En galopperande insekt med stjärnorna som vägvisare:

Dyngbaggen - miljöhjälten som hamnat i skiten

Dyngbaggarnas uppgift är ett riktigt skitgöra. Men de fyller en viktig funktion som både naturens städpatrull och trädgårdsmästare när de äter upp, gräver ner och flyttar på andra djurs spillning. Dessutom har det visat sig att de kan navigera både efter månen­ och stjärnorna. Skulle de försvinna från jordens yta riskerar vi både fler sjukdomar och fluginvasion.
Och så skulle vi bli av med den enda insekten som kan galoppera.

För att svalka sig ställer sig dyngbaggen ovanpå sin färska lortkula. När fukten i den avdunstar kyls bollen av och fungerar som luftkonditionering.

För att svalka sig ställer sig dyngbaggen ovanpå sin färska lortkula. När fukten i den avdunstar kyls bollen av och fungerar som luftkonditionering.

I full galopp. Forskare har upptäckt att tre arter Plachysoma har ett unikt sätt att ta sig fram genom att flytta benen parvis och galoppera. Bild: University of the Witwatersrand, Johannesburg

I full galopp. Forskare har upptäckt att tre arter Plachysoma har ett unikt sätt att ta sig fram genom att flytta benen parvis och galoppera. Bild: University of the Witwatersrand, Johannesburg

Märkliga vägskyltar har satts upp på sina håll i södra Afrika. De uppmanar dig att hålla ett vakande öga på vägen och ge före­träde åt dyngbaggar på promenad. Dessa skalbaggar är nämligen fridlysta.
De hör till de lustiga kryp som bakar bollar av däggdjurs exkrementer som de sedan rullar i väg med bakbenen på ett mycket karakteristiskt sätt. Men det är långt ifrån alla arter som transporterar bort sin föda längre sträckor. De drygt 60 arter som finns i Sverige gör det inte. De flesta lever i mockan och lägger sina ägg direkt i högen. Månhornsbaggen, tordyvlarna och dvärgdyvlarna gräver gångar i marken där de samlar förråd åt sina larver.
Gemensamt för alla arter är att de fyller en mycket viktig funktion i ekosystemen. När de äter, gräver ner och förflyttar det som andra djur släppt ifrån sig förbättras jordmånen och sjukdomsalstrande spillningshögar försvinner.
Dyngbaggarna är så viktiga för betesmarkerna att frånvaron av dem ställde till enorma problem för den australiska boskapsskötseln. Australiens inhemska baggar var anpassade för det kängurur släpper ifrån sig och klarade inte av det som kom ur får och kor. Får- och komockor blev därför liggande och drog till sig ofantliga mängder flugor. Situationen blev så besvärlig att dyngbaggar från Sydafrika och Europa planterades in för att få kontroll på flugplågan. Antalet flugor minskade då med cirka 90 procent.
 

Beroende av betesmark

Dyngbaggar har företräde i den sydafrikanska trafiken.

Dyngbaggar har företräde i den sydafrikanska trafiken.

Trots att de är så betydelsefulla, för många av dyngbaggarna en tynande tillvaro. Detta på grund av människan­.
Sverige är inget undantag. Hela 46 av våra beskrivna 64 arter är rödlistade. Anledningen är att deras naturliga livsmiljö reducerats på grund av den kraftiga minskningen av betesmarker, inte minst av de, för åtskilliga baggar så attraktiva, torra och magra betesmarkerna. Stordrift på bekostnad av små gårdar är ett annat problem eftersom skalbaggarna då får längre mellan de allt artfattigare hagarna. Avmaskning av betande djur utgör en allvarlig fara för dyngbaggarna eftersom de får i sig det skadliga maskmedlet.
Det finns all anledning, särskilt med tanke på den globala uppvärmningen, att vara extra varsamma om dessa djur, menar forskare vid Helsingfors universitet. Enligt dem är dyngbaggar riktiga miljö­hjältar som genom sitt grävande och mumsande i komockor ute på ängarna minskar utsläppen av metan från Europas kossor. Metan bildas under syrefria förhållanden och är en potentare växthusgas än koldioxid. När skalbaggarna gräver gångar genomluftar de högarna och mindre metan kan bildas.
 

Hård konkurrens

Som städpatrull är dessa skalbaggar synnerligen effektiva. Från den afrikanska savannen finns dokumenterat hur en hög elefantspillning på 1,5 kilo försvann på bara två timmar när 16 000 dyngbaggar samarbetade för att ta hand om högen.
Konkurrensen är hård om födan och för att ingen annan ska stjäla det nybakade matpaketet rullar dyngbaggen iväg det snabbt, rakt ut från källan. Bollarna kan väga så mycket som tio gånger skalbaggens kroppsvikt. Som dyngbaggshane bör man vara stark, för hos vissa arter åker honan snålskjuts på dyngbollen som hanen rullar. När de funnit mjuk mark gräver de ner sin last och honan lägger ett enda stort ägg i bollen. Sedan görs proceduren om när nästa tillfälle uppenbarar sig.
För tio år sedan upptäcktes det att nattaktiva arter kan orientera sig efter månens ljus. I början av 2013 kunde forskare vid Lunds universitet visa att skalbaggarna dessutom, som enda kända insekt, styr efter Vintergatans ljus. Upptäckten belönades med IG Nobel Prize.

Dynga som luftkonditionering 

Larven har gott om mat inne i dyngbollen där den utvecklas.

Larven har gott om mat inne i dyngbollen där den utvecklas.

På den afrikanska savannen kan temperaturen dagtid stiga upp till 60 grader. Dyngbaggarna har ett finurligt sätt att svalka sig. När deras huvuden och framben blivit överhettade klättrar de upp på sin dyngboll som fungerar som luftkonditionering. Fukten i den färska avföringen avdunstar och dyngbollen kyls ner. Genom försök visade forskarna från bland annat Lunds universitet att dyngbaggar på het mark klättrade upp på sina dyngbollar sju gånger oftare än baggar som rullade sina bollar på svalare sand. Men försågs dyngbaggarna med silikonstövlar (ett tilltag som även det kanske kunde resulterat i ett IG Nobel Prize) klättrade de däremot inte alls upp lika ofta.

Nyligen upptäcktes det att det finns tre sydafrikanska arter av Pachysoma-släktet som har utvecklat ett minst sagt udda sätt att ta sig fram på: de galopperar. Det beteendet har aldrig tidigare observerats hos insekter. Det normala sättet för en insekt att krypa fram på är att placera tre ben i en triangel och svänga fram de tre övriga. Men de tre Plachysoma-arterna flyttar istället sina ben parvis, som en galopperande häst eller en skuttande kanin. Märkligt nog har de utvecklat den här förmågan utan att det påskyndar gången, tvärtom så går det långsammare. Men forskarna tror att gångsättet kan hjälpa skalbaggen att hitta tillbaka till sitt bo genom att det kanske blir lättare för den att räkna stegen den tar och därför blir enklare att bedöma avståndet. För till skillnad mot andra dyngbaggar som lägger äggen i redan förberedda matpaket förser dessa sin avkomma med torr dynga vid flera tillfällen.

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter