Jättegråsuggan:

Ett urtidsmonster på havets botten

Som ett vidunder från dinosauriernas tid kryper den omkring på djuphavens bottnar och väntar på att något stort och dött ska falla ner. Med sin komplicerade mun och dess rakbladsvassa delar kan den tugga i sig allt möjligt. Men den kan också klara sig utan mat – i åratal.

Man finner vissa arter av jättegråsuggor på djup ned till 2 200 meter. Bild: IBL

Man finner vissa arter av jättegråsuggor på djup ned till 2 200 meter. Bild: IBL

Gråsuggor är något man ser ofta ute i naturen. Det räcker ofta med att lyfta på en strandnära sten eller ett löv, så ser man de små kräftdjuren kila iväg eller rulla ihop sig till små bollar. Det är den grupp kräftdjur som anpassat sig bäst för ett liv på land.
Men många har också stannat i havet, och det är där man hittar de största – jättegråsuggorna. Bland de runt 20 arterna jättegråsuggor är Bathynomus giganteus den allra största. Istället för att vara någon centimeter lång som våra svenska, så kan den väga över ett och ett halvt kilo och bli 75 centimeter lång. De föredrar leriga bottnar där de kan gräva ned sig för att söka skydd. De finns i kalla områden i Atlanten, Stilla havet och i Indiska oceanen på flera hundra meters djup.
Forskarna är inte helt säkra på varför jättegråsuggorna blir så stora, men man tror att det bland annat är en anpassning för att kunna klara det enorma trycket nere på havsbotten. Man ser fenomenet hos andra arter såsom jättebläckfiskar och jätteringmaskar.
Precis som sina landlevande släktingar, har jätte­gråsuggan ett hårt skal som skyddar den. Skalet är uppdelat i segment och skulle djuret känna sig hotat, kan det precis som andra gråsuggor rulla ihop sig till en boll för att skydda den sårbara magen. De har sju par ben där det första paret är specialiserat för att kunna föra in maten i munnen.

 

Jättegråsuggan är den största släktingen i ordningen Isopoda, gråsuggor. Bild: SPL

Jättegråsuggan är den största släktingen i ordningen Isopoda, gråsuggor. Bild: SPL

Frossar och svälter
Jättegråsuggor lever i svårstuderade miljöer. Därför har mycket av kunskapen om dem samlats in från djur som hålls i fångenskap. I Japan har man studerat flera individer i akvarier och noterat att de bara äter några gånger om året. De verkar kunna klara sig extremt länge utan mat – en jättegråsugga åt till exempel inte på över fyra år. Trots fastan verkade den må bra och vara vid god hälsa.
Men när djuren väl äter, då kan de sätta i sig stora mängder mat på en gång. Denna förmåga att svälta långa tider och frossa när tillfälle ges är förmodligen en anpassning till livet som asätare på havsbotten. Det kan dröja mellan tillfällena då något dött faller ner, och när det väl gör det kan det vara något stort, till exempel döda valar, fiskar och bläckfiskar. Möjligen kan de också jaga långsamma djur som sjögurkor och svampdjur. Jättegråsuggorna har komplexa mundelar som är mycket vassa och de kan strimla sönder och gnaga i sig stora byten.

 

Som katter
Jättegråsuggorna har fasettögon med fler än 4 000 individuella fasetter. Likt katter har de ett reflekterande cellager bakom ögat, vilket ökar möjligheten att se i mörker. Men de ser trots det inte speciellt bra – djupt nere i havet råder mest mörker och synen är inte det viktigaste sinnet. Den mesta informationen om sin omgivning får de istället från sina två par antenner, där det mindre paret används för att upptäcka kemiska signaler och det större för att känna av omgivningen fysiskt.
Mycket tyder på att jättegråsuggorna parar sig under vintern, bland annat påträffas flest ungar under vintern och våren. Att parningssäsongen ligger i samband med vår och vinter kan vara en anpassning till att tillgången på mat blir sämre under sommaren.
Äggen som jättegråsuggorna lägger tros vara de största hos marina evertebrater, alltså ryggradslösa djur. Vuxna honor har en pung där äggen förvaras tills det är dags för ungarna att komma ut. När ungarna lämnar pungen är de fullt utvecklade och ser ut som små kopior av sina föräldrar. De har alltså inget larvstadium utanför mammans pung. Att slippa leva som larv ökar överlevnadschanserna radikalt­ för de små ungarna.

 

Jättegråsuggorna har två par antenner som hjälper dem att hålla koll på omgivningarna i de kolsvarta havsdjupen. De två främsta benen är till för att föra in maten i munnen. Bild: SPL

Jättegråsuggorna har två par antenner som hjälper dem att hålla koll på omgivningarna i de kolsvarta havsdjupen. De två främsta benen är till för att föra in maten i munnen. Bild: SPL

Urgamla
Fossila fynd indikerar att släktet Bathynomus existerade för mer än 160 miljoner sedan och att de inte förändrats mycket genom årmiljonerna. De verkar helt enkelt inte så förändringsbenägna – trots att man finner jättegråsuggor på olika platser i världen och i och med detta borde uppvisa olika anpassningar till sina olika geografiska livsmiljöer, är de mycket lika.
Som så ofta är det mänsklig aktivitet som påverkar djuret mest. Jättegråsuggan finns inte uppsatt på rödlistan och betraktas alltså inte som hotad. Men modern djuphavstrålning har minskat antalet djur, och problemet med plastpartiklar i världshaven tros också vara ett hot mot dem.
Det är bevisat att de får i sig skadliga mängder plast, men det är inte utrett hur mycket det påverkar­ populationerna­.

Fakta: 
Jättegråsugga
Latinskt namn: Bathonymus
Längd: Drygt 40 centimeter 
Vikt: Upp till 1,7 kg
Antal ungar: 20–30
Område: I de flesta världshaven, från 170 till över 2 200 meters djup

Material från
Allt om Vetenskap nr 11-2014

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter