
I en framtida hypotetisk geologisk utgrävning kommer de gigantiska spårfossilen under våra megastäder att framstå som komplexa nätverk skapade av en organism (Homo sapiens) för mängder av olika ändamål. Dessa är betydligt mer intrikata än äldre tiders mänskliga spårfossil, liksom de kambriska förstenade havsbottnarna är betydligt mer komplext genomgrävda än de från äldre tider. Bild: IBL
Den kambriska perioden utgör språngbrädan in i fanerozoikum. Det var en omvälvande tid i jordens historia där i princip alla våra nu kända djurstammar uppstod. Från att ha varit relativt fattiga på liv började nu haven sjuda av fler, större och mer komplexa livsformer.
Början av den kambriska perioden definieras geologiskt av det första uppträdandet av spårfossilet Treptichnus pedum. Denna typ av fossil är förstenade spår efter olika organismers framfart i sedimenten och alltså inte resterna efter organismen själv. I äldre lagerföljder finns visserligen små och enkla spårfossil, men i kambrium blir dock spårfossilen fler, mer komplexa och tränger djupare ner i sedimenten. Treptichnus pedum kan sägas representera det första exemplet på djur som kunde åstadkomma dessa spår.
Spårfossilen kan exempelvis vara resterna efter flykt undan rovdjur, födosökning, transportvägar eller platser för dumpning av exkrement. Och här finns parallellen mellan den så kallade kambriska explosionen och uppkomsten av megastäder.

Mats E. Eriksson. Professor i paleontologi vid Geologiska institutionen, Lunds universitet. Han forskar främst på mikroskopiska fossil och försöker bland annat rekonstruera flera hundra miljoner år gamla ekosystem.
De moderna spårfossilen under megastäderna är också betydligt mer intrikata än de äldre. Det fanns gångar, akvedukter och stensatta avfallsrännor kring och under historiens första städer vid Nilen och i Mesopotamien, och senare i bland annat Rom. Dessa skulle kunna liknas vid de enklare spårfossilen i lager som är äldre än kambrium. En jämförelse mellan explosionen av spårfossil i övergången mellan prekambrium och kambrium ställt mot människans utveckling av städer och ”spårfossil” under de senaste drygt 11 500 åren. Bild: Mats E. Eriksson/AoV (efter Williams m.fl. 2014)
Megastädernas underjordiska nätverk innehåller exempelvis transportvägar (tunnelbanesystem, kulvertar), kommunikation (tele- och datakablar), rörsystem för avloppsvatten och dricksvatten. Och likt hypereffektiva redskapsförsedda mullvadar i mänsklig skepnad har alltsammans dessutom konstruerats inom en tidsrymd som geologiskt sett framstår som en blinkning.
Det har till och med framförts att den äldsta tunnelbanan i London, Metropolitan Line som började byggas 1861, borde få definiera startpunkten för den föreslagna geologiska tidsepoken antropocen – på ungefär samma sätt som Treptichnus pedum definierar startskottet för kambrium. Den kambriska explosionen sammanfaller också med många miljömässiga förändringar i sedimentationsmönster, på samma sätt som vår tids klimatmässiga förändringar med ökade koldioxidutsläpp, biodiversitetsminskningar, förändringar i erosion och sedimentationsförhållanden.
Slutsatsen är således att megastädernas underjordiska spårfossil på många sätt kan ses som en drygt halv miljard år yngre parallell med de kambriska dito.