Volkshalle (Grosse Halle) var monumentalbyggnaden i Hitlers och Speers planerade­ världshuvudstad. Toppen på kupolen skulle resa sig 320 meter över marken.

Adolf Hitlers intresse för konst och arkitektur hade han med sig från ungdomsåren. Under sin tid som rikskansler och under kriget ägnade han mycket tid till att planera sina framtida byggprojekt.

Den skulle bli större än alla andra städer. Den skulle bli vackrare än alla andra städer. Den skulle inte bara bli huvudstad i Hitlers Tyskland, utan huvudstad för hela världen, och den skulle heta Germania­.

Hitlers världshuvudstad var ett av hans mest omhuldade projekt. Han började skissa på den redan under sina ungdomsår, då han fortfarande bara var en fattig arbetare i Wien.

Planerna på Germania utvecklades sedan långsamt vidare, i takt med att Hitlers politiska makt växte under 1920- och början av 1930-talet.

Den 30 januari 1933 blev Hitler tysk rikskansler. Då kunde han börja ta itu med sin världshuvudstad på allvar. Till sin hjälp fick han snart också den unge begåvade arkitekten Albert Speer.

Världens huvudstad

De började skapa Germania tillsammans. Hitler drog upp de stora linjerna, som Speer sedan finslipade och satte på pränt. Staden det handlade om var naturligtvis Berlin. Det var den som – enligt Hitlers planering – skulle bli världshuvudstad år 1950. Men tillsvidare fick Berlin behålla sitt namn, namnbytet till Germania skulle ske först när alla de mycket omfattade byggnationerna stod klara.

Hitler beslöt sig för att röja upp ordentligt i den tyska huvudstaden. Han tyckte att Berlins centrum var alldeles för grötigt. Det var fyllt av en massa gamla hus och saknade stora öppna stråk som exempelvis Champs Elysees i Paris eller den långa parken The Mall i Washington.

Det skulle man åtgärda genom att bygga Grosse Strasse, en fem kilometer lång paradgata i Berlin. Den skulle dras rakt igenom stadens centrum.

Champs Elysees är 100 m bred. Det ville Hitler naturligtvis överträffa­, därför gav han Grosse Strasse en bredd på 120 m.

Ericsson Globe Arena i Stockholm är 120 meter hög. Volkshalle skulle ha blivit 320 meter, nära tre gånger högre än globen. Den skulle ha rymt 180 000 personer, jämfört med Globens 16 500.

Jättebyggnader

Den tilltänkta världshuvudstaden skulle prydas av en mängd mycket imponerande byggnader.

Störst var den väldiga Volkshalle eller Grosse Halle i paradgatans ena ände. Den kallades ibland också kupolhallen eftersom dess tak bestod av en enormt stor kupol, som skulle ha en höjd av 320 meter. Det innebär att den skulle sträcka sig upp mot samma höjder som skyskraporna i New York och nästan kunna mäta sig med den högsta av dem – den 381 meter höga Empire State Building. Även här var höjdmåttet satt med blicken riktad mot Paris vars symbol Eiffeltornet åtminstone teoretiskt skulle rymmas inuti Volkshalle.

I Volkshalle skulle 180 000 personer få plats, som i Hitlers vision naturligtvis skulle skrika ut sin glädje när han själv klev fram på podiet. För sin tid var det här helt enorma mått. Våra dagars Globen i Stockholm är 110 meter hög och rymmer 16 500 personer.

I andra änden av paradgatan placerade Hitler och Speer en triumfbåge som fick arbetsnamnet ”Byggnadsverk T”. Den skulle självfallet komma att överglänsa den berömda franska triumfbågen i Paris på alla sätt.

Byggnadsverket T var tänkt att bli 120 m hög och skulle kunna få plats med hela den franska triumfbågen inne under sitt valv. Den skulle få en volym som var nästan 50 gånger större­ än vad den berömda konkurrenten i Paris kunde ståta med. Hitlers­ triumfbåge var tänkt som en hyllning till alla de tyska soldater som stupat i det första­ världskriget. Deras namn skulle finnas upptecknade på triumfbågens väggar. Till det här kom en del andra pampiga byggnader, till exempel det mäktiga Führerpalatset i närheten av Kupolhallen och den stämningsfulla Soldatenhalle i vilken alla tyska fältmarskalkar skulle ligga begravda.

Albert Speer fann Hitler mannen som kunde omsätta hans arkitektoniska idéer i praktiken. Speer gjordes till riksarkitekt och var den som skulle ansvara för att Hitlers världshuvudstad blev byggd.

Kärrmark som grund

Marken i Berlin är inte den bästa. Den består till stor del av gammal kärrmark, sandmark och andra liknande mjuka underlag. Därför ställde sig många fackmän frågan om det överhuvudtaget skulle vara möjligt att låta uppföra så stora och tunga byggnader i Berlin.

För att testa markens hållfasthet lätt Speer gjuta en ”tung belastningskropp” av betong. Den placerades ut i närheten av det område där man tänkte bygga triumfbågen.

Den tunga belastningskroppen (Schwerbelastungskörper) var en 18 meter hög, rund betongkluns som vägde 12 650 ton. Klunsens rörelser kontrollerades kontinuerligt genom en serie noggranna mätningar. En förutsättning för att marken skulle kunna bära den 120 m höga triumfbågen var att belastningskroppen bara sjönk högst 6 cm på tre år. Den siffran överträffades med råge. Det visade sig att den tunga klunsen sjönk 18 cm på tre år. Om Hitler fått möjlighet att bygga sin triumfbåge är det därför mycket troligt att den skulle brakat ihop ganska snart efter det att den blivit färdig.

Hitler under snabbvisiten i Paris i början av kriget. Hitler hade bestämt sig för att riva flera av Paris viktigaste byggnadsverk för att förödmjuka fransmännen. Men Parisbesöket fick honom på andra tankar – Paris­ var för vackert för att rivas.

Studiebesök i Paris

Hitler gav emellertid inte upp. Hans världshuvudstad var ett av de projekt som låg honom absolut varmast om hjärtat. Han såg sig inte bara vara diktator och härförare, utan också arkitekt. Det gav han ett belägg för den 28 juni 1940. Då gjorde han ett mycket överraskande ”studiebesök” i Paris. Hans syfte med resan var säkert främst att hämta inspiration och söka efter idéer till sin världshuvudstad.

Hitler reste inte till Paris som erövrare, utan som arkitekt tillsammans med Albert Speer och två andra tyska arkitekter. Valet av reskamrater ses av många som ett belägg för hans stora konstintresse.

Resan blev ett blixtbesök i direkt anslutning till den stora tyska segern i väster.

Frankrike hade precis blivit besegrat­ och hade tvingats ingå ett förödmjukande vapenstillestånd. Landet befann sig fortfarande i ett tillstånd av chock. Engelsmännen hade med nöd och näppe lyckats rädda undan huvuddelen av sina styrkor genom den lyckosamma evakueringen från Dunkerque.

Hitler var synnerligen ivrig att få se den franska huvudstaden. Han kom tidigt, hans plan landade på Le Bourgetflygplatsen utanför Paris redan någon gång kring klockan 5 på morgonen. Därifrån blev det en snabb färd in till Paris centrum. Först på listan stod Paris opera som Hitler var speciellt intresserad av. Han var väl förtrogen med den vackra byggnaden och kände till många enskilda detaljer i den, under rundvandringen upptäckte han till exempel att man byggt en ny vägg bakom en liten salong.

Motorkaravanen hastade vidare genom de tidiga morgontimmarna i ett folktomt Paris. Invaliddomen med Napoleons grav, Eiffeltornet, Triumfbågen och Notre Dame avverkades i rask takt. Besöket avslutades med en avstickare upp till Sacré-Coeur i Montmartre. Där kunde Hitler blicka ut över den stad som hans trupper alldeles nyligen hade ockuperat.

Hitler begrundar modellen av den planerade kultur­huvudstaden i Linz.

Hitler blev imponerad

Redan klockan 9 på förmiddagen var allt över. Då återvände Hitler ut till Le Bourgetflygplatsen. Hans Parisbesök varade således bara i knappa fyra timmar­. Men de timmarna tycks ha räckt för Hitler. Han var lyrisk. Besöket gjorde ett stort intryck på honom. På kvällen konfererade han med Albert Speer och berättade att han tyckte­ att Paris var mycket vackert.

Hitler hade tidigare hyst planer på att förstöra en del av Paris viktigaste monumentalbyggnader, för att förödmjuka Frankrike och slippa den besvärliga arkitektoniska konkurrensen­.

Nu övergav han den tanken. Paris skulle få leva vidare. Men han bestämde sig också för att hans egen världshuvudstad måste bli mycket vackrare och framför allt pampigare.

Det skulle den bland annat bli med svensk hjälp. Germania skulle nämligen till en stor del byggas med sten från Sverige. Albert Speer hade gjort upp en riksbyggnadsplan som tydligt visade att den tyska stenindustrin omöjligt skulle kunna klara av alla de stora leveranserna till de många olika projekten som Hitler planerat. Man skulle bli tvungen att köpa sten från utlandet, vilket ledde till att Sverige blev ett av de länder som hamnade i förgrunden.

Hitler hade utnämnt Speer till generalbyggnadsinspektör (GBI) och givit honom en särskild byggnads­avdelning att basa över.

Den svenska stenindustrin hade haft det svårt under 1920- och 1930-talen. Nu vädrade man morgonluft.

År 1939 reste stenindustriförbundets direktör Folke Anger ner till Tyskland för att sondera terrängen.

Hitlers arkitektoniska intresse omfattade inte enbart Germania. I Linz i Österrike, där Hitler tillbringade det mesta av sin barndom, ville han skapa det tredje rikets kulturcentrum, bland annat skulle ”Führermu­seet” byggas där. Modellen fanns för det mesta i Hitlers närhet – mot slutet av kriget i en bunker under rikskansliet i Berlin.

Svensk stenexport

Hans besök gjorde säkert en viss nytta­, för något år senare slöts det första avtalet mellan Speers avdelning och ett antal svenska leverantörer om export av sten till Tyskland. Exakt vilka affärer som genomfördes är svårt att reda ut. Inga svenska företag ser det idag som någon merit att ha varit med och tjänat pengar på förberedelsearbetet till Hitlers världshuvudstad.

Det finns en uppgift om att GBI och ett antal svenska stenindustriföretag slöt ett avtal i Stockholm 1940 om en årlig leverans av sten till ett värde av 3,3 miljoner kronor. Leveransen skulle­ pågå under en tioårsperiod.

En annan uppgift berättar om ett avtal i Göteborg 1941 om en årlig export till ett värde av 2 miljoner riksmark, också den under en period på tio år. Det handlade om sten som skulle brytas i Bohuslän, Småland, Skåne och Blekinge.

För de svenska stenarbetarna var naturligtvis kontrakten en fördel. Under­ depressionen på 1930-talet hade närmare hälften av dem gått arbetslösa, nu fick de jobb som förväntades räcka för många år framöver.

Den bohuslänska graniten var särskilt­ eftertraktad. Över 21 000 kubikmeter­ råblock skulle bearbetas i Lysekil, Sotenäs och Hunnebostrand. Hitlers världshuvudstad gav hela den svenska stenindustrin ett välbehövligt uppsving.

Allting gick bra i ett par år. Fram till och med 1942 skeppades cirka 5 100 kubikmeter sten ut från Sverige till Tyskland.

Men 1943 började det kärva. De tyska krigsframgångarna upphörde, problemen påverkade Speers grupp och tyskarna började få svårt att hämta sin sten, som enligt de ingångna avtalen bara skulle lagras i Sverige i högst sex månader. Produktionen fortsatte emellertid, men man kom överens om nya avtal med en förlängd lagringstid. Det ledde till att det mesta av den sten som producerades för Germania under den senare delen av kriget lagrades i Sverige och blev kvar här. Men de svenska företagen fick betalt hela tiden. Det anlände faktiskt en betalning från Berlin så sent som i april 1945 – samtidigt som de ryska trupperna förberedde sig för att storma­ staden. Efter krigsslutet beslagtog de allierade alla tyska tillgångar – både de i Tyskland och de som fanns i andra länder.

Bygget av Germania var inte längre aktuellt och de allierade ville inte ha de stenar som fanns kvar i Sverige.

Paradgatan genom Berlin skulle vara 120 meter bred och 5 kilometer lång. I bortre änden finns den jättelika Volkshalle. I förgrunden syns också den triumfbåge som Hitler planerade.

Fick betalt två gånger

De fick pengar istället. År 1946 såldes stenarna på auktion. De flesta partierna köptes tillbaka för en billig penning av de företag som tillverkat dem och kunde sedan säljas en gång till – med god vinst.

På så vis fick den svenska stenindustrin betalt för sina stenar två gånger om.

Det handlade om mycket stora lager­. De såldes långsamt ut under senare delen av 1900-talet. Men inte riktigt allt har gått åt, en liten mängd av de beställda stenblocken lär fortfarande finnas kvar i Sverige. De här svenska stenarna är idag nästan de sista resterna av Hitlers dröm om världshuvudstaden Germania.

En klump och några lyktor
Det finns faktiskt ett par rester till.

Germania blev knappast påbörjat. Man började visserligen förbereda byggnationen genom att riva en del hus i Berlins centrum, men projektet avstannade redan i början av kriget. Speer hann bara med en bagatell som kunde förverkligas. Han designade några gatlyktor för Germania. De sattes­ upp i Berlins centrum, där några av dem fortfarande står kvar.

Och så har vi Schwerbelastungs­körper, vår vän betongklumpen som skulle testa marken för triumfbågen. Den finns också kvar. Betongklumpen var ett besvärande minne från Hitlertiden. Men det gick inte att spränga den, eftersom den låg för nära en kontorsbyggnad. Därför överlevde den. Den ligger kvar där den byggdes och år 1995 blev den förklarad som ett minnesmärke.

Klumpen och gatlyktorna är alltså allt som finns kvar av Germania.

Det var säkert inte riktigt vad Hitler hade tänkt sig.