Skylab - fyra uppdrag - tre besättningar.

Få har väl undgått att höra talas om den internationella rymdstationen ISS, som besökts av närmare 200 personer och vars första sektion skickades upp 1998. Långt innan ISS var påtänkt lades emellertid den grund som gjort stationen möjlig av den experimentella amerikanska rymdstationen Skylab. Då det var USA:s första rymdstation hade Skylab i första hand till uppgift att göra det möjligt för astronauter att leva och arbeta i rymden under en längre tid, men stationens uppdrag inkluderade även en hel del annan forskning, bland annat om solen. Trots en problemfylld start gav projektet ovärderliga resultat och banade väg för dagens rymdfart. Redan i mitten av 1960-talet, innan man lyckats landstiga på månen, började man på Nasa att fundera över vad all utrustning som togs fram för Apollo-programmet skulle kunna användas till efter programmets slut. Högst upp på önskelistan stod en bemannad rymdstation i omloppsbana kring jorden. Då det stod klart att de tre sista uppdragen i Apollo-programmet, Apollo 18, 19 och 20, inte skulle bli av, valde Nasa att istället fokusera på efterträdaren Skylab, som genom att återvinna överbliven utrustning från sin föregångare skulle komma att lägga grunden för det fortsatta bemannade rymdprogrammet.

Den 14 maj 1973 sköts hela det fullt utrustade rymdlaboratoriet upp i en del ombord på en månraket av typen Saturn V, som ursprungligen var tänkt för Apollo 18. Skylab vägde totalt 91 ton, hade en längd på cirka 36 meter, var på bredaste stället ungefär 6,7 meter i diameter och hade på insidan en volym på runt 283 kubikmeter.

Skylab sköts upp i ett stycke den 14 maj 1973 med hjälp av en överbliven månraket av typen Saturn V. Bild: Nasa

Bakslag

Uppskjutningen av Skylab gick inte som planerat och det uppstod nästan genast tekniska problem. Det våldsamma luftflödet slet loss en viktig värmesköld, som då den lossnade drog med sig en av de två solpaneler som skulle ge ström åt de livsuppehållande systemen ombord. En bit av värmeskölden fastnade dessutom i den andra solpanelen, vilket gjorde det omöjligt att veckla ut den.

Som ett resultat av detta missöde hade stationen när den nådde omloppsbana alldeles för lite ström.

Som en tillfällig lösning på detta problem vreds stationen så att de fyra solpaneler som drev solteleskopet och de andra vetenskapliga instrumenten ombord kunde producera så mycket elektricitet som möjligt. På grund av den förlorade värmeskölden resulterade denna manöver emellertid i att temperaturen inuti stationen steg till 52 grader.

Ett av många instrument ombord som hade till uppgift att hålla koll på astronauternas fysiska hälsa var den så kallade Lower Body Negative Pressure Device, där under­kroppen placerades i en slags vakuumkammare för att testa hur bra hjärtkärlsystemet fungerade. Bild: Nasa

Räddningsuppdrag

Stationen besöktes totalt av tre besättningar med tre astronauter i varje. Men på grund av missödet vid uppskjutningen fick den första besättningen som gick ombord tränas om för att kunna rädda stationen, medan markpersonalen desperat försökte räkna ut hur detta skulle gå till.

– Den situation vi stod inför vid uppskjutningen var förstås den trasiga Skylab-stationen. Det var varmt, det saknades elektricitet, hela programmet riskerade att gå förlorat och kommandomodulen var fullastad med instrument som vi inte ens sett förut, minns astronauten Joseph Kerwin.

Väl framme var månveteranen Charles Conrad, piloten Paul Weitz och läkaren och Joseph Kerwin tvungna att lämna stationen och göra sammanlagt tre rymdpromenader för att utföra de nödvändiga reparationerna.

Bland annat placerade de ut ett parasolliknande, provisoriskt solskydd, som minskade temperaturen på insidan till ungefär 25 grader. Conrad och Kerwin lyckades även till slut att fälla ut den kvarvarande solpanelen genom att i princip dra allt vad de orkade i den. Den andra besättningen, bestående av Alan Bean, Jack Lousma och Owen Garriott, satte upp ett mer permanent solskydd.

Under denna åtgärd tillbringade Garriott och Lousma sex och en halv timme utanför stationen, vilket var den överlägset längsta rymdpromenad som dittills gjorts.

Stationen var nu räddad, men Bean, Lousma och Garriott var själva nära att behöva räddas. På grund av läckage i två av raketmotorerna på deras kommando- och servicemodul befarade man att de inte skulle kunna ta sig tillbaka till jorden för egen maskin och ett räddningsuppdrag med en modifierad modul med extra sittplatser förbereddes. I slutändan löste besättningen emellertid problemet på egen hand.

Astronauterna Gerald Carr och William Pogue roar sig i viktlöst tillstånd. Bild: Nasa

Livet ombord
På grund av att besättningarna ombord på Skylab skulle tillbringa betydligt längre tid i rymden än vad tidigare astronauter någonsin gjort lades större fokus på komfort.

Förutom en relativt stor yta för astronauterna att röra sig på innebar detta att det behövdes en stor mängd ny utrustning som man aldrig förut haft behov av i rymden.

Bland annat var stationen utrustad­ med ett kök, privata sovalkover, en toa­lett utvecklad för att fungera­ i tyngdlöshet, en specialdesignad dusch och träningsutrustning för att astronauterna skulle kunna hålla sig i form, något som man med tiden lärde sig att prioritera i allt större utsträckning. Kardborreband kom att spela en viktig roll då de hjälpte till att förhindra såväl toalettartiklar som verktyg och vetenskaplig utrustning från att sväva iväg. Astronauterna hade också tillgång till exempelvis böcker, musik och kortspel. Trots det blev emellertid fönstret mot jorden den populäraste avkopplingen.

