Som smycken eller som verktyg:

DIAMANTEN - EN MÅNGSIDIG ÄDELSTEN

Vacker och gnistrande, infattad i en guldring – eller i spetsen på en tandläkarborr.
Världens hårdaste naturliga material kan användas på många sätt.

En mångsidig ädelsten.

En mångsidig ädelsten.

Diamanter används till en hel del andra saker än utsmyckning. Diamanter med defekter, alltså skavanker som ligger inuti själva stenen, används bland annat till olika borr-, skär- och polerverktyg. Diamanten består av kristalliserat kol och är det hårdaste material man kan hitta naturligt på vår planet. Diamanten är, precis som sin mjukare släkting grafit, inte uppbyggd av separata kolmolekyler, utan av kolatomer. Man kan betrakta hela diamanten som en ”oändlig molekyl”. Det som skiljer diamant från grafit är bindningarna mellan atomerna. I diamant ger bindningarna en extremt hård struktur, i grafiten en mjukare och segare.

De äldsta diamanterna man hittat har bildats i bergarten peridotit, de kallas för peridotitiska diamanter och bildades för runt 3,5 miljarder år sedan. De yngsta diamanter som hittats är så kallade ekologitiska och är omkring 900 miljoner år gamla.

”Perfekta” diamanter bildas långsamt. Formen är oktaedrisk och diamanterna är fria från föroreningar och helt färglösa. Den mindre perfekta varianten är kubisk och tillhör den yngre generationen diamanter som bildades snabbare.

Svarta diamanter

Svarta diamanter har länge varit en gåta. Det har aldrig brutits några svarta diamanter i de vanliga diamantgruvorna – de svarta har enbart hittats på två platser, den ena i Centralafrikanska republiken och den andra i Brasilien. Trots att naturliga, svarta diamanter varit oerhört sällsynta, har intresset från smyckemarknaden varit litet. De små mängder svarta diamanter som hittats har därför använts till industridiamanter. Men på senare år har intresset för de svarta stenarna växt. De flesta svarta diamanter som säljs i dagsläget är vanliga diamanter som bestrålats i en speciell process så att de mörknat.

Men de naturliga, svarta diamanterna har tills helt nyligen varit omöjliga att förklara. Forskarna har inte kunnat komma fram till någon förklaring till hur de bildats.

Relativt nyligen har amerikanska geologer kommit med en teori – de svarta stenarna har hamnat hos oss som spillror från rymden och kan ha bildats vid supernovaexplosioner. Rätt eller inte, så är det i alla fall den bästa förklaringen av de svarta diamanternas existens som finns att tillgå för närvarande.

Slipning

En diamant kan endast repas av en annan diamant, men trots att diamanter är extremt hårda är de inte okrossbara. Slå en diamant mot något hårt och den går sönder.

En diamant graderas och värderas enligt en internationell skala – the 4 C – som står för Clarity (renhet), Carat (carat), Colour (färg) och Cut (slipning).

En oslipad rådiamant ser inte mycket­ ut för världen, mest som en glasbit med lite grumlad yta. Det är först när den slipas som diamanten kommer till sin rätt.

Slipningen har ingenting att göra med diamantens form, utan vinklar och proportioner. Många diamanter är slipade med 58 sidor (fasetter) vilket gör att diamanten kan gnistra till sin fulla potential. Den vanligaste slipningen är briljantslipning.

Den fullslipade briljanten har 34 fasetter på ovansidan och 24 på undersidan. Det finns även 8-kantslipade briljanter som har åtta fasetter på både ovan- och undersida. En rektangulär eller kvadratisk briljant med långsmala fasetter och brutna hörn kallas smaragdslipning.

En briljantslipad diamant bör ha ett djup på 60 procent av diametern. En sådan diamant som väger en carat är cirka 6,5 millimeter i diameter.

Ju fler fasetter en diamant har desto­ mer ljus reflekterar de och ger diamanten mer liv. Om slipningen är för grund försvinner ljuset innan det reflekteras­ mot de andra fasetterna. Om slipningen däremot är för djup kommer viss del av ljuset att försvinna genom den motsatta sidan av diamanten­.

En päronformad D-färgad perfekt 72,22 karats diamant. Den är uppskattad till ungefär 78 miljoner svenska kronor.

En päronformad D-färgad perfekt 72,22 karats diamant. Den är uppskattad till ungefär 78 miljoner svenska kronor.

Färg

En diamant graderas i färg från helt färglös till ljust gul. Skalan börjar med D som står för färglös och slutar med Z som är väldigt gul. Skillnaden i färg mellan de olika graderna är väldigt små, så det krävs en expert för att gradera färgen vilket bör göras i dagsljus eller dagsljusbelysning. Det finns även mycket sällsynta diamanter som skiftar i rosa, gult, grönt eller blått men de graderas inte efter detta schema.

Renhet

Renhet hänvisar till antalet skavanker/defekter inneslutna i en diamant. Dessa defekter uppkommer när diamanterna bildas. En diamant som i stort sett är fri från defekter är av högsta kvalitet, där ingenting hindrar ljusets väg genom diamanten. Man bedömer en diamants renhet med en lupp som förstorar tio gånger. De olika defekterna eller skavankerna i en diamant har olika namn.

Prick är en liten inneslutning i diamanten som vanligtvis är svart eller färglös.

Kristallinneslutning är som en prick men lite större. Moln kallas ett antal prickar­ som ligger nära varandra. Kolfläckar är vanligen mörka inneslutningar som även dessa har en bestämd form. En spricka i ädelstenen som börjar vid ytan kallas för en fjäder.

Carat

Carat talar om vad en diamant väger – inte hur stor den är. En carat är indelad i 100 poäng, en diamant med 25 poäng väger 0,25 carat. En carat är 0,200 gram och gäller i större delen av Europa och USA.

En diamant på en carat är betydligt dyrare än flera små diamanter som sammanlagt väger en carat. Det beror på att det är svårare att hitta en stor diamant av bra kvalitet.

De mest produktiva diamantgruvorna finns i Central- och Sydafrika men man har även gjort stora diamantfynd i Kanada, Brasilien och Australien.

130 miljoner carat (26 000 kilo) diamanter grävs upp årligen och värdet av dessa beräknas till hela 70 miljarder kronor.

Här ses en oslipad diamant, rådiamant, till höger och en slipad till vänster.

Här ses en oslipad diamant, rådiamant, till höger och en slipad till vänster.

Syntetiska diamanter

Den första konstgjorda diamanten gjordes faktiskt i Sverige. Uppfinnaren Baltzar von Platen och civilingenjören Anders Kämpe låg bakom projektet som utfördes vid Asea år 1953. Anders Kämpe låg bakom konstruktionen av tryckugnen som användes. De tidiga syntetiska diamanterna var mycket små och oftast gulaktiga i färgen och lämpades sig inte för smycken. Men syntetiska diamanter fick relativt snabbt ett stort användningsområde inom industrin, främst till skär- och slipverktyg. På senare år har man lyckats­ göra riktigt fina diamantimitationer som är väldigt svåra att skilja från äkta diamanter.

Material från
Allt om vetenskap nr 8 2009

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter