Den svarta kajmanen

monsterreptil med ömt modershjärta

Den svarta kajmanen är en jättereptil som spelar stor roll i ekosystemet. Den är mycket kraftfull och kan vara dödligt farlig för människor. Kanske var det därför man först inte ville tro sina ögon utan hittade på alternativa förklaringar när man bevittnade det bepansrade vidundrets ömma moderskänslor.

Den svarta kajmanen är det största rovdjuret i Amazonas regnskogar. Det här exemplaret har en fjäril på nosen. Bild: IBL

Den svarta kajmanen är det största rovdjuret i Amazonas regnskogar. Det här exemplaret har en fjäril på nosen. Bild: IBL

Den är en av de största och mest kraftfulla reptilerna som lever idag och som namnet antyder känns den svarta kajmanen lätt igen på sina mörka, på gränsen till svarta, sidor. I alla fall i vuxen ålder – unga kajmaner har ljusare band längs med kroppen och på svansen. Mönstret fungerar bra som kamouflage ­eftersom djuren rör sig i grundare, solbelysta vatten­samlingar. Solens spel i vattnet gör det svårare att upptäcka de små, randiga djuren. 

Enligt IUCN, Internationella naturvårdsunionen, finns det 23 arter av krokodildjur. De delas in i tre familjer: krokodiler, gavialer och alligatorer, dit kajmanerna räknas. Alligatorfamiljen finns bara i södra Nordamerika och i Sydamerika, samt en liten spillra i form av den kinesiska alligatorn i den långa Changfloden (Yangzi) i Kina.

Kapybaran, världens största gnagare, är ett av den svarta kajmanens favoritbyten. Bild: IBL

Kapybaran, världens största gnagare, är ett av den svarta kajmanens favoritbyten. Bild: IBL

Stora byten får ruttna
Krokodiler och alligatorer har mycket gemensamt, men vissa generella skillnader kan noteras. ­Krokodilen har ett större utbredningsområde och tål saltvatten. Dessutom har den en nos som liknar ett V medan alligatorns är mer U-formad. Alligatorerna har kraftigare bett, kan tugga i sig större byten och har lättare att knäcka svåräten mat som sköldpaddor. 

Den svarta kajmanen återfinns i många olika ­typer av miljöer. Man hittar dem i lugna bakvatten, laguner, floder, sjöar och våtmarker. Kajmanerna är uteslutande köttätare och när individerna är små lever de av småfisk, amfibier och olika ryggradslösa djur som sniglar och maskar. När de blir större ­jagar de sköldpaddor, större fiskar och däggdjur, ofta i form av kapybaror, världens största gnagare som lever i Amazonasområdet. 

Kajmanens tänder är anpassade för att hålla fast ett byte, men inte för att tugga. Bytena sväljs därför hela. Om kajmanen lyckats fånga och dränka ett byte som är för stort för att sväljas helt, sparas det ofta under vattnet tills det börjar ruttna. Då är det lättare att få loss lagom stora munsbitar.

Ungarna lever sin första tid i stora barnkammare. Bild: IBL

Ungarna lever sin första tid i stora barnkammare. Bild: IBL

Lurar i vattenytan
Eftersom den svarta kajmanen är det största rovdjuret i området spelar den en stor roll i ekosystemet. Den är en så kallas nyckelart och påverkar strukturen hos den biologiska mångfalden i Amazonasområdet. Forskare har sett att i områden där den svarta kajmanen försvunnit har populationerna av pirayor och kapybaror ökat kraftigt, vilket har fört med sig andra ekologiska problem. Till exempel kan kapybarorna konkurrera med tamboskap om gräsmarkerna. 

Den svarta kajmanen är i förhållande till sin storlek mer robust och kraftigt byggd än de andra kajmanarterna. Den har också betydligt större ögon. Dessa sitter på ovansidan av huvudet, vilket gör det möjligt för kajmanen att ligga helt nedsänkt i vattnet och ändå kunna spana över vattenytan efter potentiella byten eller fiender. Även näsborrarna sitter ovanpå huvudet så att kajmanerna kan andas när de ligger dolda i vattnet.

En svart kajman med öppna käftar. Bild: IBL

En svart kajman med öppna käftar. Bild: IBL

Ömsint mor
En kajmanhona lägger bara ägg vartannat eller var tredje år. När det väl är dags gör hon i ordning ett bo under torrperioden. Boet är byggt av förmultnande löv och växtdelar. När de förmultnar ytterligare avger de värme som möjliggör äggens utveckling. Det är samma värmealstring som sker i en kompost. Honan lägger 30 till 60 ägg. Det tar omkring sex veckor för äggen att utvecklas färdigt och honorna stannar vid boet under den tiden. 

Modersinstinkten är stark och honan vaktar boet för äggtjuvar som näsbjörnar, hägrar och ormar. Tidigare trodde man att kajmaner liksom andra krokodildjur var blodtörstiga och kannibaliska då man såg dem gräva upp sina egna bon och ta ungarna i munnen. Istället har det visat sig att honorna hjälper sina nykläckta ungar genom att gräva fram dem när de precis har kläckts. Ungarna påkallar mammans uppmärksamhet genom att pipa nere i lövhögen. Mamman kan också försiktigt knäcka skalet på ägg där ungarna inte tar sig ut. Sedan bär hon ned dem till vattnet.

Kan attackera människor
Äggen kläcks lagom till att regnperioden börjar och de grunda, lugna pooler som bildas utgör en perfekt livsmiljö för ungarna. Flera honor väljer ofta att förlägga sina barnkammare till samma plats och en bassäng kan innehålla många hundra kajman­ungar. Även om ungarna är självständiga och hittar sin egen mat redan från början, fortsätter honan att vakta dem mot faror i flera månader. Det finns även rapporter om att hon under ihållande lock och pock kan gå med ungar från en vattensamling till en annan när familjen behöver mer mat. 

Ett kajmanbo inspekteras av forskare. Bild: IBL

Ett kajmanbo inspekteras av forskare. Bild: IBL

Skinnet hos den svarta kajmanen anses vara finare och av bättre kvalitet än hos andra krokodildjur. Därför har den jagats hårt i många områden. Skogsavverkning och förstörda vattendrag bidrar också till att göra livet svårt för kajmanerna. Men läget varierar mellan olika områden. På en del ­platser är kajmanen skyddad, medan den på andra platser har klarat sig bra och förökat sig så pass mycket att man till och med fått införa skyddsjakt på den. Dess storlek gör den i vissa fall farlig för ­människor och det har rapporterats om attacker på både ­husdjur och människor.

Fakta: 
Svart kajman
Latinskt namn: Melanosuchus niger
Längd: Upp mot sex meter
Vikt: I genomsnitt 300 kilo
Livslängd: Drygt 60 år
Utbredningsområde: Amazonas. I länder som Bolivia, Brasilien, Colombia, Ecuador, Guyana, Peru, Venezuela och Franska Guyana 

Material från
Allt om Vetenskap nr 7 - 2015

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter