VIOLINER FÖR MILJONER:

FIOLBYGGARNAS MÄSTARE - ANTONIO STRADIVARI

Amati, Guarneri och Stradivari. Tre namn med fiolbyggande i staden Cremona som gemensam nämnare. Härifrån kommer världens bästa och dyraste violiner, alla byggda från mitten av 1500-talet och en bit in på 1700-talet.
Främst rankas Antonio Stradivaris många mäster­verk. Han blev tidigt rik på sina fantastiska instrument – men fortsatte trots det med nya byggen fram till sin död.

FIOLBYGGARNAS MÄSTARE - ANTONIO STRADIVARI

FIOLBYGGARNAS MÄSTARE - ANTONIO STRADIVARI

Han började bli gammal men hade inga som helst tankar på att dra sig tillbaka. Han var en mycket förmögen man som kunde slagit sig till ro i huset på Piazza San Domenico i Cremona och njutit av rikedomen.
Året var 1716 och Antonio Stradivari­ var 72 år. Efter 50 år som geniförklarad violinmakare var han respekterad, beundrad och av många dyrkad som vore han gudasänd.
Det var då han skapade det absoluta mästerverket.
Alla hans erfarenheter under ett halvsekel som violinmakare, allt experimenterande med olika träslag och mått kombinerades här med det rastlösa, närmast frenetiska, sökandet efter den absoluta perfektionen.

The Messiah
Resultatet är violinernas heliga Graal: The Messiah.
Lika mytomspunnen, avgudad, inspirerande och symbolisk. Lika ifrågsatt av tvivlare. Ständigt en källa till häftiga debatter i den musikvetenskapliga världen om The Messiah verkligen är en äkta Stradivarius, men tvivlarna har fått ge sig.
Den är äkta. Den är från mästarens hand.
Bottendelen av kroppen är byggd av två delar och har den rödaktiga lacke­ringen, som är så typisk för Stradivarius. Men den skiljer sig från alla hans andra violiner då den har en lågvälvd kropp, skarpare kanter och ”vinklade, ungdomligare resonanshål”, som de berömda engelska violinexperterna bröderna Hill uttrycker det i sin Stradivari-biografi från 1902.
Antonio Stradivari byggde minst 1 000 violiner. Den första bevarade är från 1666 då han var 22 år gammal­. Den sista byggde han bara ett par månader­ innan sin död den 18 december­ 1737. En del musikhistoriska verk säger att han byggde så många som 1 200, andra hävdar att det var 1100. Idag finns 600 kvar. Dessutom byggde han mellan 70 och 80 cellor, där 63 är bevarade. Mindre känt är att han också tillverkade altfioler, där det finns 13 bevarade, och gitarrer, där två är ”i livet”. Bevarade idag finns också en harpa och två mandoliner.
Hans instrument är närmast ovärderliga. Senast en Stradivarius såldes på auktion var i maj 2006, då The Hammer från 1707 såldes för nära 23 miljoner kronor vid en auktion på Christie’s i New York.
The Hammer är, precis som The Messiah, från Stradivaris så kallade gyllene period mellan 1700 och 1720. Violinen fick sitt namn av den svenske samlaren Christian Hammer (1818-1905), som ägde den en tid på 1800-talet och faktiskt är den förste riktigt dokumenterade ägaren. Den hamnade i amerikansk ägo 1911, såldes till ett japanskt oljebolag 1992 för att så småningom säljas för rekordsumman 23 miljoner. Köparen var anonym och hans identitet är fortfarande hemlig.
Men 23 miljoner kronor är inte så mycket mot vad The Messiah skulle kosta om den någonsin bjöds ut till försäljning. Stradivarius-experter uppskattar dess värde idag till närmare 130 miljoner kronor. Det troliga är dock att den får hänga kvar på Ashmolean Museum i Oxford.
Antonio Stradivari byggde sin sista violin, Chant du Cygne eller Svanesången, för 271 år sedan, men ingen violinmakare har hittills ens kommit i närheten av kvaliteten hos hans violiner.

Stradivarius­violin från 1699. Instrumentet finns på Victoria and Albert Museum i London.

Stradivarius­violin från 1699. Instrumentet finns på Victoria and Albert Museum i London.

Sagolikt ljud
Det är ljudet det handlar om. Det fantastiska, för att inte säga sagolika ljudet. ”I rätta händer är en Stradivarius magnifik när den projicerar en ton som hörs ända till sista raden i det största av konserthus”, skriver Toby Faber i sin biografi ”Five violins, one cello and a genius” (Macmillan 2004). När han fortsätter sin analys skriver han: ”En violinst som är i perfekt samklang med sin Stradivarius och vet att den gör allt som begärs av den, kan slappna av i förvissning om att han inte behöver använda kraft för att höras.”
Storheten i en Stradivarius ligger alltså i dess ljud, och det gör The Messiah till ett ännu större mysterium. Den är så gott som orörd, ospelad, där den hänger på Ashmolean Museum i Oxford. Det var kravet från donatorerna, de legendariska bröderna Hill: ingen fick någonsin spela på den.
Kanske någon av dess ägare genom historien provat den, men idag finns inte en levande själ som kan berätta om hur den låter.
Antonio Stradivari sålde aldrig The Messiah, eller Salabue som den först hette. Frågan om varför han behöll den har diskuterats ända sedan hans död. En del skeptiker tror att mästaren inte var nöjd med den och att ingen ville köpa den, men det troliga är att han betraktade den som sitt mästerverk och inte kunde förmå sig att sälja den.
En av de många legenderna i historien om Stradivari är det ”grepp om sina ägare” en äkta Stradivariusviolin tycks ha. Länge sades det, att ”bara döden kunde skilja en violinist från hans Stradivarius”.

Stradivari i sin ateljé

Stradivari i sin ateljé

Näktergal
Mycket har sagts om detta geni från Cremona i norra Italien, som ofta jämförts med Michangelo och Galilei och då beskrivits som en kombination av sina båda landsmän.
När till exempel den italienske violinvirtuosen Nicolò Paganini (1782-1840), som spelade på sin Paganini-Desiant, tillverkad av mästaren 1680, ombads avslöja hemligheten med Stradivariusviolinerna, svarade han:
”Mästaren använde bara trä där näktergalen suttit och sjungit.”
Antonio Stradivari föddes troligen 1644. Hans exakta födelsedatum finns inte noterat i några kyrkoböcker eller från dåtidens folklängder i Cremona, som ligger i regionen Lombardiet i norra Italien. Men med hans tidiga vio­liner som ledtrådar har musikhistorikerna slagit fast att han föddes 1644.
En förklaring till varför hans födelse inte är bokförd kan vara hungersnöden i Cremona 1628 och 1629 som följdes av pestens härjningar 1630. Cremonas invånarantal minskade med två tredjedelar och Antonios föräldrar tillhörde med all säkerhet dem som lyckades fly undan både hungersnöd och pest. Lika troligt är det därför att Antonio föddes på ”betryggande avstånd” från Cremona.
Alessandro Stradivario, hans fru Anna och sönerna Giuseppe, Carlo, Giovanni och lillebror Antonio, flyttade tillbaka till Cremona, men vilket år vet man inte.
Den första noteringen i musikens historieböcker om unge Antonio är från 1666. Han var 22 år och byggde sin första violin, kallad Ex-Back, som finns bevarad. Ex-Back ägs av engelska Royal Academy of Music och visas på akademins musem på Marylebone Road i London.
Spekulationerna om hur den begåvade unge mannen lärde sig hantverket är många. De flesta tror att han gick som lärling hos familjen Amati, som började bygga violiner i Cremona redan 1549.

The Emile Sauret Stradivarius – byggd 1682

The Emile Sauret Stradivarius – byggd 1682

Första violinen
Denna teori stöds av texten i etiketten i Antonio Stradivaris första violin från 1966, där det står: ”Antonius Stradivarius Cremonensis Alumnus Nicolaii Amati, Faciebat Anno 1666”, vilket betyder ”Tillverkad av Antonio Stradivari från Cremona 1666, elev till Nicolò Amati”.
Men i sin biografi ”Five violins, one cello and a genius” ger Toby Faber en helt annan förklaring: Antonio Stradivari finns inte nedtecknad som vare sig lärling eller boende hos Amati, och dessutom påminner inte alls hans tidiga violiner om Amatis arbeten. Det var först kanske tio år senare som Stradivaris teknik började likna Amatis.
Nej, Faber lanserar en helt annan teori: Faber tror att han försörjde sig som träsnidare hos Francesco Pescaroli, som såg hur duktig unge Stradivari var med håljärnet och kniven och rekommenderade honom för Amati. Där kunde han, enligt Faber, ha arbetat med att ornamentera Amatis violiner. Det var där Stradivari blev så fascinerad av violiner och instrumentmakeri att han bestämde sig för att överge yrket­ som träsnidare.
Etiketten på hans första violin kom från en stämpel, där bara den sista sexan fylldes i för hand. Stradivaris andra violin, Duboix, hade en helt annan skrivning på etiketten: ”Antonius Stradivarius Cremonensis Faciebat Anno 1667”. Ingen referens till Amati.
Duboix ägs idag av Canimex Foundation som lånar ut den till den kanadensiske superstjärnan Alexandre da Costa, som tidigare spelade på Baumgartner, som Stradivari byggde 1689.
Influenserna och tekniken från Amati blev snart mer uppenbara under första delen av Stradivaris karriär, och den kom följaktligen att kallas Amatiperioden. Den började med den första kända violinen 1666, men flera experter tror att han kan ha byggt så många som fem violiner innan den.
Antonio Stradivari kunde nu försörja sig hjälpligt som violinmakare i Cremona. Han förälskade sig i Francesca Feraboschi, änka efter den förmögne Giacomo Capra. Francescas äktenskap med den uppburne Capra var allt annat än lyckligt, även om de fick två döttrar. De hade varit gifta i knappt två år när Capra mördades av Francescas bror Giovanni. Den 28 april 1664 sköt Giovanni ihjäl honom med en hakebössa mitt på Piazza San Agata.
Den 4 juli 1667 gifte sig Antonio med Francesca och en kort tid senare flyttade de in i Casa Nuziale, där familjen kom att bo i 13 år.
Trevåningshuset, typiskt för den tiden i Cremona, var långt och smalt med en liten gårdsplan. Familjens bostad inrymdes i de två översta våningarna, medan verkstaden låg på bottenvåningen.
På taket låg en täckt terrass och där hängde Stradivari ut sina violiner för att de skulle torka efter lackeringen.
Första barnet, sonen Giulio, föddes i december 1667. I februari kom sonen Francesco men han dog bara tolv dagar efter födseln. Nästa barn blev också en son – som också döptes till Francesco. I rask takt kom sedan tre barn, två söner och en dotter.

Stradivari byggde inte bara violiner. 63 cello finns bevarade. 13 altfioler, två gitarrer, två mandoliner och en harpa finns också kvar.

Stradivari byggde inte bara violiner. 63 cello finns bevarade. 13 altfioler, två gitarrer, två mandoliner och en harpa finns också kvar.

Familjen växte snabbt
Familjen växte alltså snabbt och kanske det på något sätt påverkade Antonios arbete. Under hans första 14 år som instrumentmakare tillverkade han, vad man vet idag, bara 18 violiner, en altviolin, en cello och en gitarr. Men en av violinerna från den tiden räknas som en av hans kanske fyra-fem bästa: 1679 tillverkade han The Hellier, som fick namn av dess förste ägare Edward Hellier.
Året efter köpte han ett nytt hus, No. 1 Piazza San Domenico, för motsvarande runt fem miljoner kronor i dagens penningvärde.
Efter flera år av motgångar, där konkurrensen från Amati, som hade rykte om sig att bygga de finaste violinerna, var alltför hård började framgångarna att komma.
Den första kända violin han byggde i sin nya verkstad på Piazza San Domenico var The Paganini, som förstås fått sitt namn av att virtuosen Paganini senare köpte den.
The Paganini från 1680 är ett av många fantasiska exempel på Antonio Stradivaris genialiska instrument­makeri. Bara sättet han utformade kroppen förbluffar än idag; han byggde sina beräkningar på gyllene snittet, det matematiska talet som är normen för harmonin när det gäller mått och proportioner, och som upptäcktes av Pythagoras när han ständigt återkom till samma värde i geometriska figurer och kroppar.
Det fantastiska är att Antonio bara använde linjal och passare för att lyckas­ med harmoniseringen av mått och proportioner.
När Stradivari valt de trä han ville ha, nästan uteslutande lönn och gran, byggde han en sargkrans på en form, en slags matris. När han böjt till sargkransen med hjälp av ett varmt järn fogade han ihop lockdelen och bottendelen. Sedan vidtog skulpteringen av den yttre formen, det som kallas välvningen, och det krävde en enorm känsla för träet. Tekniken kallas gradation, där Stradivaris teknik först påminde om läromästaren Ruggieri, men som han sedan utvecklade till absolut­ perfektion.
Träet gjordes tunnare och tunnare i en process som i allt bygger på en enorm känsla för både material och ton; Stradivari ”kände” in träbitarna, han vred och vände på dem, knackade på träet på flera givna ställen och lyssnade på tonerna och tonernas intervall mellan lock och botten.
Stradivari var unik på många sätt, men just här hade en oöverträffad fingertoppskänsla. Han kunde verkligen både höra och känna träet, säger Claes-Göran Klockar, en av Sveriges ledande violinexperter.
Stradivari skar ut resonanshålen, eller­ f-hålen som de också kallas, med en, som Toby Faber uttrycker det, ”fantastisk elegans och perfekta proportioner”.
Experter kan snabbt avgöra om en violin är en äkta Stradivarius genom att just noggrant undersöka f-hålen, resonanshålen, eftersom de är så precisa och vackra, men också genom att bedöma träsnideriet. Ingen har någonsin kommit i närheten av Stradivaris handlag; det är absolut perfektion.
Halsen och huvudet, som skars ut ur ett block av lönn, var i sig ett mästerverk både i form och funktion, men ytterligare exempel på Stradivaris genialiska­ matematiska beräkningar. Hans beräkningar byggde på den italienska 1500-talsarkitekten Giacoma Vignolas principer för spiraler, som i sin tur byggde sina beräkningar på Archimedes arbeten.

Julian Lloyd Webber vid en konsert 1988. Instrumentet han spelar på är Barjansky-cellon som byggdes av Stradivari 1682.

Julian Lloyd Webber vid en konsert 1988. Instrumentet han spelar på är Barjansky-cellon som byggdes av Stradivari 1682.

Lackens mysterium
Lackeringen på Stradivaris violiner är och förblir ett mysterium. Inget vet med säkerhet vad Stradivaris lackering bestod av. Men fler och fler experter börjar nu tala om att han använde samma oljelack som dåtidens målare och blandade den med ett dåtida färgämne.
Ett minst lika stort mysterium är hur Stradivari behandlade träet innan lackeringen. Man vet att han gjorde en ytbehandling, och det har spekulerats om att han använde allt från glas till propolis, den harts som bina använder för att täta sina kupor.
Om lackeringen och ytbehandling har debatterats mycket är det inget i jämfört med det vetenskapliga ”krig” som utkämpats när det gäller Antonio Stradivaris val av trä till sitt instrumentmakeri. Den ena fantastiska teorin efter den andra har presenterats genom åren. En handlar om att träet han använde var extremt kompakt. Förklaringen ligger i den period mellan 1645 och 1750 som kallas ”lilla istiden” då temperaturen sjönk i Europa vilket gjorde att träden växte mycket saktare. Teorin har fått visst stöd då man undersökt årsringarna i träet i Stradivarius-violiner.
En annan förklaring är att träet hämtades från Kroatien där vintrarna var stränga och gjorde träet hårdare. Man vet att dåtidens köpmän i Venedig handlade med lönn från Kroatien.
Biokemisten Joseph Nagyvary på Texas A&M University talar just om Venedig i sin teori, men säger att träet som hämtades från Kroatien lagrades i havsvattnet i den venetianska lagunen, vilket ledde till en viss upplösning av träet. I raden av teorier kan också nämnas amerikanska forskares påstående om att träet kokats i en blandning av kemikalier för att det inte skulle angripas av vare sig svamp eller trämask.

Konsertviolinisten Pierre Amoyal äger “The Kochanski”. 1987 stals violinen, men tack vare att den italienska polisen inte gav upp fick Pierre Amoyal tillbaka sin Stradivarius – fyra år efter stölden.

Konsertviolinisten Pierre Amoyal äger “The Kochanski”. 1987 stals violinen, men tack vare att den italienska polisen inte gav upp fick Pierre Amoyal tillbaka sin Stradivarius – fyra år efter stölden.

Kopia
1997 hävdade Stewart Pollens, konservator vid Metropolitan Museum of Art i New York, att The Messiah var en kopia. Hans slutsatser om att den skulle vara byggd efter Stradivaris död ledde till en hetsig debatt full av smutskastning och följdes av en rad vetenskapliga tester runt om i världen.
Pollens tyckte att han såg ett ”G” inristat i skruvhållaren, och detta ”G” för ”grande” märkte Stradivari sina större violiner med, dem han byggde under så kallade ”Långa Perioden”, då han förlängde vissa instrument med upp till fyra millimeter.
Eftersom The Messiah har de traditionella Stradivarius-måtten men ändå är märkt ”grande”, resonerade Pollens, måste den vara byggd efter hans död. En förfalskning, alltså.
Dendrokronologiska undersökningar, där man tidsbestämde violinen med ledning av årsringarna i träet, visade dock att The Messiah var byggd av Stradivari 1716. Dessutom misstog han ”S:et” för ett sirligt ”G”.
När Antonio Stradivari byggde The Messiah var han 72 år. Han var inne i sin Gyllene Period, som började runt 1700. Kanske förklaringen till hans inspiration ligger i att han var lyckligt gift igen efter att ha varit änkling i lite mer än ett år. Francesca dog 20 maj 1698, men snart träffade han Antonia Zambelli. Bröllopet stod 24 augusti 1699 och vid pass 1708 hade hon fött honom fem barn.
Antonio Stradivari var en rik man och han investerade dels i ett konditori, dels i en stor gård utanför Cremona­.

Gitarr byggd av Stradivari. Instrumentet är en av de två gitarrer som finns bevarade. Hur många som byggdes av Stradivari är okänt.

Gitarr byggd av Stradivari. Instrumentet är en av de två gitarrer som finns bevarade. Hur många som byggdes av Stradivari är okänt.

Arbetade jämt
Men han fortsatte oförtrutet sitt arbete, och en violinist vid kungliga kapellet i Torino, vars mästare träffade Stradivari i slutet av 1720-talet, beskriver honom så här, enligt Toby Faber:
– Min mästare kände honom och tyckte om att prata om honom. Han berättade att han var lång och smal. På vintrarna bar han en liten vit ullmössa och på sommaren en likadan mössa i bomull. Han bar ett vitt förkläde av läder över sina kläder när han arbetade, och eftersom han alltid arbetade, bar han alltid liknande kläder.
Åren 1700 till 1720 kallas Gyllene Perioden just för att Stradivari då tillverkade sina bästa instrument: Viotti­violinen 1709, Davidovcellon 1712, Lipinskiviolinen 1715 och så slutligen The Messiah 1716.
Stradivari skildes aldrig från The Messiah. Han byggde tre violiner sitt sista levnadsår, däribland en som kom att kallas Chant du Cygné, svanesången.
Antonio Stradivari dog den 19 december 1737, bara nio månader efter sin fru Antonia. Han begravdes i familjegraven vid sidan av sin fru i San Domenico-kyrkan i Cremona. Men han har blivit odödlig genom sitt arbete­. Stradivariusvioliner är oöverträffade.
Den då äldste kvarlevande sonen Francesco ärvde, enligt faderns mycket noggrant skrivna testamente, huset på No.1 Piazza San Domenico, en betydande summa pengar, alla verktyg och det viktigaste: instrumenten.
Bara drygt sex år senare, i maj 1743, dog Francesco. Han ärvdes i sin tur av brodern Paolo, som med sin fars hjälp och pengar långt tidigare etablerat sig som köpman.
När greve Cozio di Salabue träffade Paolo Stradivario 1775 fanns bara 13 violiner kvar. Greve Salabue köpte alla 13, däribland The Messiah. Ingen dokumentation visar dock hur mycket han betalade.
The Messiah såldes vidare till bondsonen Luigi Tarisio 1823, en duktig snickare som spelade violin på lediga stunder och förstås blev fascinerad av violinerna från Cremona.

”The Hellier”, byggd 1679.

”The Hellier”, byggd 1679.

Violinsamling
Han byggde upp en ansenlig samling violiner från mästarna i Cremona och tillbringade senare den mesta av sin tid med att resa runt i Europa och sälja mästerverken till högstbjudande.
Det var under ett besök i Paris, när han skröt om sin perfekta Stradivarius från 1716, som violinisten Delphin Alard gav den sitt nya namn när han, enligt Toby Faber, yttrade orden: ”Så, din violin är som Messias, alltid förväntad­, men aldrig sedd.”
Luigi Tarisio dog i sin lägenhet i Milano i slutet av 1854, och precis om Stradivari dog han med The Messiah i behåll. När den franske instrumentmakaren Jean-Baptiste Vuillaume fick höra nyheten om Tarisios död kastade han sig på tåget till Milano. Han kontaktade släktingarna och lyckades övertala dem att få titta på kvarlåtenskapen.
Dagen efter köpte han Tarisios samling på 150 instrument, däribland runt 25 Stradivarius-violiner, för motsvarande 2,6 miljoner kronor.
The Messiah förblev i Jean-Baptise Vuillaumes ägo tills han dog. Delphin­ Alard, som ”döpte” violinen med sina berömda ord köpte den från dödsboet­.
Så småningom hamnade The Messiah hos bröderna William, Alfred och Arthur Hill i London, vars firma WE Hill & Sons var världsledande i handeln med Stradivarius-violiner.
1939 donerade bröderna Hill The Messiah till The Ashmolean Museum i Oxford. När andra världskriget bröt ut flyttades den till ett hus på landet, eftersom man befarade att tyskarna skulle bomba Oxford.
Men The Messiahs ”grepp över sina ägare” hade inte släppt. En kort tid efter­ donationen dog Arthur Hill.

Material från
Allt om Vetenskap nr 8 2008

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter