Fingerdjuret knackar på

Fingerdjuret är den enda primat som använder ekolod

Fingerdjuret är en mycket märklig primat. Den har ockuperat samma ekologiska nisch som hackspettar, har tänder som en gnagare och världens märkligaste långfinger.
Liksom alla lemurer finns fingerdjuret bara på ön Madagaskar där det anses vara både lyckobringande och olycksbådande.

De stora ögonen avslöjar att arten­ är natt­aktiv. Bild: IBL

De stora ögonen avslöjar att arten­ är natt­aktiv. Bild: IBL

Med sina stora öron och förlängda fingrar är fingerdjuret en av ­världens mest speciella primater och de tillhör gruppen lemurer. Precis som gnagare har fingerdjuret två starka tänder i överkäken och två i underkäken och de används för att bita hål i bark och andra hårda skal. Systematiker på sent 1700-tal och tidigt 1800-tal trodde att de hade hittat en ekorrsläkting. ­Således placerade man fingerdjuret tillsammans med gnagarna på grund av deras få och ovanliga tänder. Idag har forskarna konstaterat att fingerdjuret är en primat och dessutom den enda levande arten i sin familj.
Som vuxna individer har de endast arton tänder, vilket är det lägsta antalet hos alla primater. Öronen är stora och lurviga. Fingerdjuret är också den enda primat som använder ekolokalisering för att hitta sin mat och där spelar öronen en avgörande roll. De knackar på trädstammar med sitt abnormt långa, modifierade finger och när de hör att det finns en hålighet under barken biter de upp en öppning med sina specialiserade tänder. De sticker sedan in sitt finger – som är mycket rörligt och kan användas som en krok – och gräver fram insekter och larver. Även fruktkött och kokos kan grävas fram på detta sätt. Beteendet gör att de fyller samma ekologiska nisch som hackspettar gör hos oss. Fingerdjuret är allätare och förutom insekter och larver äter de gärna sav, frukt och nötter ­inklusive kokosnötter.

 

Aye-aye
På engelska kallas djuret aye-aye. Det kommer från det läte djuren ger ifrån sig när de kallar på varandra. De lever i träden och gör runda bon i trädtopparna där de sover på dagarna. Under nätterna klättrar de runt i träden på jakt efter föda. De lever i regnskogar och mangroveträsk men har också ­hittat livsutrymme i plantager.
De har tack vare sina välutvecklade händer och fötter inga problem att både klättra med huvudet nedåt för en trädstam och att hänga upp och ned och bara hålla sig fast i bakbenen. Om de ska gå på marken går de på handflatorna för att skydda sina fingrar.
När fingerdjuret är mellan två och tre år blir de könsmogna. Djuret har ingen speciell parningssäsong utan det är honan som avgör när det är dags. Hon rör sig då genom sitt revir och ropar på hanarna. Det samlas flera ­intresserade friare och honan parar sig med flera hanar under några dagar. Efter en dräktighet på fem och en halv månad föds en enda unge i boet.
Mamman tar ensam hand om ungen och diar den i upp till sju månader. Fingerdjuret har till skillnad från de flesta andra primater sina spenar i ljumsken istället för på bröstet. Ungarna utvecklas relativt långsamt och är beroende av sin mamma under lång tid. Forskare tror att den långa tiden hos mamman kan bero på den komplicerade jakten på mat som måste läras in. Honan får bara ungar vartannat eller vart tredje år och det gör att ­populationen växer långsamt.
Fingerdjuren har relativt stora revir på upp emot 600 hektar. Revirgränserna markeras med ett speciellt sekret från doftkörtlar. På senare tid har forskare börjat misstänka att även gnagmärken kan markera gränserna. De rör sig mer på marken än vad de flesta andra lemurarter gör.

 

Fröspridare
Att de har revir och att honan ensam tar hand om ungen har gjort att man trott att fingerdjuren lever ensamma. Men senare års forskning tyder på att de inte söker ensamheten så mycket som man trott. De äter till exempel ofta i par och uppvisar olika relationer med individer av samma kön. Dessutom har studier visat att fingerdjurens revir ofta överlappar varandra, både för hanar och honor.
Fingerdjuret spelar även en viktig roll i regnskogens ekosystem. Dels sprider den fröer eftersom den äter mycket frukt, dels bidrar den till att hålla nere skadeinsekter genom att äta en betydande del insekter och larver.
Djuret är omgärdat med en hel del folktro och skrock. Bland annat finns det en föreställning om att de är symboler för ondska och ger otur. På en del platser på Madagaskar tror man att om aye-aye pekar sitt långa finger mot en så dör man direkt. Men även den motsatta uppfattningen finns – att de är ett tecken på lycka.
Fingerdjuret är inte hotat, men har status som missgynnat enligt Internationella naturvårds­unionen. I plantager anses de vara skade­djur eftersom de bland annat äter kokosnötter och dödas därför. Madagaskar är också utsatt för en massiv skogsavverkning och fingerdjurens liksom andra djurs livsmiljöer försvinner snabbt.
Forskare misstänker att fingerdjuren har den lägsta genetiska variationen av alla lemurer och de är alltså mycket lika varandra genetiskt.
Detta tillsammans med de övriga hoten samt att man inte fått dem att föröka sig framgångsrikt i fångenskap gör att fingerdjuret går en osäker ­framtid till mötes. 

Fakta: 
Daubentonia madagascariensis

Latinskt namn: Daubentonia madagascariensis
Längd: Kroppen upp till 50 centimeter och svansen upp till en meter.
Vikt: Omkring två till tre kilo
Livslängd: Upp till 20 år
Antal ungar: En
Dräktighet: 160-170 dygn
Utbredningsområde: Madagaskar

Material från
Allt om Vetenskap nr 2 - 2015

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter