De första européerna

Neandertalarna var mer lika oss än tidigare förstått

Det är inte vi som är de verkliga européerna. Vi är nykomlingar på den här kontinenten om man jämför med ursprungsinvånarna.
Våra förfäder kom hit för 40 000 år sedan. De som då bodde här hade redan varit här i minst 100 000 år.
Vi kallar dem neandertalmänniskor, och de är våra närmaste­ släktingar på människans­ släktträd.
Bilden av neandertalarna börjar klarna allt mer. Men den stora frågan är: gjorde vi slut på dem, eller lever de vidare i oss?
Svaret närmar sig, när den första fullständiga genetiska kartläggningen av neander­talarna blir klar.

De första européerna

De första européerna

De första människorna av vårt slag – de Homo sapiens som brukar kallas cro-magnon – nådde troligen Europa genom bergspass och längs flodstränder norr om Svarta havet för att sedan finna en väg in i den nya kontinenten längs floden Donaus dalgång.

Det här var under en av de mildare perioderna under den senaste istiden, då mammutar och ullhåriga noshörningar vandrade på slätterna, och skogar ännu täckte stora delar av landet.

Men medan människorna tog den nya kontinenten i besittning skulle de möta ett annat folk. Ett folk av avlägsna­ släktingar som redan hade varit européer i minst 200 000 år. De var neandertalarna. Vad det var för ett folk, och vad som egentligen hände vid mötet, det är föremål för en intensiv debatt inom forskningen idag.

Lämningarna av neandertalare döps ofta efter sin fyndort. Den här skallen heter Gibraltar 1 och hittades följaktligen i Gibraltar. Bild: SPL

Lämningarna av neandertalare döps ofta efter sin fyndort. Den här skallen heter Gibraltar 1 och hittades följaktligen i Gibraltar. Bild: SPL

Det finns ganska gott om spår efter neandertalmänniskor, hittills har man hittat skelettrester efter fler än 400 individer – vilket är väldigt mycket i sådana här sammanhang. Det gör att vi vet precis hur de såg ut.

De var klart grövre och kraftigare än moderna människor, men definitivt inte några halvapor med knogarna släpande mot marken. Neandertalarna hade bott länge i norr, och deras kortare och sattare kroppar antas vara en anpassning till ett kallare klimat, precis som deras stora näsor. De hade stor bröstkorg, med plats för ett par rejäla lungor.

De jagade bevisligen stora djur, som hästar, älgar eller mammutar, något som rimligen krävde både styrka, snabbhet och samarbetsförmåga.

En neandertalman, med sin bastanta kroppshydda, beräknas ha behövt 5 000 kalorier per dag i ett kallt klimat. Det är ungefär lika mycket som cyklisterna i Tour de France gör av med under en etapp.
De tände eldar och begravde sina döda. De använde smycken och målade sig med ockrafärg, och det finns tecken som tyder på att de också hade ett språk.

De sista neandertalmänniskorna levde troligen på den Iberiska halvön, i dagens Spanien och Portugal. Och allra längst höll de sig kvar i grottor vid Gibraltar, Europas sista utlöpare i sydväst.
Det är ett mönster som ser ut att tala ett tydligt språk. De drevs längre och längre västerut, tills det inte fanns någonstans att ta vägen längre. Något gjorde att de försvann från sina gamla jaktmarker och vad skulle det vara som drev bort dem annat än intränglingarna från öster?

Blandformer eller inte?

Vad var det egentligen som hände? Lösningen på den gåtan har stor betydelse för hur vi ska se på vår utvecklingshistoria, och vilka vi egentligen är. Och som alltid när det handlar om vår egen evolution så är debatten i forskarvärlden intensiv.

Begravning Ett tecken på att neandertalarnas intelligens och känsloliv­ var fullt i klass med vårt är att de begravde sina döda, förmodligen­ under ceremonier. Bild: Wikipedia

Begravning Ett tecken på att neandertalarnas intelligens och känsloliv­ var fullt i klass med vårt är att de begravde sina döda, förmodligen­ under ceremonier. Bild: Wikipedia

En version av historien är att neandertalare­ och moderna männi­skor träffade på varandra på många platser och i många olika situationer i Europas skogar under lång tid, kanske under tiotusen år.

Ibland ledde det till konflikter, andra gånger till att den ena sidan höll sig undan, kanske gömda i skräck för fienden.

Men då och då under den här långa tiden så hände det att de två sidorna möttes under så speciella förhållanden att det uppstod sexuella förbindelser. Det kan alltså ha uppstått grupper av hybrider, blandformer mellan de två typerna av människor. De forskare som tror på det här scenariot säger sig också ha hittat hybriderna.

Det senaste fyndet är resterna av ett fyraårigt barn från den portugisiska fyndplatsen Lagar Velho, men även skelettfynd från neandertalares boplatser i Rumänien och Tjeckien har dragits fram som exempel på blandformer mellan neandertalare och moderna människor.

En av de ivrigaste förespråkarna för hybridteorin är amerikanen Erik Trinkaus, en ”grand old man” inom neandertalforskningen.

Många lämningar Det finns förhållandevis gott om lämningar från neandertalarna. I franska La Chapelle-aux-Saints hittades detta 45 000 år gamla skelett. Bild: SPL

Många lämningar Det finns förhållandevis gott om lämningar från neandertalarna. I franska La Chapelle-aux-Saints hittades detta 45 000 år gamla skelett. Bild: SPL

De här gamla benen visar enligt Trinkaus drag som uppenbart är en mix av de två folken. Mycket noggranna mätningar av benens tjocklekar, vinklar och längdförhållanden antyder att de avviker från den neandertalska grundtypen.

De är mer gracila än traditionella neandertalskelett, men samtidigt har de behållit vissa typiska neandertal­egenskaper. Det kan vara grövre tänder, eller till exempel den typiska utbuktning i nackbenet som utmärker neandertalkraniet.

Från de här tecknen på ett intimt samliv mellan neandertalare och Homo sapiens kan man dra många olika slutsatser. Till exempel att det skedde några enstaka gånger i undantagsfall. Eller att det snarare blev en regel, och ledde till att de allt talrikare moderna människorna till slut blev så många att neandertalarna ”sögs upp” i vår genpool och den typiska neandertalmänniskan försvann.

I gengäld fick vi en del viktiga egenskaper som gåva från dem. En gåva som vi idag bär på i våra gener och som gjort de europeiska folken till vad de är idag.

Men tanken att neandertalarna lever kvar i våra gener blir allt mer sällsynt. Orsaken är all den kunskap vi fått genom att läsa vårt dna och hur det speglar människans historiska arv.
Analyser av dna från folkgrupper runt hela jorden visar ett tydligt mönster som bara kan förklaras med att vi alla är nära släkt, och att vi alla härstammar från en grupp afrikaner som började vandra österut längs Asiens kust för cirka 60 000 år sedan.

Kartläggning av gener

Men var befinner sig neandertalarna på den här släktkartan? Den frågan börjar klarna allt mer, och kan snart få sitt definitiva svar.

Den svenske genetikern Svante Pääbo­ vid Max Planck-institutet i Leipzig i Tyskland har gjort sig känd som världens ledande expert på att analysera uråldrigt dna.

Redan 1997 lyckades Pääbo och hans medarbetare läsa av en del av mitokondriens dna från den ursprungliga neandertalaren, den som hittades i Feldhof i Neanderthal i Tyskland 1856. Och den analysen visade att neandertalarna inte kan placeras in i någon av alla de dna-grupper som dagens människor tillhör. De är alltså mycket avlägsna släktingar.

Förhistorisk diskussion Efter att den så kallade språkgenen konstaterats i neandertalarnas dna så är de flesta forskare övertygade om att vår förhistoriska kusin hade ett språk. Och att döma av tungans konstruktion kunde de också tala. Bild: SPL

Förhistorisk diskussion Efter att den så kallade språkgenen konstaterats i neandertalarnas dna så är de flesta forskare övertygade om att vår förhistoriska kusin hade ett språk. Och att döma av tungans konstruktion kunde de också tala. Bild: SPL


Under 2007 publicerades ett fullständigt mitokondrie-dna från en kroatisk neandertalare i två parallella studier. De visade inget genflöde – alltså ingen­ sexu­ell kontakt – mellan moderna människor och neandertalare­, men kunde inte heller utesluta det fullständigt­.

Mitokondrie-dna är den lilla mängd av genetisk information som finns i cellernas små kraftverk, mitokondrierna, och som ärvs endast på moderssidan. Den säger inte så mycket om de kroppsliga skillnaderna hos två arter, men den kan däremot fungera som en markör för att visa hur olika grupper är besläktade med varandra.

För två år sedan startade Svante Pääbo och hans kolleger det stora projektet att kartlägga hela arvsmassan­ hos neandertalarna, alltså den fullständiga genetiska koden. Även den här gången använder man material från den 38 000 år gamla neandertalman som hittades i Vindija-grottan i Kroatien 1980.

Det resultatet ska man sedan kunna lägga ut bredvid vår genkarta, för att bland de tiotusentals generna och miljontals basparen se var de stora skillnaderna finns, alltså vad det är för genetiska egenheter som gör oss till dem vi är, jämfört med alla våra kända släktingar, till exempel schimpanserna, och även om det möjligen kan finns gener som vi fått av neandertalarna men som hittills varit fördolda.

Talgenen

Resultatet beräknas komma i början av 2009, men några delrapporter har redan väckt stor uppmärksamhet.

Under oktober 2008 fick vi veta att man dels hittat ”språkgenen” FOXP2 hos neandertalmänniskan, och dels en gen, mc1r, som i dubbel uppsättning ger ljus hy och rött hår, ett ganska nordeuropeiskt utseende med andra ord.

Lika oss Neandertalarna var lika oss, men medellängden var kortare och de var också lite bastantare byggda. Bild: SPL

Lika oss Neandertalarna var lika oss, men medellängden var kortare och de var också lite bastantare byggda. Bild: SPL


Vad ”språkgenen” FOXP2 exakt gör är osäkert, men det finns en teori om att den påverkar förmågan att tala. Neandertalformen av genen visade sig vara densamma som vi har. Den skulle alltså kunna vara en lämning av neandertalarna hos oss. Men det mesta talar emot det, säger Svante Pääbo. Troligare är att den genen fanns hos vår senaste gemensamma föregångare, kanske redan för 800 000 år sedan. ”Rödhårsgenen”, mc1r, däremot, har neandertalarna i en helt egen variant. De har med andra ord utvecklat den ljusa hyn, precis som vi, för att med solens hjälp bättre kunna tillgodogöra sig d-vitamin i ett mörkt nordligt klimat. Fast de har gjort det oberoende av oss.

Men betyder det att det är uteslutet att vi är delvis neandertalare, om än aldrig så lite?

– Om det uppstod hybrider så var det nog i mycket liten omfattning, säger Lars Werdelin, intendent på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm, och en av få svenska forskare som arbetar med människans utveckling.

– Vi ser inga genetiska spår av blandning, förutom vissa tecken som är osäkra och tvetydiga. När det gäller skelett med blandade egenskaper så kan det nog vara så att man ser vad man vill se. Man tolkar dem efter den utgångspunkt man har.

Lars Werdelins uppfattning är den som är dominerande idag. Mötet mellan våra moderna föregångare och neandertalarna innebar ett tydligt brott. Plötsligt blir redskapen på de arkeologiska fyndplatserna fler och mer avancerade, plötsligt hittar man oftare ben med inristade mönster, fler bearbetade stenar, med mera.

– Det är det tydligaste tecknet på att de moderna människorna har kommit, säger Lars Werdelin.

Skilda kulturer

Men vad hände då vid mötet mellan de två människoarterna? Kanske inte alltid så mycket.

Det kan mer ha handlat om att undvika den andra gruppen. De två människotyperna gick skilda vägar mer än en halv miljon år tidigare. De var inte bara kroppsligt olika. Deras kulturer måste ha varit väsensskilda – mer olika än vi kan föreställa oss.

Tidig fransman La Chapelle-aux-Saints 1 heter denna neandertalskalle som hittades på platsen med samma namn. Bild: SPL

Tidig fransman La Chapelle-aux-Saints 1 heter denna neandertalskalle som hittades på platsen med samma namn. Bild: SPL

Vi definierar oss genom vår kultur, det är den som gör oss till dem vi är. Den tidens människor var alla jägar- och samlarfolk. Det vi vet idag om sådana kulturer talar emot att de skulle ha blandat sig med andra annat än i mycket extrema situationer.

Jägarfolk över hela världen brukar tala om sig själva som ”Människorna”, och se på andra grupper som mycket främmande. De samarbetar inom klaner som definieras genom släktskap. Med andra folk upprätthåller man ofta spända relationer, ofta med en stor dos aggressivitet.

Så fungerar det mellan människor som är mycket nära genetiskt besläktade. Alla vi Homo sapiens har gemensamma förfäder i Afrika som inte är mer än maximalt 150 000 år gamla. Med neandertalarna delar vi förfäder som är kanske 700 000 – 800 000 år. När de två möttes i istidens Europa efter en sådan enorm tidrymd måste de ha tett sig som varelser från en annan planet.

Det perspektivet talar för att var och en höll sig på sin kant.

Neandertalmor Neandertalarnas kultur var enligt alla tecken mer högstående än vi tidigare förstått. De uppfostrade och tog hand om sina barn på ett sätt som knappast skilde sig så mycket från våra direkta förfäders. Bild: SPL

Neandertalmor Neandertalarnas kultur var enligt alla tecken mer högstående än vi tidigare förstått. De uppfostrade och tog hand om sina barn på ett sätt som knappast skilde sig så mycket från våra direkta förfäders. Bild: SPL

– Jag tror att de snarast exkluderade­ varandra, säger Lars Werdelin. Det finns inga belägg för krigföring. Det kan säkert ha förekommit. Men det var nog så att där den ena fanns så såg man inte till de andra. Så småningom tror jag att Homo sapiens fick övertaget eftersom de var bättre på att utnyttja de resurser som fanns. De var mer flexibla, hade en mer avancerad social organisation och kunde anpassa sig snabbare till nya omständigheter.

Neandertalarna dog inte heller ut i ett enda svep. Det handlar snarare om flera små utdöenden. De trängdes undan från sina jaktmarker till mindre enklaver, kanske sämre områden, där färre kunde livnära sig. Sedan räckte det med en eller två hårda vintrar i följd för att göra slut på de kvarvarande.

De sista neandertalarna levde i sina spanska grottor samtidigt som den senaste istiden började nå sin största utbredning. Glaciärer täckte delar av norra Europa, och söderut förvandlades skogarna till öppna, torra marker. Bägge befolkningarna krympte i takt med att livsutrymmet och resurserna försvann. I den allt kargare miljön fanns det snart bara plats för ett slags jägare på istidstundran.

Material från
Allt om Vetenskap nr 1 2009

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter