Den antropocenska explosionen

Inom geologin kan det löna sig att studera nutida processer för att förstå de förstenade spåren efter vad som hände för miljontals år sedan. Till exempel kan London jämföras med den kambriska perioden som inleddes för 541 miljoner år sedan. Det låter kanske helt vrickat att jämföra två så olika saker, men nu gillar jag både London och kambrium och därför gör jag det i alla fall.

Den kambriska perioden utgör språngbrädan in i fanerozoikum. Det var en omvälvande tid i jordens historia där i princip alla våra nu kända djurstammar uppstod. Från att ha varit relativt fattiga på liv började nu haven sjuda av fler, större och mer ­komplexa livsformer.
Början av den kambriska perioden definieras geologiskt av det första uppträdandet av spårfossilet Treptichnus pedum. Denna typ av fossil är förstenade spår efter olika organismers framfart i sedimenten och alltså inte resterna efter organismen själv. I äldre lagerföljder finns visserligen små och enkla spårfossil, men i kambrium blir dock spårfossilen fler, mer komplexa och tränger djupare ner i sedimenten. Treptichnus pedum kan sägas representera det första exemplet på djur som kunde åstadkomma dessa spår.
Spårfossilen kan exempelvis vara resterna efter flykt undan rovdjur, födosökning, transportvägar eller platser för dumpning av exkrement. Och här finns parallellen mellan den så kallade kambriska explosionen och uppkomsten av megastäder.

Idag finns det omkring 35 megastäder, städer med mer än tio miljoner invånare. New York, Tokyo, Storlondon och Shanghai är några kända exempel. När dessa började etableras, och London kan ses som ett tidigt exempel där folkmängden mellan 1850 och 1910 ökade från omkring tre till över sju miljoner, så byggdes intrikata nätverk av vägar, kanaler och underjordiska gångar som vittnar om alltmer komplexa mänskliga hjärnor och tekniska landvinningar. Framförallt kan de underjordiska gångarna i framtiden betraktas som en sorts gigantiska och mänskligt producerade spårfossil.

De moderna spårfossilen under megastäderna är också betydligt mer intrikata än de äldre. Det fanns gångar, akvedukter och stensatta avfallsrännor kring och under historiens första städer vid Nilen och i Mesopotamien, och senare i bland annat Rom. Dessa skulle kunna liknas vid de enklare spårfossilen i lager som är äldre än kambrium.
Megastädernas underjordiska nätverk ­innehåller exempelvis transportvägar (tunnelbanesystem, kulvertar), kommunikation (tele- och datakablar), rörsystem för avloppsvatten och dricksvatten. Och likt hypereffektiva redskapsförsedda mullvadar i mänsklig skepnad har alltsammans dessutom konstruerats inom en tidsrymd som geologiskt sett framstår som en blinkning.
Det har till och med framförts att den äldsta tunnelbanan i London, Metropolitan Line som började byggas 1861, borde få definiera startpunkten för den föreslagna geologiska tidsepoken ­antropocen – på ungefär samma sätt som Treptichnus pedum definierar startskottet för kambrium. Den kambriska explosionen sammanfaller också med många miljö­mässiga förändringar i sedimentationsmönster, på samma sätt som vår tids klimatmässiga förändringar med ökade koldioxidutsläpp, biodiversitetsminskningar, förändringar i erosion och sedimentationsförhållanden.
Slutsatsen är således att megastädernas underjordiska spårfossil på många sätt kan ses som en drygt halv miljard år yngre parallell med de kambriska dito.