Apollo 11 - 40 år sedan första månlandningen

DET STORA KLIVET UT I RYMDEN

… 12, 11, 10, 9 – Ett hav av vit eld slår ner i det tretton meter­ djupa betongdiket under raketen.
Ett moln av vattenånga virvlar ut över startrampen. Det kommer från det sprinklersystem som vräker in kylvatten över flamdiket med en hastighet av 500 liter i sekunden.
… 5, 4, 3, 2 – Dånet ökar. Alla fem motorerna har nått upp till 90 procent av sin drivkraft. De slukar fotogen och flytande syre med en hastighet av 4 500 kilo i sekunden – trots att raketen ännu inte har startat.
… 1, 0 – De stora spärrhakarna släpper taget om Apollo 11. De sista servicearmarna svänger bort. Sprinklersystemet ökar vattenflödet till över 3 000 liter i sekunden.
Den 111 meter höga raketen lyfter och börjar långsamt klättra upp mot den blå himlen över Atlanten, följd av jublet från mer än en miljon åskådare.
Apollo 11 har startat.

40 år sedan första månfärjan landade på månen.

40 år sedan första månfärjan landade på månen.

Hela resan tog drygt åtta dygn. Den började i Kennedy Space Center i Florida på morgonen den 16 juli 1969.

Drygt fyra dygn senare landade månlandaren Eagle på månen. Och ytter­ligare­ fyra dygn senare plaskade Apollo­ 11:s kommandomodul med de tre astronauterna­ ner i Stilla havet.

Apollo 11:s lyckade färd till månen är kanske det största som hänt i vår tid. En resa till en plats 20 gånger längre bort än man kan komma på jorden, en resa till en annan himlakropp. Och att tänka sig att människor faktiskt gått på månen är lätt svindlande.

Tolv människor har gått på månen, men ingen sedan december 1972.

Det är lite konstigt och den utvecklingen var det ingen som förutsåg i glädjeyran efter Apollo 11:s hemkomst 1969. Då talade alla istället bara om framtida baser på månen och bemannade färder till Mars. När vi väl nått månen skulle vi knappast släppa den. Men så blev det inte – månfärder är extremt dyra och när amerikanarna väl visat vad de kunde så fick månen vara ifred igen.

Total succé

Med facit i hand kan vi konstatera att Apollo 11:s resa blev en total succé. Allt gick mer eller mindre som på räls, från den första sekunden till den sista.

Men i juni 1969 visste ingen vad som skulle hända. Då visste ingen hur det såg ut på månens yta. Låg det sand på ytan? Hur stenig var marken? Hur branta var bergen? Fanns det risk för att månlandaren Eagle skulle kunna sjunka ner och drunkna i månstoftet eller stjälpa om den råkade landa rakt på ett större klippblock?

Till detta kom andra faror som ingen kände till 1969. Den kanske största av dem var de så kallade soleruptionerna, som innebär att farlig strålning ibland slungas ut i rymden från solens yta.

Här på jorden skyddas vi mot strålningen av vårt magnetiska fält. Men ute i rymden eller på månen finns inte något skydd. Ett utbrott på solen skulle kunna ha betytt döden för Neil Armstrong och Buzz Aldrin, om det råkat inträffa just under deras drygt två timmar långa månpromenad.

Ett sådant här stort utbrott kom faktiskt bara några år senare, i augusti 1972. Det kom mitt emellan två andra månfärder – några månader efter det att Apollo 16 flugit till månen i april 1972 och några månader före Apollo 17:s start i december. Månen träffades då av en partikelstorm med en styrka­ av cirka 400 rem – nästan 50 000 gånger mer än den stråldos man får i en vanlig röntgenundersökning. En dos på 300 rem är dödlig för en människa­.

Datorn ombord på Apollo 11 var med dagens mått mycket primitiv – en mobiltelefon är ett under av teknik i jämförelse­. Men det lilla som datorn gjorde, gjorde den bra. Bild: Nasa

Datorn ombord på Apollo 11 var med dagens mått mycket primitiv – en mobiltelefon är ett under av teknik i jämförelse­. Men det lilla som datorn gjorde, gjorde den bra. Bild: Nasa

Olycksdrabbade astronauter

De hade också tur som inte brann upp i kommandokapseln under något av de många utbildningspassen. Detta öde drabbade deras tre kamrater Gus Grissom, Roger Chaffee och Edward White under en test av Apollokapseln i Kennedy Space Center i januari 1967.

Nasa drog lärdom av det inträffade och ändrade sammansättningen av atmosfären i kapseln till 60 procent syre och 40 procent kväve vid starten. Men denna ändring fanns bara vid starten. Väl ute i rymden ersattes kvävet långsamt med syre, tills atmosfären i kapseln bestod av 100 procent syre.

Det här sågs av många som en obehaglig och riskabel lösning på ett svårlöst problem. En gnistbildning ombord skulle kunna resultera i en total katastrof.

Apollo 11:s astronauter hade också tur med sina förberedelser. Astronautyrket är riskabelt. Flera av Neils och Buzz kamrater omkom i flyg­olyckor under utbildningstiden.

Neil Armstrong var själv illa ute vid åtminstone ett tillfälle. Han var nära att omkomma under en övningsflygning med ”Den flygande sängen”, LLRV (Lunar Landing Research Vehicle).

LLRV var en sorts raketdriven månlandare på fyra ben, som liknade den verkliga månlandaren och som användes för övningsflygning på jorden.

Men den var en mycket osäker konstruktion. Tre av Nasas fem farkoster kraschade och slogs i spillror. En pilot dog och flera tvingades rädda sig med katapultutskjutningar från störtande sängar.

En av dem var Neil Armstrong. Han hämtade sig snabbt och fortsatte att jobba som om ingenting hade hänt.

”De bästa vi har”

Alla de tre månfararna var erfarna flygare med flera tusen timmar flygtid bakom sig.

”They are the best we have got”, sades det allmänt om valet av Neil, Buzz och Mike vid rymdbasen i Florida och kontrollcentret i Houston.

Med facit i hand kan vi också konstatera att materialen – raketen, servicemodulen och månlandaren – höll måttet och visade en kvalitet som vår tid skulle få svårt att återskapa.

Men Apollo 11 var ett pussel. Projektet bestod av 100 000-tals komponenter, tillverkade av flera tusen olika företag.

Den gamle tyske raketforskaren Verner von Braun var en av dem som varit med och förberett månfärden. Hans tankar inför starten delades säkert av flera.

– När vi kör ut raketen till startplatsen, kommer jag på mig med att tänka på alla dessa tusentals komponenter som allihop har tillverkats av firman med det lägsta anbudet och då hoppas jag att alla verkligen har gjort sitt bästa.

För så var det. Projektet beställde delar till raketen, service/kommando­modulen och månlandaren från de privata underleverantörer som kunde bygga sakerna allra billigast. Men alla hade gjort sitt bästa och inte tummat på kvaliteten. Apollo 11 kom både fram till månen och tillbaka till jorden igen.

Att se jorden gå upp över horisonten var en stor upplevelse­ för astronauterna. Bild: Nasa

Att se jorden gå upp över horisonten var en stor upplevelse­ för astronauterna. Bild: Nasa

Rymdkapplöpningen

Apollo 11:s färd gav USA segern i rymdkapplöpning mot SovjetunioMen målet var egentligen inte månen i sig, utan allt handlade om att visa vilken teknik man förfogade över. I det kalla krigets dagar ville båda sidor visa att man hade möjlighet att nå överallt på jorden med kärn­vapen. Den sida som hade bäst bär­raketer och bäst teknik för rymdfärder hade också störst möjligheter att slå ut den andra sidan med interkontinentala och kärnvapenbestyckade robotar.

Och så prestigen, förstås.

Många trodde att ryssarna skulle nå månen först. Sovjet var först med att skjuta ut en satellit i rymden, först med att skjuta ut en levande varelse i rymden, först med att sända en rymdsond till månen, först med en människa­ i rymden och först med en rymdpromenad. Trots alla de här sovjetiska framgångarna, så blev det ändå amerikaner som kom först till månen.

Att det skulle bli så blev klart den 4 juli 1969. Då exploderade ett exemplar av den sovjetiska ”jätteraketen” G-1 på startplattan i rymdbasen Bajkonur i Kazakstan.

Jätteraketen G-1 var den sovjetiska motsvarigheten till amerikanarnas Saturn 5. Den färd som skulle ha genomförts var ett viktigt steg i det långt framskridna ryska månprogrammet – en övningsflygning i en bana runt jorden med två farkoster, liknande den som USA:s Apollo 9 gjort i mars 1969.

De tre kosmonauterna skulle skjutas ut i rymden dagen därpå, den 5 juli, i en annan raket. De klarade sig undan katastrofen med blotta förskräckelsen. Men de sovjetiska måndrömmarna dog i eldhavet av 3 000 ton exploderande raketbränsle.

Händelsen offentliggjordes aldrig i väst. Den registrerades bara av en amerikansk spionsatellit.

Öppen attityd

I USA var allting förvånansvärt öppet­. Där samlades 3 497 journalister för att se uppskjutningen. De flesta var från USA, sju stycken var från Sverige (bland dem Allt om Vetenskaps Anders­ Palm) men ingen var från Sovjet­unionen.

Nasa visade praktiskt taget allt. Man höll presskonferenser, svarade på frågor, delade ut bilder, tabeller, statistik, ritningar på raketen, den beräknade färdvägen och all annan sorts information till alla som var intresserade. Det var till och med tillåtet för journalisterna att köra in på rymdbasen i egen bil, utom under själva uppskjutningsdagen.

Besättningen från Apollo 11 väntar på att bli upplockade efter en lyckad landning i havet. Bild: Nasa

Besättningen från Apollo 11 väntar på att bli upplockade efter en lyckad landning i havet. Bild: Nasa

Trots att Apollo 11 var en total framgång saknades inte dramatiska ögonblick. Det farligaste momentet under Apollo 11:s färd var landningen på månen. Förutom att man kunde hamna­ snett på en sluttning eller till och med stjälpas av ett klippblock fanns det andra faror. Om bränslet tog slut under landningen skulle farkosten krascha mot månytan.

Och det var nära. På 250 meters höjd upptäckte Armstrong att farkosten var på väg ner i en krater fylld av stora stenblock. Då tog han över från datorn och styrde manuellt den sista biten ner till månen. Sekunderna tickade på och när han till sist hittade en bättre landningsplats där han kunde sätta ner månlandaren hade han bränsle till mindre än 30 sekunders flygning kvar.

Markkontrollens nervositet över bränsleförbrukningen och deras oroliga varning ”thirty seconds” har blivit en klassiker i sammanhanget.

En annan dramatisk händelse inträffade något dygn senare när astronauterna lämnat månen i månlandarens uppfartssteg och skulle docka med kommandomodulen i rymden.

Då gick någonting snett i själva dockningsögonblicket. Farkosterna började rotera runt varandra. Mike Collins kämpade frenetiskt med kontrollerna.

Tillbudet slutade lyckligt, plötsligt låste sig dockningslåskolvarna och Mike Collins kunde häva rotationen.

Återfärden till jorden gick problemfritt. Hela resan tog 8 dagar, 3 timmar, 17 minuter och 52 sekunder.

Efter landningen i Stilla havet den 24 juli 1969 började festen. Neil, Buzz och Mike hyllades som hjältar. Först under en stor rundresa i USA och sedan­ under­ en ännu större rundresa i andra länder ute i världen.

Både Neil, Buzz och Mike är födda 1930. När de flög till månen var de nästan 40 år gamla. Idag är de på väg mot 80.

De sex månlandningarna ligger långt tillbaka i tiden. De genomfördes alla under en tidsrymd av två och ett halvt år under åren 1969 – 72.

Sedan dess har det varit lugnt och stilla på månen, bortsett från ett par obemannade sonder.

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter