Fusk i vetenskapens värld.
I julas kunde man läsa en artikel i den vetenskapliga tidskriften Nature att amerikanska och koreanska forskare tillsammans lyckats konstruera en transistor bestående av bara en enda molekyl av det organiska ämnet bensen.
Det här beskrevs som ett nytt viktigt genombrott, och ett första steg mot att ytterligare kunna krympa alla de elektroniska kretsar som omger oss, nu till nanostorlek.
Men en liknande upptäckt rapporterades faktiskt i Nature redan 2001. Då hade ett team vid anrika Bell-laboratorierna lyckats förvandla ett organiskt färgämne till en transistor som fungerade på molekylnivå. Det var bara den senaste i en lång rad uppseendeväckande forskningsartiklar med en ung tysk fysiker som huvudförfattare. Men artikeln är numera raderad ur databaserna.
Jan Hendrik Schön var 31 år gammal när molekyltransistorn presenterades, och han hade redan tidigare gjort en rad stora framsteg inom fälten supraledning, laser och nanoteknologi. Han var ett fysikens underbarn, med stora forskningsanslag.
Schön doktorerade vid det ansedda universitetet i Konstanz i södra Tyskland 1997, och samma år fick han anställning vid Bell-laboratorierna, det legendariska forskningsinstitut där världens första transistor en gång byggdes på 40-talet och där de två senaste nobelpristagarna i fysik arbetat med fotosensorer.
Från 1998 och fram till 2001 publicerade Jan Hendrik Schön 21 artiklar enbart i de tre viktigaste tidskrifterna på området. När han var igång som värst publicerade han sig nästan en gång i veckan. Han var ung, energisk och full av idéer.
Laboratorieförsök utförs vanligtvis under stor kontroll, men möjligheterna till fusk är ändå många. Det finns exempel på allt från assistenter som fuskar med urval och metoder, till forskare som friserar siffrorna i efterhand. Bild: SPL
En gud som föll
En av Storbritanniens ledande nanofysiker, Jeremy Baumberg, sa vid ett tillfälle att Schön tycktes lyfta vetenskapen till en ny nivå. Allt han gjorde lyckades. Det var som att konkurrera med en gud.
Men det var en gud som skulle falla från sin himmel.
Just den artikel där Schön visade hur man kunde få en enda molekyl av ett organiskt kemiskt ämne att fungera på samma sätt som en halvledare i en dator blev beviset på att hans forskning byggde på fusk.
En kollega upptäckte underligheter i två av diagrammen i artikeln. De såg ut att vara identiska, trots att de kom från experiment med helt skilda förutsättningar. Hon började diskutera med en annan fysiker som hittade exakt samma mönster i ett tredje diagram, från en helt annan artikel.
Det såg ut som om den geniale tysken kopierade data från ett experiment till ett annat. Han kanske aldrig utförde dem i verkligheten?
En utredning av en oberoende kommission granskade 25 av de publicerade artiklarna, och kom fram till att Jan Hendrik Schön hade fuskat med siffror och grafiska figurer. Han hade också presenterat data med en exakthet som man aldrig kan få fram i ett verkligt experiment.
Och han hade uppnått resultat som vid en granskning visade sig strida mot kända fysikaliska lagar. Kort sagt, han hade hittat på det mesta.
Det prisbelönta geniet fick sparken samma dag som rapporten kom, och han följdes till dörren av två säkerhetsvakter.
I den moderna biologins tidiga historia fick upptäckten att embryon ser likadana ut på ett tidigt stadium en stor uppmärksamhet. Likheterna överdrevs dock kraftigt i vetenskapsmannen Ernst Haeckels teckningar, som här där ett sköldpaddsembryo jämförs med ett kycklingembryo. Vissa av hans teckningar var rena påhitt. Bild: SPL
Stillsamma personer och skrävlare
Schön har beskrivits som en artig och väluppfostrad ung man som mest av allt ville passa in i rollen som en duktig forskare, och det började han med redan under studietiden, visade det sig senare. Ovanan att fabricera data för att de skulle passa in i hans drömmar var densamma, men den fick allt värre konsekvenser med åren.
Vetenskapliga fuskare kan komma i många skepnader. Om Jan Hendrik Schön var en stillsam person som fabulerade för att passa in i den kvalificerade forskarmiljön, så var den indiske paleontologen Viswa Jit Gupta mer av en högljudd skrävlare.
Gupta var fram till 1989 den obestridlige experten på förhistoriska fossil från Himalaya. Han hade under två decennier beskrivit hundratals fynd från skilda epoker och fyndplatser i den otillgängliga bergskedjan. Han hade generöst bjudit in kolleger från andra länder att stå som medförfattare till sina artiklar där fossilen beskrevs i detalj och placerades in i utvecklingshistorien. Därmed fick de dela äran av att ha kartlagt Himalayas naturhistoria.
Men få, om ens någon, var någonsin med Gupta på plats när han gjorde fynden. Han var också väldigt vag när de gällde att pricka ut dem på kartan. När andra paleontologer ville besöka hans fyndplatser fick de veta att det inte gick av olika anledningar. Platsen kunde till exempel vara omöjlig att besöka eftersom den låg för nära den omstridda gränsen mot Kina eller tillfälligt avstängd på grund av snöhinder.
Många hade upptäckt en del oklarheter och motsägelser i Guptas artiklar, men ingen ville vara ofin nog att anklaga honom rakt ut för fusk. Och det fanns inga bevis.
I den moderna biologins tidiga historia fick upptäckten att embryon ser likadana ut på ett tidigt stadium en stor uppmärksamhet. Likheterna överdrevs dock kraftigt i vetenskapsmannen Ernst Haeckels teckningar, som här där ett sköldpaddsembryo jämförs med ett kycklingembryo. Vissa av hans teckningar var rena påhitt. Bild: SPL
Hittade en exakt kopia
När den australiensiske antropologen John Talent hittade en exakt kopia av ett av Guptas himalayiska fossil ställdes allt på sin spets. Det var en ammonit, en skalförsedd typ av bläckfisk som ofta används för att markera specifika nivåer i fossillagren, alltså ett slags tidsmarkörer. Det var bara det att Talent hittade sitt exemplar i en geologisk specialbutik i Paris, och fossilet härstammade från Marocko. Det fanns ingen chans att Gupta kunde ha hittat sitt exemplar i Asiens berg. Det visade snarare att den indiske professorn hade varit på shoppingtur istället för på en expedition i Himalaya.
När Talent visade upp en jämförelse mellan de identiska fossilen på en kongress i Kanada blev Gupta rasande. Han hindrades av publiken från att fysiskt ge sig på Talent, men krävde av arrangörerna att få en lista med namn på samtliga närvarande.
Gupta har också beskyllts för betydligt värre saker. Hans avslöjare John Talent har i en radiointervju sagt att Guptas egen tekniske assistent strax efter kongressen i Kanada suttit med kollegerna på universitetet och sagt att han visste allt och kunde berätta varifrån fossilen verkligen kom. Men på kvällen dagen efter blev mannen ihjälkörd av en bil som försvann från olycksplatsen. Det har också förekommit uppgifter om grova hot mot andra av Guptas kritiker. Talent uppmanades av tidskriften Nature att gå igenom Guptas forskargärning i en stor artikel. Gupta gick i svaromål, och en hätsk debatt följde. Men för de flesta seriösa paleontologer stod det omgående klart att Gupta var en bluffmakare, och han hade dessutom lurat med sig många kolleger i fuskandet.
Samtliga Guptas vetenskapliga artiklar från 21 års arbete plus hans fem böcker förklarades ogiltiga. Himalayas paleontologi fick starta om från noll, eftersom inget längre stämde. Fossilen hade ju kommit från helt andra platser på jorden.
Och alla de som fått äran att stå som medförfattare till Guptas artiklar var djupt generade.
Den norske forskaren Sudbø hittade belägg för att några av de vanligaste smärtstillande preparaten, som Ipren, Magnecyl och Treo, ökade risken för hjärtinfarkt hos patienterna. Det ledde till att den amerikanska läkemedelsmyndigheten utfärdade en officiell varning för medlen, redan innan studien var publicerad. Men studien var fusk. Bild: IBL
Norskt stjärnfall
Det går alltså att komma rätt långt med fusk både på ett stort världsledande laboratorium, som Schön, och på ett område där man är nästan ensam världsauktoritet, som Gupta. Men förr eller senare kommer forskningsresultaten att granskas tillräckligt noga för att bluffen ska avslöjas. Det som kan förvåna är att det ofta dröjer så länge. Så som det gjorde för Jon Sudbø.
Norge är ett litet land som lägger ner stora resurser på att hänga med i den internationella forskningen. Och när den charmige cancerforskaren och tandläkaren Sudbø väckte stor uppmärksamhet i USA blev landsmännen imponerade och stolta.
Redan i sin doktorsavhandling från 2001 väckte Sudbø uppmärksamhet genom att visa hur man tidigt kan avslöja och förutsäga muncancer hos patienter. Avhandlingen ledde till en artikel i den stora amerikanska tidskriften New England Journal of Medicine.
Några år senare blev uppmärksamheten ännu större när Sudbø hittade belägg för att några av de vanligaste smärtstillande preparaten, som ipren, magnecyl och treo minskade risken för cancer i munhålan, men samtidigt ökade risken för hjärtinfarkt hos patienterna. Det ledde till att den amerikanska läkemedelsmyndigheten utfärdade en officiell varning för medlen, redan innan studien var publicerad.
Världens mest prestigefyllda medicintidskrift, The Lancet, publicerade Sudbøs resultat, trots att en av expertgranskarna krävde flera förtydliganden.
Sudbø var nu en stjärna inom cancerforskningen med dussintals artiklar publicerade i eget namn och miljoner i forskningsanslag. Men verkligheten höll på att hinna ikapp honom.
En chef på norska Folkhälsoinstitutet läste Lancet-artikeln och förvånades över att Sudbø hade använt data från ett patientregister vid en tidpunkt då det ännu inte existerade. Hon visade artikeln för sina kolleger, och de blev lika förvånade som hon. När norska cancerregistret sedan jämförde Sudbøs uppgifter med sina egna visade det sig att de personer som ingick i studien inte fanns i dataregistret. Sudbø hade helt enkelt uppfunnit patienterna på egen hand.
Efter en grundlig utredning drogs en rad av Sudbøs artiklar tillbaka, och hans doktorsavhandling förklarades ogiltig. Rikshospitalet och Universitetet i Oslo fick hård kritik för bristande kontroll. Och sammanlagt ett 60-tal medförfattare fick sina rykten nedsolkade. Men bara Sudbø själv bedömdes som ansvarig för fusket.
Wu Sook Hwang sade sig ha klonat mänskliga embryon, vilket fick stor uppmärksamhet – men det visade sig vara en fejk. Bild: IBL
Hwangs uppgång och fall
De senaste årens mest uppmärksammade fuskare är utan tvekan den koreanske stamcellsmatadoren Wu Sook Hwang. Han blev närmast ett levande nationalmonument i Sydkorea efter sina framgångar.
Hwang hade 2004 lyckats klona fram mänskliga embryon för att skapa linjer av stamceller som var anpassade till individuella patienter – en förutsättning för att de ska kunna transplanteras utan problem med immunologisk avstötning.
Det här var en världssensation, något som betraktades som nästan omöjligt, och begreppet mänsklig kloning blev ett hett debattämne under några år.
Men det var inte sant. Hwangs stamcellslinjer var fejkade. Hans artiklar i Science drogs tillbaka, men rapporten om att hans team lyckats klona fram en hundvalp, en afghanhund, gäller fortfarande. 123 tikar fick klonade ägg inplanterade. Tre fick valpar, och bara en överlevde. Det ger en bild av hur svårt det är att verkligen klona ett däggdjur. Och det visar att Hwang faktiskt hade verklig kompetens på området. Men han kunde inte motstå frestelsen att gå för långt, för sin egen och nationens ära.
Tekniken att försöka skapa mänskliga stamceller med hjälp av kloning har i stort sett övergetts idag.