Med hjälp av dessa värme- och serveringsbrickor kunde varje besättningsmedlem välja ut, krydda och värma sin egen individuella meny med mat, som var avsevärt bättre än under tidigare rymdfärder. Bild: Nasa

Daglig rutin
En vanlig dag ombord på Skylab började klockan sex på morgonen med att astronauterna tog emot dagens instruktioner­ via teleprinter, därpå rakade de sig, använde toaletten och klädde på sig.

Klädseln ombord bestod av bruna byxor och t-shirt.

Besättningen samlades därefter för att äta sin frukost, som intogs med kniv och gaffel och utgjordes av bacon, ägg, bröd, kaffe och apelsin­juice.

De turades sedan om att sköta solteleskopet, utföra reparationer, träna, äta lunch och göra medicinska undersökningar och andra experiment. Middagen serverades klockan sex på kvällen och följdes av diverse hushållssysslor och en daglig statusrapport.

Tiden mellan klockan åtta på kvällen och läggdags, klockan tio, var avsedd för fritid.

Om den inte prioriterades bort helt och hållet fylldes denna fritid emellertid oftast med ytterligare, mer privata experiment, som att testa hur vatten uppför sig i viktlöshet.

Vetenskapliga framsteg
Det kanske största vetenskapliga experimentet bestod i att utvärdera hur astronauterna reagerade på vistelsen i omloppsbana. Varje besättning stannade kvar betydligt längre än den förra och den tredje och sista besättningen tillbringade lite mer än 84 dagar på stationen, vilket motsvarade 1 214 varv runt jorden, ett rekord som inte slogs på över 20 år.

Det gjordes under uppdragens gång en uppsjö av medicinska experiment, till exempel dagliga vägningar, blodprover, mätningar av puls och utandningsluft, tester av balanssinnet, vägning och analys av urin och avföring och mycket mer, för att hålla koll på astronauternas fysiska tillstånd. I slutändan lyckades man bevisa att det var möjligt för den mänskliga kroppen att tillbringa en längre tid i viktlöshet utan några allvarligare biverkningar.

När besättningsmedlemmarna väl var tillbaka på fast mark krävdes det emellertid lite tid för dem att återanpassa sig till jordens gravitation.

Skylab bevisade också att männi­skan spelade en viktig roll i utforskningen av rymden genom att kunna utföra improviserade reparationer och lösa andra oväntade situationer som uppstod.

Det visade sig till och med att det ibland kunde vara användbart med så lågteknologiska lösningar som att slå på en krånglande komponent med en hammare. Projektet genererade dessutom en stor mängd andra vetenskapliga resultat.

Med hjälp av det så kallade Apollo­teleskopet genomfördes till exempel viktig solforskning som förbättrade vår förståelse av vår närmaste­ stjärnas fysik och man tog även de första bilderna på soleruptioner. Det gjordes också en omfattande studie av vår planet och dess resurser vilken överträffade allt som dittills gjorts inom detta område.

Stationen var utrustad för att kunna hantera de flesta behov som uppstod, till exempel tandvård. Bild: Nasa

Sista resan

Den tredje och sista besättningen, bestående av Gerald Carr, William Pogue och Edward Gibson, återvände till jorden den 8 februari 1974. Sammanlagt hade de tre besättningarna tillbringat 171 dagar och 13 timmar ombord på Skylab. Under denna tid hade de hunnit med att utföra närmare 300 vetenskapliga och tekniska experiment.

– Det var med visst vemod vi åkte därifrån, eftersom vi insåg att vi skulle komma att bli den sista besättningen som bodde på rymdfarkosten. Den hade hållit ihop underbart för oss och på sätt och vis hatade vi att behöva lämna den. Men vi såg självklart också fram emot att komma hem, berättar­ Carr.

Den ursprungliga planen var att Skylab skulle bli kvar i omloppsbana i åtta till tio år efter att den sista besättningen lämnat stationen och even­tuellt besökas av Nasas rymdfärjor när de togs i drift.

På grund av kraftigare solaktivitet än väntat tappade stationen emellertid höjd fortare än man tänkt.

Det fanns planer på att rädda stationen ytterligare en gång. Bland annat planerade Nasa att använda en rymdfärja för att ge Skylab en knuff och på så vis förlänga stationens livslängd.

Men rymdfärjan blev inte färdig i tid och den 11 juli 1979 brann stationen­ upp då den återinträdde i atmosfären.

Delar av stationen som inte brunnit upp helt och hållet regnade ner över ett glest bebyggt område i västra Australien, där myndigheterna gav USA böter på 400 dollar för nerskräpning.

Arvet efter Skylab

Även om Skylab inte längre finns kvar kommer de läxor som det relativt kortlivade Skylab lärde oss fortfarande till nytta, till exempel ombord på den internationella rymdstationen ISS. Skylab representerade en möjlighet att i praktiken testa sådant som man tidigare bara kunnat spekulera om i teorin, vilket ledde till många viktiga insikter som man aldrig kunnat komma fram till på marken.

Även de små och stora problem som dök upp under resans gång och som man var tvungna att hitta lösningar på gav Nasa en ovärderlig kunskapsbank inför byggandet av ISS.

Förutom att man vid designen av ISS tog en ordentlig titt i backspegeln på Skylab deltog dessutom Carr och Pogue i utvecklingsarbetet under­ 13 år och delade med sig av sina erfarenheter.