Romare skrev nazisternas bibel

Enligt nazisterna var tyskarna ett utvalt folk avsett för en särskild plats i historien. Tyskland hade dock inte varit en enad nation i mer än 60 år, och befolkningens härkomst var osäker. Den tyska nationalkänslan fann SS-chefen Himmler i en gammal romersk bok.

Nazisternas ariska ideal – blont hår, blå ögon – kom från bland andra den romerske historikern Tacitus.

© Lippisches Landesmuseum, Antiquarian Bookshop Hieronymus

Den 24 september 1924 klev en ung, gänglig man på tåget i den bayerska orten Landshut. I väskan hade han en bok, som han ville fördjupa sig i.

Ögonen bakom de tjocka glasögonen slukade varje ord, och snart var den unge mannen förtrollad av den berättelse som sidorna bjöd på:

En gång för länge sedan fanns det ett folk som var starkt, rent och modigt.

Det modiga folket var germa­ner­na, och som den unge mannen förstod utgjorde de den stam som han och hans tyska landsmän alla härstammade från.

”Vilken härlig bild som målas upp av våra ädla, propra och upphöjda förfäder. Så skulle vi bli igen – eller i alla fall en del av oss”, skrev den bleke unge mannen känslosamt i sin dagbok.

Mannen på tåget var Heinrich Himmler, sedermera högste chef för nazisternas fruktade SS-kår. Boken som im­ponerade på honom var den romerske författaren Publius Cornelius Tacitus ­alster Germania från år 98.

Boken skulle få långtgående inverkan på både Himmler och Tyskland.

Dess beskrivningar av germanerna som ett särskilt folkslag utnyttjade ­nazisterna som historisk bekräftelse på att tyskarna var ett utvalt och rasmässigt överlägset folk, som hade rätt att brutalt härska över andra.

Med Himm­lers hjälp upphöjdes Germania till nazisternas bibel och förevändning för förföljelsen av alla som de inte betraktade som riktiga tyskar.

Kycklinguppfödare blev chef för SS

Att Himmler skulle få en tongivande roll i Tyskland var inte uppenbart, när han 1924 klev på tåget i Landshut.

Endast två år tidigare hade han fullbordat sin utbildning till agronom, men något arbete kunde han inte hitta.

Himm­ler hade försökt bedriva kycklinguppfödning, men inte heller det hade han lyckats med.

I stället kastade han sig in i politiken, där han snabbt lockades av det unga nazistpartiet, som han 1923 blev medlem i.

Himmler utmärkte sig snabbt genom sin hängivenhet för nazisternas sak och anställdes av Gregor Strasser, en av Hitlers närmaste män och en begåvad organisatör.

Som Strassers assistent reste Himmler fram och tillbaka genom Bayern för att värva medlemmar till det växande nazistpartiet.

Under resorna slukade ­Himmler den ena boken efter den andra, däribland Germania.

Samtidigt steg han långsamt men säkert i graderna inom partiet, och 1929 utsågs den forne kycklingupp­födaren till chef – Reichsführer – för SS, Schutzstaffel, som då fungerade som Adolf Hitlers kår av livvakter.

SS format efter germanska krigare

Himmler hade inte glömt Germania. Tvärtemot.

När Himmler tog över ledningen av SS hade kåren endast 300 man i en underavdelning av SA, de så kallade brunskjortorna, en landstäckande organisation av mestadels slagskämpar, som terroriserade politiska motstånda­re.

Med Tacitus germaner som förebilder började Himmler arbetet med att omforma SS till ett elitförband.

Reichsführern kunde inte ha hittat en bättre förebild för sin krigarkår, för stammarna, som för 2000 år sedan levde i Tyskland, var formidabla krigare.

Inte ens det väldiga romarriket, som kontrollerade det mesta av Europa, kunde kuva de krigiska germanerna.

Det stod klart, när ­romarna år 9 försökte inta området och pressa rikets gränser norrut. I ett stort slag i nordvästra Tyskland led härföraren Varus ett förkrossande nederlag.

Enligt de romerska källorna nådde han inte längre än till Teutoburgerskogen, där hans 30000 soldater blev omringade av germanska krigare ledda av den lokale hövdingen Arminius.

Germanernas styrka var bara hälften så stor som Varus, men de lyckades utplåna de romerska styrkorna och hejda Roms fälttåg.

Historien om germanernas överlägsna seger var populär hos nazisterna.

Minnesmärket över Arminius, ett monument rest utanför Bielefeld till minne av ­segern, besöktes 1926 av Hitler och användes ofta som mötesplats för ungdomsorganisationen Hitlerjugend och i den nazistiska propagandan.

SS-kåren skulle utgöras av samma slags krigare som de starka germanerna, ansåg Himmler, som även hade noterat att Tacitus beskrev hur en stamledare var ”omgiven av en stor grupp unga män”.

Det gav ”anseende och ­styrka” och var enligt Tacitus ”i fredstid ett hederstecken och i krig en sköldborg”.

Med en sådan grupp i tankarna satte Himmler igång med att rekrytera germanska män med nordiska karaktärsegenskaper, utvalda enligt specifika kriterier.

Himmler krävde obrottslig lojalitet

Himmler bestämde att elitkrigarna ­skulle vara frimodiga, djärva och lojala, så som Tacitus beskrev germanerna.

Den romerske författaren sade annat att germanerna hade ”kroppar som var bra för stormningar”. På slagfältet trotsade de alla faror, och feghet bestraffades hårt.

”Att ha sprungit bort från sin sköld är den största vanäran”, som leder till att man inte får lov att delta i offer och andra gemensamma aktiviteter, berättade den romerske författaren.

För många blev skammen så stor att de valde att göra ”slut på sitt ärolösa liv med ett rep”. Lojaliteten bland krigarna var på det hela taget stor: ”Hövdingarna slåss för segern, följeslagarna för hövdingen”.

Himmler satsade hårt på att överföra det germanska modet till sin kår. Strids­träningen intensifierades och de fysiska kraven höjdes, och på SS-uniformens bältesspänne lät Himmler prägla mottot ”Meine Ehre heisst Treue” – min ära är trohet.

Dessutom införde han att alla SS-rekryter skulle svära personlig trohet till Adolf Hitler ”in i döden”.

Tacitus beskrev germanerna som ”ett folk med blå ögon, ljust hår och en stor kropp”, så Himmler ansåg att det var den ariska rasens drag och idealet för en SS-man.

Redan som ung var Himmler besatt av idén om tyskarnas ärorika förflutna.

© Bundesarchiv

En isolerad stam var stark

Inte enbart SS influerades av Germania. I takt med att Himmlers makt inom nazistpartiet växte, ökade även hans fascination för boken.

I berättelsen fann Himmler bland annat stöd för sina hypoteser om rasmässig renhet.

Enligt Tacitus var ett av germanernas särdrag nämligen att de höll sig för sig själva och inte ”på något sätt blandats genom invandring från andra folk eller ömsesidiga relationer med dem”.

Hos Himmler och hans anhängare ledde detta till tanken att det tyska folket hade ”förorenats” med drag från andra folkslag, och att det var skälet till Tysklands problem.

Endast genom att se till att tyskarna blev en ren ras igen kunde landet resa sig på nytt.

Idéerna ut­myn­nade i september 1935 i de så kalla­de Nürnberglagarna eller ”Lagar för att skydda det tyska blodet och äran”, som förbjöd äktenskap och sexuellt umgänge mellan tyskar och landets judar.

Skulle skapa gemensamt förflutet

Raslagarna öppnade för en störtflod av lagar och bestämmelser, vars syfte var att stänga ute judar från alla delar av det tyska samhället och isolera dem från vad nazist­erna kallade ”det tyska folket”.

I det avseendet hade nazisterna dock ett problem. Det tyska folket var ingen homogen grupp. Som enad nation var Tyskland endast 62 år gammalt.

Under seklen före Tysklands enande 1871 hade landet visserligen haft en kejsare, men han regerade ett lapptäcke av väldigt olikartade kungariken och furstendömen.

Rikena delade språk och till en viss grad kultur, men de låg mer eller mindre ständigt i strid med varandra.

Tyskarna var en hoptvingad storfamilj, som Himmler försökte ena genom storslagna propagandakampanjer.

Genom att sprida kunskapen om Germania ville han ge tyskarna ett gemensamt förflutet, som de kunde spegla sig i och använda som inspiration till framtida stordåd.

En viktig förutsättning för det var att få tag i Tacitus ursprungliga texter, men alla kända kopior hade gått förlorade efter romarrikets fall på 500-talet och under medeltiden.

En bortglömd kopia – Codex Aesinas – hade dock år 1902 dykt upp i den italiens­ke greven Aurelio Balleanis privata bibliotek, där den låg bland andra skatter som brev från den legendariske förföraren Casa­nova och skrifter av den romerske talaren och politikern Cicero.

Himmler fick Hitler att övertala fascist­leda­ren Benito Mussolini att 1936 hjälpa till att skaffa fram manus­kriptet.

Entu­siastiskt förberedde Himmler ett storslaget mottagande i Nürnberg, där årets partidagar skulle hållas i september.

Där skulle skriften hyllas i en specialinredd hall, vars väggar skulle prydas av citat av ­Tacitus och Hitler.

Den italienske greven hade emellertid endast förakt tillövers för uppkomlingen Mussolini, och vägrade blankt att ge familje­klenoden till diktatorn.

Till slut – efter två år av påtryckningar – tillät greven att tyskarna skulle få fotografera av det gamla manuskriptet.

Boken genomsyrade samhället

Tyska forskare studerade den avfotograferade texten ingående, och 1943 gavs Ger­mania ut i nyutgåva med ett förord skrivet av SS-chefen själv.

Vid det laget hade Germania satt sin prägel på i stort sett alla delar av det tyska samhället.

Boken utnyttjades för att uppvigla till rashat, krigslust och villkorslös lojalitet till Führern. Även tyska barn skulle uppfostras med Tacitus.

Den nazistiska ungdomsorganisationen Hitlerjugends handböcker försågs med bilder av den romerske författaren och beskrivningar av hur det gick till för 2000 år sedan, när stammens äldre medlemmar gav de unga germanska männen en sköld och ett spjut, när de förklarades ”dugliga för militärtjänst”.

Denna ritual blev i Hitlerjugend en ceremoni, då den unge mannen fick ta emot en dolk. Nu var det hans uppgift att utan förbehåll lyda sin Führer.

Även förföljelsen av homosexuella motiverades med passager från Germania, där det berättas om germanerna att ”personer med onaturliga laster dränker de under sammanflätade grenar”.

Himmler tog även detta till sig, och i ett tal 1937 gjorde han det klart att den SS-man som avslöjades som homosexuell skulle ­skickas till ett koncentrationsläger och skjutas under ett fingerat flyktförsök.

Trots nazisternas ambitioner och ihärdiga försök att leva upp till forna tiders storhet började Tysklands krigslycka vända under 1943.

Efter de allierades landstigning på Sicilien och efter att Mussolini störtats skickade Hitler in tyska styrkor i Italien.

I hopp om att kunna föra det ursprungliga Germania-manuskriptet till Tyskland och på så sätt lansera en propagandaoffensiv som skulle höja tyskarnas moral, gav Himmler order om att ett elitförband av SS-soldater skulle vända upp och ned på familjens Balleanis egendom, Villa Fontedamo.

SS-soldaterna knackade på dörren, men ingen öppnade. Till slut bröt de sig in – bara för att upptäcka att huset var övergivet.

Germania kunde de inte heller hitta.

Efter att som hämnd och i frustration ha förstört tavlor, fresker och böcker lämnade soldaterna platsen tomhänta.

Boken låg emellertid kvar i villan – gömd i ett hemligt rum, bakom en lönndörr och begravd djupt nere i en kista med smutsiga kläder.

Nazisternas planerade världshuvudstad skulle enligt ­arkitekten Albert Speer ha hetat Germania.

© someone1fy

Forskare avslöjade Himmlers lögn

När forskare efter kriget tittade närmare på manuskriptet stod det klart att Himmler hade varit minst sagt selektiv, när han presenterade texten för tyskarna.

Tacitus hade långtifrån endast vänliga ord till­övers för germanerna. Visserligen berömde han dem för att vara duktiga i strid, men tillade samtidigt att de ”helt saknade förmågan att uthärda hårt slit eller ansträngande ­arbete”.

Dessutom var germanerna osammanhängande, försupna och helt i avsaknad av smak.

Mest förödande för Himmlers teorier var dock forskarnas utlåtande om ger­manernas härkomst.

De var inte en enad, isolerad stam utan ett virrvarr av stammar, som flyttade runt och gifte sig både inbördes och med personer utifrån.

Nyheten nådde aldrig Himmler.

Han begick självmord den 23 maj 1945, efter att han gripits av brittiska styrkor under ett flyktförsök, som långtifrån levde upp till Germanias hedersbegrepp.

Då hade mer än sex miljoner tyskar dött i ­koncentrationsläger och på slagfältet i försöket att leva upp till ett förflutet som ­aldrig hade existerat.