Elden gjorde oss till människor

Eldens betydelse för vår utveckling går knappast att överskatta. Den gav oss värme och trygghet, den gjorde det möjligt att bearbeta metaller, den gjorde att vi kunde laga näringsrik mat som försörjde våra överdimensione­rade hjärnor med energi. Och mycket annat.
Men när tämjdes elden? Och av vilken människoart?
Forskarna är inte överens, men flera sena fynd tyder på att det skedde tidigt och av vår före­gångare Homo erectus.

Våra föregångare Homo erectus gör upp eld med en klassisk metod. Att de gjorde just på detta sätt är dock inte bevisat, men idag tyder det mesta på att de i alla fall behärskade elden. Bild: Nathan McCord

Våra föregångare Homo erectus gör upp eld med en klassisk metod. Att de gjorde just på detta sätt är dock inte bevisat, men idag tyder det mesta på att de i alla fall behärskade elden. Bild: Nathan McCord

Apor kan mycket som vi kan. De kan använda enkla verktyg och de kan kommunicera med språkliknande ljudsignaler. Men det är bara vi som behärskar elden.

Konsten att göra upp eld skiljer oss definitivt från alla andra djur. Man vill gärna tro att läger­eldarna har brunnit så länge det har funnits människor. Att det liksom inte är ett mänskligt liv utan möjligheten att värma sig vid en brasa, eller torka efter regnet. För att inte tala om att laga mat.

Utan eld är världen kall och mörk. Elden har gjort det möjligt att förändra material som sten, trä och ben och har öppnat helt nya tekniska möjligheter. Samtidigt finns det magert med spår som visar när den förhistoriska människan tog hand om elden och lärde sig tämja den för egna ­syften. Var kommer den ifrån, och hur länge har vi haft den under kontroll? Länge har det pågått en ­livlig debatt om den saken och forskarna har varit ­oense.

Ett spjut som härdats över eld, upphittat i Schöningen. Spjutet beräknas vara mellan 380 000 och 400 000 år gammalt och bör ha tillhört neandertalare eller möjligen en av dess föregångare. Bild: P. Pfarr NLD

Ett spjut som härdats över eld, upphittat i Schöningen. Spjutet beräknas vara mellan 380 000 och 400 000 år gammalt och bör ha tillhört neandertalare eller möjligen en av dess föregångare. Bild: P. Pfarr NLD

Svårt att hitta bevis

De gamla grekerna funderade också på hur det gått till när elden tämjdes. Deras mytologiska förklaring var att Prometheus stal elden från gudarna i en avlägsen mytisk forntid. De trodde kanske inte på historien i rent bokstavlig mening, men det ­visar att de insåg hur viktig elden var för ­människan och att vi någon gång lärt oss att ­kontrollera den.

Hur det än gick till, så är alla överens om att ­erövrandet av elden skedde för väldigt ­länge sedan. Och att det är ett av mänsklighetens största framsteg. Kanske det största, tillsammans med språket. Det är svårt att tänka sig någon historisk utveckling att tala om utan det här första steget.

Men vi vet alltså inte exakt när människan tog elden i sin tjänst. Två stora hinder ligger i vägen för dem som försöker hitta svaret på frågan.

”Jag vill ju bli en man, en ­människa. Och kunna allt ni kan. Så tala nu om för mig hur man gör upp eld!” Kung Louie i Disneys Djungelboken. Bild: IBL

”Jag vill ju bli en man, en ­människa. Och kunna allt ni kan. Så tala nu om för mig hur man gör upp eld!” Kung Louie i Disneys Djungelboken. Bild: IBL

För det första är det svårt att identifiera lämningar efter förhistoriska eldstäder. Efter flera hundratusentals år har ofta de uppenbara spåren försvunnit. Det är ovanligt att det finns någon aska kvar, träkol och sot har försvunnit och spåren är många gånger bara mikroskopiska förändringar i markstrukturen eller i egenskaper som bara kan upptäckas med avancerade analysmetoder.

För det andra är det svårt att värdera bevisen. De gamla spåren av eld som forskarna kan identifiera på fyndplatserna kan ju komma från naturliga bränder. I ett orört ekosystem är bränder ett naturligt inslag. I en svensk urskog kan man hitta historiska spår efter stora bränder med några års mellanrum. I den afrikanska savannen eller buskskogen är det inte annorlunda, snarare ännu vanligare. Så om arkeologerna lyckas visa att lämningar vid en gammal bosättning har påverkats av eld, så återstår att bevisa att elden ifråga var, så att säga, anlagd med avsikt, och inte resultatet av en eller flera skogsbränder.

Det kan till och med vara så att resterna av eld inne i en grotta, till exempel brända stenar eller kemiskt förändrade mineraler, visserligen visar att det har brunnit på platsen. Men inte vem som har tänt elden. I grottor kan det nämligen vara så att spillningen från fladdermöss självantänder. Hur svårt är det inte då att bevisa bortom rimligt tvivel att det är människor som haft en braskväll här för kanske en halv miljon år sedan?

En uppfattning som blivit allt vanligare bland forskare är att matlagning över eld var en förutsättning för att människan skulle kunna vidareutveckla ett så stort och energislukande organ som hjärnan. Bild: SPL

En uppfattning som blivit allt vanligare bland forskare är att matlagning över eld var en förutsättning för att människan skulle kunna vidareutveckla ett så stort och energislukande organ som hjärnan. Bild: SPL

Gamla lägereldar

Problemen med att hitta otvetydiga bevis för medvetet och avsiktligt eldande har gjort att det till exempel finns forskare som hävdar att de första människorna som kom till Europa inte visste hur man gjorde upp eld. Och kanske de har rätt, men det finns tecken som pekar åt andra håll. Kanske man inte ska titta just efter de eldstäder som vi förväntar oss. Möjligen finns bevisen i mer indirekta kopplingar.

De allra äldsta spåren efter eld på mänskliga boplatser finns i östra Afrika. Inte så konstigt kanske eftersom området får ses som en tänkbar ­kandidat till titeln mänsklighetens vagga. Koobi Fora vid Turkanasjön i Kenya är en plats som blivit berömd för sina lämningar efter en hel rad arter av ­tidiga människor.

Där har man hittat vad som har kallats otvetydiga bevis för kontrollerat eldande för minst 1,5 miljoner år sedan. Eldaren ifråga antas då vara Homo erectus, den av våra föregångare som gav upphov till javamänniskan och pekingmänniskan, bland andra.

Att kunna kontrollera ­elden var en förutsättning för den tekniska utvecklingen, till exempel för att utvinna och bearbeta metall. Bild: SPL

Att kunna kontrollera ­elden var en förutsättning för den tekniska utvecklingen, till exempel för att utvinna och bearbeta metall. Bild: SPL

Spåren och mönstren av föremål som hittats i Koobi Fora visar enligt upptäckarna att de som ­eldat här inte har gjort det för att laga mat eller som en hjälp för att bearbeta verktyg av sten eller trä. Istället ser det ut som en lägereld för värme och ljus, och att man har suttit här och tillverkat olika enkla redskap av sten.

Om man har hittat en lägereld som är 1,5 miljoner år gammal så tycks väl saken vara klar? Kunskapen om elden är i så fall minst så ­gammal, och ända sedan denna tidernas gryning har människan behärskat den, alltså långt innan vår art, Homo sapiens, dök upp på scenen mer än en ­miljon år senare.

Men ändå inte. Fynden i Kenya gjordes så tidigt som 1994, och de har ifrågasatts. Det kan trots allt ha brunnit av naturliga orsaker, säger flera kritiska röster.

Ett annat uppmärksammat exempel på vad som har kallats världens tidigaste lägereld publicerades 2004 från Israel. Platsen heter Gesher Benot Ya’aqov och här finns tusentals bitar av flinta och trä som har bränts på olika sätt, och som dessutom låg i ett mönster som tycks antyda två specifika eldningsplatser. Åldern på fynden är 790 000 år, och även den här platsen anses ha tillhört Homo erectus.

Men, även i det här fallet har många arkeologer varit skeptiska. Inga otvetydiga bevis för att inte det här var resultatet av en stor brand i skog och undervegetation. Samma öde har drabbat de få andra upptäckter av det som först slås upp som verkligt gamla bevis för människans första eldning. Bränt material från pekingmänniskans grottor i Kina, och den sydafrikanska grottan Swartkrans – bägge runt 600 000 år gamla – har ifrågasatts av kritiker.

Ett bränt vetekorn från Gesher Benot Ya’aqov i Israel. Där finns också tusentals bitar av flinta och bränt trä, och en del forskare betraktar fyndplatsen som den tidigaste kända lägerelden. Bild: Naama Goren-Inbar et al.

Ett bränt vetekorn från Gesher Benot Ya’aqov i Israel. Där finns också tusentals bitar av flinta och bränt trä, och en del forskare betraktar fyndplatsen som den tidigaste kända lägerelden. Bild: Naama Goren-Inbar et al.

Spanska eldare

För några år sedan gjorde amerikanerna ­Roebroeks och Villa en sammanställning som tyder på att det här med att göra upp eld är en ganska sen upptäckt i människans historia. De konstaterar att det inte finns verkliga bevis för regelbundet eldande i Europa förrän för cirka 400 000 år sedan. De första människorna som alltså tog sig från Afrika till vår kontinent – av allt att döma via Gibraltar till den Pyreneiska halvön – hade inte elden under kontroll.

Det skulle ju räcka med att hitta resterna av en enda eldstad i de äldsta arkeologiska skikten i södra Europa för att förändra bilden. Men istället har det kommit ytterligare indicier på att de första européerna inte kunde tända en brasa.

Museet vid Koobi Fora i Kenya. Platsen är berömd för sina lämningar efter flera arter av tidiga människor. Där har man hittat tecken på kontrollerat eldande för minst 1,5 miljoner år sedan. Bild: Maina Kiarie, Enzi Museum

Museet vid Koobi Fora i Kenya. Platsen är berömd för sina lämningar efter flera arter av tidiga människor. Där har man hittat tecken på kontrollerat eldande för minst 1,5 miljoner år sedan. Bild: Maina Kiarie, Enzi Museum

Det finns några mycket rika fyndplatser i Spaniens bergigaste områden från gamla neandertalare och ännu äldre grupper, just de som skulle utvecklas till neandertalmänniskor och som brukar betraktas som några av de första människorna i Europa. I en grotta som heter Sima del Elefante finns de äldsta benen efter människor i Väst­europa. De kallas ibland för Homo antecessor, föregångsmänniskan. Inte så mycket är känt om dem, mer än att de var först norr om Medelhavet, och att de försvann för att ersättas av eller utvecklas till neandertalarna några hundratusen år senare. Redan för 1,2 miljoner år sedan hade de här människorna alltså tagit sig norrut över sundet mellan Afrika och Europa.

I december 2016 publicerades en artikel som beskrev analysen av mer än en miljon år gammalt tandplack från en kindtand från Sima del ­Elefante. Och den mikroskopiska analysen sa att ägaren till tanden bara hade ätit rå mat. Inga spår efter bränd eller värmebehandlad materia, bara naturlig stärkelse från gräs och två andra växter. Den här ureuropéen hade alltså inte sett lagad mat under överskådlig tid. Nu kan man tänka sig att det här var resultatet av en tillfällig diet. Men det saknades också de mikroskopiska kolpartiklar som normalt hittas på tänderna hos den som ofta sitter nära en öppen eld.

Det ser alltså ut som om våra europeiska förfäder levde på den här kontinenten utan tillgång till eld under minst 500 000 år. Sommar som vinter. Under istider såväl som under varmare perioder.

Utgrävningar vid Sima del Elefante i Spanien där de äldsta benen efter människor i Västeuropa har hittats. Vilka de var är inte helt utrett, men vissa forskare ­kallar dem Homo antecessor. En studie av ­tänder från dem tyder på att de bara åt rå mat och inte kunde kontrollera eld. Bild: Mario Modesto Mata

Utgrävningar vid Sima del Elefante i Spanien där de äldsta benen efter människor i Västeuropa har hittats. Vilka de var är inte helt utrett, men vissa forskare ­kallar dem Homo antecessor. En studie av ­tänder från dem tyder på att de bara åt rå mat och inte kunde kontrollera eld. Bild: Mario Modesto Mata

Neandertalare med härdade spjut

De äldsta helt säkra bevisen för europeisk eldning i förhistorien som även de mest skeptiska köper, kommer från ett dagbrott i Tyskland som heter­ Schöningen: en plats som ­blivit en viktig nyckel till hur livet kunde te sig i det tidiga Europa. Här har neandertalare eller möjligen deras tidigare släktingar – gränsdragningen är lite suddig – för 400 000 år sedan bland annat lämnat efter sig flera skickligt snidade och välbalanserade kastspjut av granträ. De har uppen­barligen varit effektiva jaktvapen efter­som de hittades tillsammans med över 10 000 ben från djur, mest hästar, med märken från slakt. Och det viktiga i det här sammanhanget är att spjutspetsarna var brännhärdade, alltså svedda med eld. Så trots frånvaro av eldstäder är det tydligt att ­folket från Schöningen använt elden på ett tekniskt medvetet sätt. Ungefär lika gamla är också några tydliga rester av eldstäder som man grävt fram i Beeches Pit i södra England.

Det som gör att man kan påstå att de engelska eldarna var avsiktliga och underhållna eldhärdar­ är att det går att beräkna temperaturen efter hur marken under har påverkats. En mänskligt ­skapad eldbädd blir klart varmare än en ­naturlig skogsbrand.

Utgrävningar i Schöningen i Tyskland där neandertalare har lämnat spår efter sitt liv för 400 000 år sedan. Bland annat är det tydligt att de använde eld. Bild: Tangelnfoto

Utgrävningar i Schöningen i Tyskland där neandertalare har lämnat spår efter sitt liv för 400 000 år sedan. Bland annat är det tydligt att de använde eld. Bild: Tangelnfoto

Här någonstans har alltså diskussionen om eldens historia legat under ganska lång tid. Några säkra bevis från Europa visar att neandertalarna och deras föregångare använde eld i Europa för runt 400 000 år sedan. Men de äldre fynden har omgetts av mer tveksamhet. Men är det en realistisk bild?

Om man lyfter blicken lite från ­kraven på fysiska bevis från de arkeo­logiska fyndplatserna så kan man fundera över vad man kan förvänta sig att hitta. Det finns en del indirekta omständigheter som pekar på att människans kontroll över elden borde vara klart äldre än knappt en halv miljon år.

Man har hittat lämningar efter människor äldre än Homo sapiens utanför ­Afrika. De mest kända är Homo ­erectus från delar av Asien. Erectus fanns i Georgien för 1,8 miljoner år sedan, och i norra Kina för 1,7 miljoner år sedan. Det här är den människoart som de flesta antropologer antar kom att utvecklas både till oss och till neandertalarna, längs lite olika vägar. Flera grupper av de här tidiga människorna levde utanför Afrika på upp till 40 graders nordlig bredd (exempelvis Madrid ligger vid den breddgraden) och levde alltså i en värld med årstidsväxlingar. Under den här tiden fick de också uppleva ordentliga svängningar i klimatet. Tidvis blev det riktigt kallt. Klarade de verkligen det utan att kunna elda vid behov? Och att dessutom fortsätta att befolka ännu nordligare trakter?

Våra föregångare i Australopithecus-släktet hade en hjärna ungefär en tredjedel så stor som vår. Någon gång under evolutionen måste hjärnan ha ökat i storlek ­ganska snabbt, och många lutar åt att tillagad mat gjorde det möjligt.  Bild: Jordiferrer

Våra föregångare i Australopithecus-släktet hade en hjärna ungefär en tredjedel så stor som vår. Någon gång under evolutionen måste hjärnan ha ökat i storlek ­ganska snabbt, och många lutar åt att tillagad mat gjorde det möjligt. Bild: Jordiferrer

Eldens genetiska påverkan

Ett annat slående faktum är att det ser ut som om elden har förändrat oss på sätt som kräver mycket lång tid för att slå igenom genetiskt. Vi har till ­exempel en dygnsrytm som tydligt skiljer sig från våra närmaste släktingar bland schimpanser och gorillor. Aporna vaknar vid soluppgången och gör kväll strax efter att solen gått ner, alltså en dag på ungefär tolv timmar vid ekvatorn. Vi håller oss i allmänhet vakna minst 16 timmar per dygn. ­Normalt för många andra däggdjur är runt åtta timmar.

Våra släktingar gorillorna har ett betydligt mer omfattande matsmältningssystem än människorna. Det krävs när man enbart lever på rå föda och inte har en eld att laga maten på. Bild: Raul654

Våra släktingar gorillorna har ett betydligt mer omfattande matsmältningssystem än människorna. Det krävs när man enbart lever på rå föda och inte har en eld att laga maten på. Bild: Raul654

Man kan tänka sig att de här extra timmarna vi har vant oss vid har tillbringats i eldens sken, med sociala aktiviteter som språkutveckling och hantverk i skydd från rovdjur.

Alternativet är att våra förfäder och förmödrar satt i mörkret och kurade, men det är lite svårt att tänka sig. Något så viktigt och banbrytande som kontroll över elden måste ha spelat en avgörande roll för att forma vårt beteende som art, anser många forskare.

 

en inte bara vårt beteende. En av de mest revolutionerande ombyggnaderna av människan är de förändringar som sker i övergången från ­släktet Australopithecus till uppkomsten av vårt eget ­släkte Homo, alltså vid en tidpunkt för cirka två miljoner år sedan.

Det är inte bara hjärnan som blir större. Hela matsmältningssystemet förändras så att magen och tarmarna tar mindre plats. Tänder och käkar krymper också, så att hela det komplex av organ som tar hand om maten vi äter ser ut att anpassas till en helt annorlunda diet.

I den mer apliknande och äldre kroppsmodellen ingick kraftiga käkar och tuggmuskler och en väl tilltagen matsmältningsapparat där magen och mellangärdet behöver mycket plats. Apans överkropp liknar mer ett A medan vi är närmare ett V, om man ska förenkla skillnaden.

Efter den här omgörningen går det inte längre att leva på samma växtbaserade föda som aporna, eftersom vi varken klarar att tugga eller bryta ner den. Hela den här omställningen ser ut att bero på att vi börjar äta mat med högre näringsinnehåll, mat som inte kräver samma omfattande matsmältningsapparat men – kanske viktigast – mat som kan underhålla en stor och energikrävande hjärna.

Redan för över 30 år sedan började ­antropologer fundera över att hjärnan var en sådan kostsam vävnad att underhålla på en sådan primitiv diet som de stora aporna håller tillgodo med. Man antog då att det var här någonstans i utvecklingen som människan började jaga och äta kött i större skala. Och det stämmer med de arkeologiska ­fynden – jakten måste ha varit viktig. Men det räcker inte, anser amerikanen Richard ­Wrangham. Maten måste tillagas också, säger han.

Eld gav energi åt våra hjärnor

Det här är Richard Wranghams numera rätt spridda idé att det var matlagningen, och indirekt elden, som gjorde oss till de människor vi är.

Några exempel: Lagad mat är delvis nedbruten när den hamnar i tarmen. Det gör att kroppen kan ta upp 30 procent mer energi från stärkelsen i en växt som potatis eller vete jämfört med den råa varianten. För protein är skillnaden mer än dubbelt så stor. Man får i sig 80 procent mer energi ur ett kokt ägg än ur ett rått.

Det räcker alltså inte att räkna hur många kalorier man stoppar i munnen. Det viktiga är hur mycket kroppen kan tillgodogöra sig. Och rå mat kräver alltså ett dagligt intag av större mängder för samma näringsinnehåll, vilket betyder att det går åt mer tid för att äta och tugga de sega växtdelarna. Det finns beräkningar som visar att den som lever på enbart råa födoämnen knappt hinner göra annat än tugga under en vanlig dag om hjärnan och kroppen ska få sina nödvändiga kalorier. (Idag, med stor tillgång till nötter, frukter och baljväxter samt mixrar som mal sönder maten, är det enklare.)

I Cueva Negra, Svarta grottan, i sydöstra Spanien eldades det redan för 800 000 år sedan visar mikroskopiska analyser av material därifrån.

I Cueva Negra, Svarta grottan, i sydöstra Spanien eldades det redan för 800 000 år sedan visar mikroskopiska analyser av material därifrån.

Richard Wranghams matlagningshypotes har blivit ­populär. Den är logisk och stämmer bra överens med de förändringar hos människan som vi vet har hänt, och även med de lämningar som visar att jakten fick en allt större betydelse för knappt två miljoner år sedan.

Men de matlagningseldar som borde finnas ­enligt den här hypotesen har man inte hittat. Om matlagning över öppen eld var nyckeln till det här avgörande steget i människans utveckling så tycker man att de inte skulle vara så svåra att ­upptäcka.

Men det kanske de trots allt är ändå. En överslagsberäkning grundad på de antal fynd som gjorts under den intressanta perioden, mellan för två och en miljon år sedan, visar att den statistiska chansen att hitta lämningarna efter tillfälliga eldar är ungefär bara en hundradel så stor som chansen att hitta gamla stenverktyg. Och de är inte heller så vanliga. Spåren av en eld som ­tändes för mer än en miljon år sedan är inte så lätta att hitta.

Vi har trots allt den troliga elden från ­Koobi Fora, som nämndes i början. Platsen och ­åldern stämmer bra med bilden av Homo ­erectus som de tidigaste eldarna. Den är dock lite omstridd, som sagt. Men 2012 dök det upp ett fynd som numera betraktas som den äldsta människoskapade eld vi känner till. Ett fynd som ligger i linje med matlagningshypotesen.

Sydafrikanska fynd

Wonderwerk är en grotta i Sydafrikas norra Kapprovins. Upp till 30 meter in i grottan finns tydliga spår av långvarigt eldande. Och spåren ligger i ett skikt som daterats till en ålder på en miljon år.

Analysen av Wonderwerk ger en liten fingervisning om varför det kan vara sådan brist på tydliga fynd av gammal eld. För att avslöja de pyrotekniska aktiviteterna utförde forskarna extremt noggranna mikroanalyser av mineralerna på grottans golv. Bland annat utförde man mikrospektrometriska mätningar av partiklar för att överhuvud­taget kunna se att det har eldats här.

Liksom andra djur var människan inte obekant med eld. Skogsbränder och gräsbränder var då, liksom nu, ett naturligt inslag i miljön. Förmodligen lärde sig tidiga människor att det fanns gott om grillade djur när elden dragit över ett område. Nästa steg var att lära sig behärska elden och själv bestämma när det var dags för grillfest.  Bild: John McColgan

Liksom andra djur var människan inte obekant med eld. Skogsbränder och gräsbränder var då, liksom nu, ett naturligt inslag i miljön. Förmodligen lärde sig tidiga människor att det fanns gott om grillade djur när elden dragit över ett område. Nästa steg var att lära sig behärska elden och själv bestämma när det var dags för grillfest. Bild: John McColgan

De verktyg som hänger samman med ­eldfyndet är av en typ som vanligtvis hör ihop med Homo ­erectus. Mycket tyder på att man har använt ­grottan som en plats för att bearbeta verktyg av sten och ben, och förmodligen använt eld som en del i den tekniska processen. (Och man har ­kunnat utesluta möjligheten att elden uppkommit genom självantändning av fladdermusskit.)

Förra året, 2016, blev också eldens historia i Europa snabbt flera hundratusen år äldre än tidigare. Platsen för händelsen heter Cueva Negra, Svarta grottan, i sydöstra Spanien. Med hjälp av liknande mikroskopiska analyser som i Wonderwerk lyckades forskarna i Spanien visa att det regelbundet har eldats i grottan redan för 800 000 år sedan. Dateringen är lite omtvistad och vissa påstår att fyndet bara är 600 000 år gammalt. Men det skulle ändå vara ett rejält rekord för Europa. De första européerna hade alltså sannolikt elden med sig från Afrika.
Man kan alltså sammanfatta dagens kunskapsläge som att vi vet att det eldades i grottor i Syd­afrika för en miljon år sedan, och att det finns starka misstankar om att det skedde ännu några hundratusen år tidigare i Östafrika.

Bägge fynden stämmer väl överens med vad vi kan förvänta oss med tanke på människans kroppsliga och sociala evolution – men i så fall borde vi egentligen hitta ännu äldre bevis för avsiktligt eldande. Men vi vet också att det är svårt att hitta bevisen, och att det ofta kräver noggrann mikroanalys. Vi kan alltså ha missat en hel del, och om man godtar den här bilden – att det var Homo erectus som gjorde eldandet till en del av livsstilen för knappt två miljoner år sedan – så bör vi räkna med fler fynd i sinom tid.

Hur gick det till när elden tämjdes?

Bruket av eld kan knappast ha kommit från ingenstans. Det var troligen inte en plötslig snilleblixt hos någon av våra håriga föregångare. Det är väl snarare naturligt att tänka sig en långsam utveckling av ett mer och mer intimt umgänge med eld i form av bushbränder under långa tider, kanske även långt innan Homo erectus dök upp på scenen.

Schimpanser är inte rädda för eld. När det brinner på savannen tar de det lugnt, och enligt forskare som studerat schimpanserna i reservatet Fongoli i Senegal kan de förutsäga vart elden ska ta vägen och beter sig därefter.

Elden gav skydd mot rovdjur och insekter, gav värme, och förlängde dygnet för ­människorna med sitt ljus. Det senare kanske vi ser följderna av i vår dygnsrytm och vår djupa sömn.  Bild: SPL

Elden gav skydd mot rovdjur och insekter, gav värme, och förlängde dygnet för ­människorna med sitt ljus. Det senare kanske vi ser följderna av i vår dygnsrytm och vår djupa sömn. Bild: SPL

Det är inte otänkbart att tidiga människor under årtusenden lärde sig förstå hur elden förvandlade naturen och var ett nyttigt och intressant fenomen, att den lämnade efter sig ett skafferi av grillade smådjur som ödlor och gnagare som det bara var att plocka när elden falnat. Eller att det under den brända marken fanns rötter som gjorts ätbara av värmen.

De kunde också upptäcka att elden förvandlat vissa typer av sten eller lera och gjort dem mer användbara till enkla verktyg, kanske också gjort en del träslag hårdare efter svedning. Att elden dessutom skapade ljus och värme samtidigt som den skrämmer bort andra djur måste de också ha ansett vara intressant.

En tänkbar utveckling är att man lärde sig ta vara på elden när den dök upp efter blixtnedslag, senare lärde sig att hålla liv i den under allt längre perioder. Och kanske ganska snart lärde man sig att tända den när som helst med hjälp av gnistor från stenar, och senare med andra specialverktyg.

Exakt hur det gick till får vi kanske aldrig veta. Men som så mycket annat i människans historia blir erövrandet av elden en allt äldre händelse, något som visar att man aldrig ska underskatta den mänskliga förmågan att förändra världen. 

Material från
Allt om Vetenskap nr 7 - 2017

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter