Minst sagt en hög bro.

Huvuddelen av trafiken mellan Paris och den franska medelhavskusten passerar Millau i Tarndalen. Under vinterhalvåret är det ett problem. Den varmare delen av året handlar det enbart om ett jättelikt elände, som medfört att Millau är känt för en enda sak; gigantiska trafikstockningar…

Sedan 2000 pågår ett projekt som ska råda bot på trafikproblemen. Tvärs över dalen byggs Millauviadukten, ett brobygge som flyttar rekordgränserna i flera sammanhang. Den blir med sina 2460 meter världens längsta flerspanns snedkabelbro. Höjdrekordet för brobyggen är ett av de rekord som ryker all världens väg. Millauviadukten bärs upp av pelare. På toppen av varje pelare finns en pylon som bär upp kablarna för brospannet. Den högsta kombinationen av pelare och pylon är 343 meter. Men det uppseendeväckande (och kanske lite skrämmande för bilister) är att brospannet ligger på 270 meters höjd vid den högsta punkten!

En jämförelse med Öresundsbron är på sin plats. Alla som kört över den vet att man tycker sig komma upp på en ganska ordentlig höjd över vattenytan när man kör över högbron. Höjden är i det fallet 57 meter. Bron över Stora Bält i Danmark har ett fritt spann som är 65 meter på högsta punkten.

Millauviadukten är ett monster i detta sammanhang. Med Kaknästornet (155 meter) placerat rakt under bron med basen vid vattenytan i floden Tarn, skulle vägbanan bifinna sig 115 meter ovanför toppen på tornet!

Pelarna till Millauviadukten varierar i höjd från 77,5 meter till 245 meter. Ovanpå varje pelare tillkommer sedan en 90 meter hög pylon.

VÄDERPROBLEM

Att körbanorna kommer att vara försedda med rejäla vindskydd behöver väl egentligen inte påpekas…

Väder – och speciellt vindar – har redan skapat en hel del problem för brobyggarna. När projektet tog sin början, beräknade man att 39 arbetsdagar skulle gå till spillo på grund av otjänliga väderförhållanden fram till början av 2005, när viadukten skall vara klar. Av dessa är redan 36 förbrukade, mest på grund av vindförhållanden som varit sådana att man inte vågat skicka upp arbetslagen på bron.

Millauviadukten bärs upp av 7 bropelare med pyloner monterade på toppen. Pelarna varierar i höjd från 77,5 meter till 245 meter. Pelarnas basyta är 200 kvadratmeter. Toppen på pelaren mäter 30 kvadratmeter. De 7 pylonerna som bär upp brospannen är alla 90 meter höga.

Spannet består av totalt 8 enheter, varav 6 stycken är 342 meter långa och 2 är 204 meter.

Brospannens bärande delar är konstruerade i stål, för att få ner vikten till 36 000 ton. Motsvarande bärighet med en betongbro skulle ha krävt 120 000 ton betong. Däremot är naturligtvis de 7 pelarna byggda i armerad betong. 225 000 ton gick åt.

Arkitekten bakom projektet är engelsmannen Norman Foster, bland annat känd för att ha ritat det nya riksdagshuset i Berlin.

Brospannet skjuts ut från båda bro-fästena för att slutligen förenas i mitten av bron. Mellan varje pelare byggs ett tillfälligt stödtorn, som förhindrar att brospannet bryts och rasar ner i avgrunden. Rejäla vindskydd byggs utmed brosidorna - för att skydda trafiken från hård vind.

6 EURO

Millauviadukten byggs och finansieras i privat regi, med ett 78-årigt kontrakt med franska staten i botten. Precis som i fallet med Öresundsbron är det alltså de som trafikerar bron som får betala. Priset för att ta sig över Millauviadukten blir inte så högt, det kommer att kosta 6 euro. Man kan räkna med att de flesta trafikanter som kört sträckan tidigare kommer att betala utan att knorra. De oändliga timmarna i de tidigare bilköerna för att ta sig ner mot Millau och upp igen på andra sidan dalen, förvandlas till några minuters körning.

Pierre Martin, den 57-årige ingenjören som är ansvarig för bygget, har arbetat med brobyggen i mer än tjugo år. Han har sin uppfattning klar om projektet:

- Det är mer själva storleken som är en utmaning. De tekniska problemen är inte så stora i just det här fallet, säger han.

Han konstaterar också att projektet är en utmaning för alla som jobbar med bygget – ur fysisk och psykisk synpunkt. Hårda vindar och hög höjd har tvingat fram ett säkerhetstänkande utöver det normala. Sommaren 2003 bjöd dessutom på en värmebölja som tog hårt på alla inblandade.

- Svårigheterna och säkerhetskraven har svetsat oss samman på ett speciellt sätt, säger Pierre Martin. Man kan lugnt påstå att vi har fått en fantastiskt fin laganda här!

Kaknästornet i jämförelse med Millauviaduktens högsta pelare. Det handlar alltså om bilkörning på hög nivå...

SKJUTS UT

Bropelarna har varit det mindre problemet ur säkerhetssynpunkt. Arbetet med att få brospannen på plats utan olyckor kräver en kombination av säkerhetstänkande och precision. De prefabricerade delarna ”skjuts” ut med början från vardera brofästet med 60 centimeter åt gången. Halvvägs mellan bropelarna monteras temporära stödtorn i stål. När spannet mellan två pelare väl är förankrat, fortsätter man ut mot nästa bropelare. Utan stödtornet skulle resultatet bli att spannet rasade rakt ner i avgrunden.

Någon gång i slutet av 2004 kommer brospannen att mötas på mitten och om tidsschemat håller ska Millauviadukten vara klar att tas i bruk i början av 2005. Sedan behöver inte franska bilister oroa sig för några trafikstockningar i Millau. En och annan kommer däremot säkert att oroa sig inför en stunds bilkörning 270 meter över marknivån…