De fascinerande Niagarafallen

Niagarafallen är imponerande, även om de inte är de största vattenfallen i världen. Räknat till hur mycket ­vatten som faller så hamnar de någonstans kring plats fem. Höjden är förhållandevis blygsam med sina drygt 50 ­meter och det räcker knappast in på topp 100-listan.
Men de är mäktiga och spektakulära, och lockar miljoner turister varje år.

Bild: Robert F Tobler

Bild: Robert F Tobler

Krafterna som skapade Niagarafallen skred till verket för ungefär 16 000 år sedan då i princip hela norra delen av den nordamerikanska kontinenten, från Ohio till New York, täcktes av upp till tre kilometer tjocka inlandsisar. När glaciärerna smälte och isarna började dra sig undan bildades gigantiska smältvattensjöar. Det mesta av vattnet rann ut i havet, men kvar finns de stora sjöarna i USA och Kanada – Övre sjön, Michigan-, Huron-, Erie- och Ontariosjön. Det är den största ansamlingen sötvattensjöar i världen.

För omkring 12 000 år sedan fick avrinningen från sjöarna vattnet att söka sig nya vägar och mellan Erie- och Ontariosjön bildades Niagara­floden, och på grund av höjdskillnaden bildades de enorma vattenfallen på vägen. Fallen var vid denna tid belägna omkring elva kilometer ­nedströms från var de är idag och erosionen fortsätter att långsamt trycka fallen uppströms med ungefär 30 centimeter om året. Takten har ibland varit uppe i hela en meter per år, ibland nere på mer blygsamma tre centimeter.

Erosionen beror på att vattenmassorna passerar över ett hårt övre skikt av dolomitkalksten, som vilar på ett lager av mjuk sandsten och skiffer. När dessa lägre skikt eroderar faller kalkstensklipporna sönder – och fallen fortsätter sin geologiska vandring uppströms.

När vattnet i Niagarafloden är som högst faller närmare 3 000 kubikmeter vatten i sekunden över kanterna på de tre fallen som tillsammans bildar Niagarafallen – Hästskofallen, Brudslöjefallen och Amerikanska fallen.

Fransmännen första européer på plats

Den förste europén som fick syn på fallen anses ha varit den franske upptäcktsresenären Étienne Brulé som anlände dit 1626. Men då hade den amerikanska ursprungsbefolkningen antagligen redan beundrat Niagarafallen i många tusen år. Olika nomadiserande folkgrupper rörde sig i området, men eftersom deras tillfälliga boplatser inte lämnat särskilt många spår efter sig vet man inte exakt vilka som befunnit sig där, och när de gjort det.

Innan den elektriska revolutionen slagit igenom drevs många industri­anläggningar med mekanisk kraft direkt från vattenflöden. Så här såg det ut vid Niagarafallen kring år 1900.

Innan den elektriska revolutionen slagit igenom drevs många industri­anläggningar med mekanisk kraft direkt från vattenflöden. Så här såg det ut vid Niagarafallen kring år 1900.

Atiquandaronkstammen var i alla fall på plats åtminstone från början av 1300-talet. Ett annat folk benämnde sig själva ”onguiaahra”, vilket de franska upptäckarna modifierade till ”niagara” och så hade fallen och floden fått sitt namn.

Brulé, som levde med urbefolkningen, skrev själv inte ned något om sin upptäckt men rapporterade till sin överordnade, en viss Samuel de Champlain, som sex år senare själv besökte fallen och gjorde den första kartan över området. 1678 nådde den franske pälshandlaren, upptäcktsresanden och sedermera guvernören i Louisiana Robert de la Salle fram i sällskap med prästen Louis Hennepin, och följande år byggde fransmännen ett första provisoriskt fort ovanför fallen. Det ersattes 1687 av Fort Denonville, vilket i sin tur 1726 ersattes av den första permanenta stationsanläggningen – Fort Niagara.

1754 bröt fransk-indianska kriget ut och rasade också över hela Niagaraområdet. Britterna erövrade fortet av fransmännen 1759 bara för att förlora det till den nyfödda nationen USA 1796. 1813 lyckades britterna återerövra det, men efter freden i franska Gent 1814 gick det tillbaka till USA. Fort Niagara blev sedan en fredlig gränsstation innan det förvandlades till turistattraktion. Och ­turisterna – de var på plats tidigt.

Tidig turistattraktion

Kanadensarna var först med att inse att turist­näringen vid fallen hade stor potential och började redan i slutet av 1700-talet att anlägga ­hotell och andra faciliteter för den expanderande turist­tillströmningen. På den amerikanska ­sidan fallen byggdes istället fabriker och ­kvarnar som utnyttjade­ det strömmande vattnet som ­kraftkälla. Men även här väcktes så småningom intresset för ­turistnäringen.

Redan i mitten av 1800-talet hade Niagarafallen varit en turistattraktion i över 100 år.

Redan i mitten av 1800-talet hade Niagarafallen varit en turistattraktion i över 100 år.

En färja började trafikera floden i Niagara­klyftan 1820, ett museum öppnades 1827 och 1848 stod en temporär hängbro klar, som sju år ­senare ersattes av den 251 meter långa järnvägsbron ­Niagara Falls Suspension Bridge fyra kilometer nedströms om fallen. Då var trafiken redan igång med båten Maid of the Mist, som sedan dess i flera upplagor har tagit miljoner och åter miljoner besökare uppåt floden och mot det dånande Hästskofallet. Där faller vattnet över kanten 52 meter ner i sänkan därunder – ett dundrande, skummande och storslaget skådespel som inte bara fascinerat turister, utan även forskare av olika slag. Men även en lång rad vettvillingar.

Det är inte bara olagligt, utan naturligtvis också direkt livsfarligt att försöka korsa Niagarafallen eller på annat sätt ta sig nedför dem. Men många gör det i alla fall, ofta med dödlig utgång. I det första kända spektaklet var det dock inte ­människor som var offren, utan det får snarare betraktas som ett kvalificerat fall av multipelt djurplågeri.

Den bisarra händelsen ägde rum 1827 då ­William ­Forsyth vid Pavilion Hotel lät dekorera en båt som ett piratskepp och förde ombord ett antal djur, bland andra en buffel, två björnar, två tvätt­björnar, en hund och en gås. Björnarna lyckades fly, men de andra fanns kvar när båten föll nedför ­fallet. Hela besättningen omkom.

På lina över fallen

1829 hoppade enligt samtida tidningsuppgifter en viss Sam Patch från en klippa på 26 meters höjd i Hästskofallet och överlevde mirakulöst. Han upprepade bravaden följande vecka från 41 meters höjd, och överlevde även detta. Fredagen den 13 november samma år hoppade han vid Upper Falls i Rochester – och omkom. Charles Blondin gick 1859 på en 335 meter lång lina över Niagara­klyftan på 49 meters höjd och avverkade sträckan på 20 minuter. Han upprepade bravaden med bindel för ögonen och med en skottkärra framför sig.

American Falls och Brudslöjefallen med Hästsko­fallen i bakgrunden.

American Falls och Brudslöjefallen med Hästsko­fallen i bakgrunden.

Den första, och såvitt vi vet hittills enda, kvinnan som gått på lina över fallen är italienskan ­Maria Spelterini och året var 1876. Hon upprepade föreställningen flera gånger både med bindel för ögonen och korgar (!) på fötterna.

Kapten Matthew Webb försökte 1883 simma genom de virvlande, skummande och dånande strömmarna nedströms, men misslyckades. Hans svårt sargade kropp påträffades ett par dagar ­senare.

Den våghalsiga lärarinnan Annie Edson ­Taylor blev 1901 först med att ta sig nedför fallen i en tunna. En specialbyggd sådan, men i alla fall. Hon överlevde med smärre skador.

Maria Spelterini på väg över Niagara­fallen 1876 med korgar på fötterna. Tidigare hade hon gått på lina över fallen på ett mer vanligt sätt, och senare gick hon en gång med ögonbindel och en gång med vrister och handleder fastlåsta med handklovar.

Maria Spelterini på väg över Niagara­fallen 1876 med korgar på fötterna. Tidigare hade hon gått på lina över fallen på ett mer vanligt sätt, och senare gick hon en gång med ögonbindel och en gång med vrister och handleder fastlåsta med handklovar.

I och med detta startade hon en märklig trend, och minst 15 personer har sedan dess gjort ­tunnfärder nedför Hästskofallen. Jean Lussier gjorde det på nationaldagen den 4 juli 1928 inuti en jättelik gummiboll kantad med syrefyllda gummirör. Han överlevde också. Men efter flera olyckor och tragiska dödsfall bestämde sig den kanadensiska regeringen 1951 för att förbjuda alla liknande tilltag. Äventyrare och vettvillingar har dock fortsatt att bege sig till Niagarafallen och brutit mot förbudet att riskera livet på olika slags våghalsiga sätt. Somliga väljer dock att försöka vara både lagliga och dumdristiga. För fem år sedan utbad sig Nik ­Wallenda tillstånd från myndigheter både i ­Kanada och USA att få gå på lina över fallen. Det hade tagit honom två år av intensiva förhandlingar i olika rättsliga instanser, men den 15 juni 2012 genomförde han till sist den vanskliga promenaden – och överlevde.

Annie Edson Taylor var först med att åka tunna nerför Niagara­fallen. Att den då 63-åriga läraren genomförde en så våghalsig färd sägs ha varit mest av ekonomiska skäl – hon ville helt enkelt inte tillbringa sina återstående år i fattigdom.

Annie Edson Taylor var först med att åka tunna nerför Niagara­fallen. Att den då 63-åriga läraren genomförde en så våghalsig färd sägs ha varit mest av ekonomiska skäl – hon ville helt enkelt inte tillbringa sina återstående år i fattigdom.

Första ­elkraftverket 1892

Fallen ligger på gränsen mellan USA och ­Kanada och man delar på vattenkraften som floden ger. Det var i slutet av 1800-talet som den tekniska utvecklingen kommit så långt att strömmande ­vatten kunde börja utnyttjas för elproduktion, och självklart sneglade ingenjörerna på ­Niagarafallen. Det första kraftverket där började leverera ström 1892. Det var en mycket enkel konstruktion med ett vattenhjul och en dynamo och det genererade tillräckligt med elektricitet för att lysa upp fallen som då sedan relativt länge var en etablerad turistattraktion. Bolaget, Niagara Falls Hydraulic Power and Manufacturing Company, byggde sedan ett par kraftverk till och kunde förse en del fabriker i ­trakten med el.

Skulle man anlända till Niagarafallen på natten är det ingen fara – världens mest kända vattenfall är självklart belysta i vackra färger.

Skulle man anlända till Niagarafallen på natten är det ingen fara – världens mest kända vattenfall är självklart belysta i vackra färger.

Men det var när den excentriske Nikola Tesla och hans kompanjon George Westinghouse kom in i bilden som det blev fart på elproduktionen. Deras koncept med flerfassystem och växelström gjorde det möjligt att leda strömmen i långa ledningar utan att förlusterna blev orimligt stora. Tillsammans hade de till 1895 utvecklat ett större, modernare och effektivare vattenkraftverk vid fallen med ambitionen att leverera elström till den växande befolkningen i närbelägna samhällen. Niagarafallen var nu inte bara en turistattraktion, utan också en ekonomisk tillgång.

Sammanlagt har det funnits ett tiotal vattenkraftverk vid fallen, och idag har USA och Kanada varsitt stort kraftverk med tillhörande dammar en bit uppströms.

Det kanadensiska kraftverket Sir Adam Beck Hydroelectric ­Generating Stations finns strax norr om fallen. Bild: Ontario Power Generation

Det kanadensiska kraftverket Sir Adam Beck Hydroelectric ­Generating Stations finns strax norr om fallen. Bild: Ontario Power Generation

Fakta: 
Tre fall
De väldiga vattenmassorna som strömmar genom den förhållandevis korta Niagarafloden kommer från fyra av de fem stora sjöarna. Floden är 56 kilometer lång och flyter norrut från Eriesjön till Ontariosjön med en fallhöjd på totalt 99 meter. På vägen passerar den Amerikanska fallen, Hästskofallen och de mindre Brudslöjefallen, vilka tillsammans utgör Niagarafallen. Fallhöjden stannar på drygt 50 meter, men bredden är desto mer imponerande, liksom vattengenomströmningen.

 

Hästskofallen är störst med en bredd på 920 meter, Amerikanska fallen är 325 meter medan Brudslöjefallen stannar på mer blygsamma 14 meters bredd. Medelvattenföringen beräknas till 2 407 kubikmeter i sekunden.

 

Niagaraflodens största djup finns direkt under Hästskofallen och mäter 51 meter. Niagaraklyftan börjar vid foten av fallen och slutar elva kilometer nedströms. Klipporna är formade av tusentals år av erosion och reser sig som högst 366 meter. Och erosionen­ fortgår i sådan omfattning att det finns risk för att den en dag kommer att tömma hela Eriesjön om inget görs.

 

En bit uppströms längs Niagarafloden finns två vattenkraftverk, The Sir Adam Beck Generating Station från 1954 på den kanadensiska sidan och The Robert Moses Niagara Power Plant från 1961 på den amerikanska. Tillsammans har de en installerad kapacitet på 4 400 megawatt.

Material från
Allt om Vetenskap nr 8 - 2017

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter