgaser och luftföroreningar, där arenan står som en antik kvarleva mitt i Roms hetsiga trafik.

Material från
Allt om Vetenskap nr 4 - 2010

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter