På somrarna kan besökare på Racetrack Playa se spår i leran, spår efter stenar som tycks ha vandrat fram över den förtorkade lerytan­. Vandrande stenar ger naturligtvis upphov till en hel del spekulationer. Men det finns – sedan en tid tillbaka – en vetenskaplig förklaringsmodell.

En sten, i vissa fall ett mindre klippblock, ligger på den torra leran. Från stenen kan man se ett tydligt spår som sträcker sig alltifrån några centimeter till uppåt 50 meter, ibland till och med långt mer än så.

Det är tydligt att stenen släpats fram på marken. Men fotspår eller annat som tyder på att någon har flyttat stenen saknas. Uppenbart har stenen själv givit sig ut på en liten vandring.

Efter det konstaterandet finns det två saker att välja på. Antingen försöker man komma fram till en vetenskaplig förklaring på vad som hänt, eller också skyller man på allt från utomjordingar till märkliga och okända magnetiska krafter.

Forskning har pågått sedan slutet av 40-talet. Förklaringar av det mer övernaturliga slaget har presenterats längre än så. Stenarna, kallade vandrande stenar eller seglande stenar, har bjudit en hel del forskningsgrupper på problem under åren och hypoteserna har varit många.

Kanske kan man tycka att det borde varit ett lätt problem att lösa – att det egentligen bara handlar om att bevaka­ ett större antal stenar. Förr eller senare borde man se en flytta på sig.

Men där krånglar det till sig direkt. För det första sker stenarnas förflyttning bara under vinterperioden, när väderförhållandena i området är minst sagt otrevliga. För det andra är det bara ett fåtal stenar av alla de som finns som flyttar på sig och vilka som kommer att göra det kan man inte veta i förväg. Slutligen är det ytterst­ sällan som en sten flyttar på sig, i snitt beräknar man att en sten som vandrar gör det ungefär en gång vart tredje år.

En sten och spåret efter den dokumenteras. En del spår är spikraka, andra följer kurvor eller ändrar plötsligt riktning helt. Vindförhållandena är den huvudsakliga orsaken till förändringar i stenarnas spår.

Lerfylld dal
Skådeplatsen för stenarnas vandringar­ är Racetrack Playa i Death Valley (se faktaruta).

Om man nu nödvändigtvis inte vill att stenarnas vandringar ska vara orsakade av utomjordingar eller märkliga, okända magnetiska krafter, utan tror att det finns en naturvetenskaplig förklaring, är just Racetrack Playa ett ställe där naturen bjuder på förhållanden utöver det vanliga.

Den absolut platta dalgången består av lera som under sommaren torkar upp och spricker i ett oregelbundet mönster. Sommarhalvårets temperaturer är otrevligt höga. Vad beträffar de vandrande stenarna håller de sig på plats.

Death Valleys ökenlandskap till trots faller det då och då regn över området, främst under vinterhalvåret. På Racetrack Playa samlar sig vatten som rinner ner från de omgivande bergen. Vattnet förvandlar den torra marken till en fullständigt jämn och mycket slipprig leryta. Vintertid faller ibland dessutom temperaturen under noll och islager bildas.

Den tredje ingrediensen i receptet på hur stenar kan förflytta sig själva utgörs av vinden.

Eftersom dalen ligger högt och ganska öppen i längsled, kan vindarna i området ofta bli kraftiga. I byarna kan vindhastigheten vara upp till 40 meter­ per sekund.

Dessa sammantaget ganska märkliga natur- och klimatförhållanden utgör grunden för mysteriet med de vandrande eller seglande stenarna på Racetrack Playa.

Större vy av en del av playan. Flera stenar med tydliga spår syns. Somliga spår är helt raka, andra avviker från ursprungsriktningen.

Höga vindhastigheter
Undersökningar har pågått sedan slutet av 40-talet. Men det är först nu som geologer lyckats forma en teori som känns som en hygglig förklaring till orsakerna bakom de vandrande stenarna. De första teorierna om de vandrande stenarnas förflyttningar gick helt enkelt ut på att det mjuka och extremt hala underlaget var tillräckligt för att vinden skulle påverka stenarna tillräckligt mycket för att åstadkomma förflyttningar. Men ganska snart kom forkarna fram till att den förklaringsmodellen inte dög. Man kunde beräkna att det skulle krävas vindhastigheter på upp mot 70 meter per sekund, och ändå skulle det knappast räcka för att flytta på de större och tyngre stenarna. Men några sådana vindhastigheter finns inte på Racetrack Playa.

Andra funderingar har gått ut på att stenar frusit in i isflak och att flaken sedan brutits upp och glidit på hela isområden. Men problemen med den förklaringen är främst att den inte helt tydliggör hur släpspåren efter stenarna bildas.

Naturen i Death Valley bjuder på många och skiftande förhållanden. Svepande former av sanddyner finns att hitta bara ett par mil från den fullständigt platta Racetrack Playa.

Karen

Dessutom passar ingen av förklaringsmodellerna in på Karen, även kallad ”sten J”. Karen är en av jättarna på Racetrack Playa, 74x48x51 centimeter och med en beräknad vikt på 320 kilo. Karen är helt enkelt för tung. Men det har inte hindrat Karen från att vara en av de aktivaste stenarna i området.

Geologiska undersökningar av fenomenet började 1948. Så småningom hade ett antal stenar försetts med bokstavsbeteckningar för att man skulle kunna hålla reda på dem. En del av de större hade fått egennamn.

1972 startade geologerna Bob Sharp och Dwight Carey ett bevakningsprogram. 25 stenars lägen markerades med pinnar och deras eventuella förflyttningar mättes upp året därpå. Mary Anne (sten A) var en av de stenar som flyttade på sig under första vintern och sträckan uppmättes till 64,5 meter.

Under sju års observation hade alla de observerade stenarna utom två flyttat på sig. Längsta sträckan tillryggalades av Nancy (sten H).

Karen, playans jätte, skapade viss förvirring vid en senare undersökning i början av 1990-talet. Stenen passade helt enkelt på att försvinna, troligen under den extremt regniga vintern 1992–1993. Men ett år senare hittade man Karen.

Stenklumpen hade givit sig iväg en bra bit utanför undersökningsområdet och tillryggalagt en sträcka på 800 meter.

En av playans vandrande stenar, drygt 25 centimeter hög. Stenarna varierar i storlekar från små som väger runt ett kvarts kilo till den största – Karen (sten J) med en vikt på cirka 320 kilo.

Ny teori
Det finns fortfarande inte någon helt klar förklaring till hur stenarna förflyttar sig. Men sedan förra året finns i alla fall en teori som troligen ligger nära sanningen. Total 17 personer från Nasas Goddard Space Flight Center har deltagit i undersökningarna. Med allt från GPS till fuktsensorer i marken och vanliga, glatt färgade pinnar för att markera stenarnas lägen, har man kontrollerat ett stort antal stenar och de förhållanden som rått när de flyttat på sig.

Teorin går i korthet ut på att ”kragar” av is bildas runt stenarnas nedre delar när fuktighet, kyla och vind får samverka. När iskragen blivit tillräckligt stor kan stenen glida på det ytterligt hala underlaget när vinden blir tillräckligt kraftig.

Teorin om is­kragarna förklarar också två saker som varit förbryllande när det gäller spåren som stenarna lämnar efter sig. Spåren är oftast djupare nära stenen och grundare en bit bort. Vartefter som iskragen smälter, kommer stenens nedre del djupare ner i den blöta leran. Spåret blir djupare.

Den andra inkonsekvensen när det gäller spåren är de där det inte finns någon sten, bara ett spår.

Här antar man att det helt enkelt rört sig om ett isblock som transporterats på samma sätt som en sten och smält på den plats det stannat. Men Mindy Krzykowski, en av deltagarna i undersökningen, säger:

”Det finns fortfarande en hel del att förklara och vi kommer med bättre underbyggda tankar när vi gått igenom materialet mera. Men i huvuddragen är vi övertygade om att det här är föklaringen.”