Fan vet vad det är, men det är ärtformat!

Agnostus pisiformis på en kalkstensyta. De små huvud- och stjärtsköldarna är några millimeter i diameter. Bild: Per Ahlberg

Agnostus pisiformis på en kalkstensyta. De små huvud- och stjärtsköldarna är några millimeter i diameter. Bild: Per Ahlberg

Agnostus pisiformis — smaka på namnet vet ja! Trots att det kanske ser konstigt ut vid första anblick, så ligger det ganska bra i munnen. ­Eller hur? Jag tycker åtminstone att det rullar fint på tungan och har en skön ”schwung”. Dessutom har det namnbärande och sedan länge utdöda lilla ­kräket en lika lång vetenskapshistoria som det är vetenskapligt viktigt idag.

Fossilet avbildades första gången redan 1729 av Magnus von Bromell, men är nog mer känt för att vår egen biologi-superhjälte Carl von Linné omnämnde det i sina reseskildringar från omkring mitten av samma århundrade. Även om Linné var den förste att använda namnet så beskrevs inte ­arten formellt förrän 1818 av Wahlenberg, men då under ett annat släktesnamn (Entomostracites). Blott fyra år senare definierades släktet Agnostus av Brongniart och kombinationen A. pisiformis var ett etablerat faktum.

Om vi tittar på själva namnet så betyder det i princip: inte vet jag vad det är, men det är ärtformat. För om släktesnamnet ekar bekant så stämmer det. Det kommer naturligtvis av samma grekiska ord­stam som till doktrinen agnosticism, vilket ungefär ungefär betyder ”utan kunskap”. Anledningen är att när släktet formellt beskrevs så hade vetenskapsmännen mycket vag, för att inte säga obefintlig, uppfattning om vad det egentligen var för något.

Även artepitetet pisiformis – ärtformad – är mycket lämpligt och välvalt. Vissa berglager av rätt ålder kan nämligen vara fullkomligt ­nedlusade med ­rester av denna krabat; de likstora, välvda huvud- och stjärtsköldarna täcker knottrigt skikt­ytorna likt halverade ärtor.

Namnet är alltså högst passande och lustigt nog träts djurets biologiska tillhörighet även till dags dato – emedan vissa menar att agnostiderna var en sorts trilobiter så anser många att de var en sorts primitiva kräftdjur. Alla är dock överens om att det är frågan om arthropoder (leddjur), dit även trilobiterna räknas. Fast egentligen är det strunt samma, för alldeles oavsett hur A. pisiformis ska eller bör placeras i arthropodernas släktträd, så är ­fossilet verkligen användbart.

A. pisiformis förekommer framförallt i Skandinavien men är även känt från bland annat England och Ryssland och dess begränsade tidsmässiga utbredning gör den till ett utmärkt så kallat ledfossil, eller indexfossil. Arten används alltså för att definiera eller ”datera” ett visst tidsintervall i den kambriska perioden. Det innebär att så fort man hittar A. pisiformis i stenarna så vet man att de berglagren tillhör biozonen med samma namn och att vi befinner oss i översta delen av mellankambrium, som numera kallas Guzhangian.

Mats E. Eriksson

Mats E. Eriksson

Trots sin ringa storlek, oftast någon millimeter och upp till dryga centimetern, så är alltså detta ett märkvärdigt och användbart fossil. Dessutom har man funnit exceptionellt välbevarat material där inte bara de yttre hårda skalen är bevarade utan även dess mjukvävnad. Den sanslösa detaljrikedomen har gjort att man har fått kläm på hela djurets anatomi, vilket i sin tur avslöjar mycket om dess levnadssätt. Detta gör A. pisiformis till en av världens bäst kända fossila arthropoder.

Med tacksam uppbackning från National Geographic tog jag nyligen hjälp av en god vän och fantastisk naturvetenskapskonstnär, Esben Horn, för att blåsa nytt liv i A. pisiformis. Esbens firma 10 Tons i Köpenhamn är specialiserad på att tillverka häpnadsväckande naturtrogna skulpturer av såväl nutida som utdöda organismer och som levereras till museer och institutioner runt om i hela världen. Tillsammans har vi nu ”återuppväckt” A. pisiformis från sin halva miljard år gamla stenkista.

Förstorade och livslika skulpturer tillverkades av djuret i olika livspositioner och som in i minsta detalj visar dess fullständiga anatomi med sina fina extremiteter och spröt. Förutom djurets okända färgpalett är allt baserat på empirisk kunskap från unikt välbevarat fossilt material av en storlek som knappt syns för blotta ögat. I mina ögon blev det tilltalande skapelser som låter oss betrakta detta märkesfossil kraftigt förstorat. Blotta åsynen är som en fest för ögat och som gör att man slungas 500 miljoner år tillbaka i tiden.

Skulpturerna ska införlivas i en utställning om de svunna kambriska havens djurvärld. Med denna kan vi kanske även förmedla budskapet att paleontologi inte bara är dinosaurier, utan att det faktiskt fanns ekosystem som sjöd av fantastiska, bisarra och fantasieggande livsformer flera hundra ­miljoner år tidigare. 

Material från
Allt om Vetenskap nr 9 - 2017

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter