Fossilen berättar deras historia:

Havsvidunder i forntidens hav

Med en längd på 30 meter och vikt på 170 ton distanserar den väldiga blåvalen storleksmässigt varje dinosaurie som levt på vår jord. Undantaget människan har blåvalen få eller inga naturliga fiender. Men det fanns en tid långt före de stora valarna då haven var en avsevärt mer dramatisk plats – och djupen dolde verkliga monster – en del nästan lika stora som blåvalen.

Jättehajen Megalodon levde för 25–1,8 miljoner år sedan och är den största köttätande varelsen som existerat på jorden. Här ser vi den anfalla en val. Fossil av tänder och ett fåtal ben vittnar om att Megalodon kunde bli 20 meter lång och vägde över 100 ton.

Jättehajen Megalodon levde för 25–1,8 miljoner år sedan och är den största köttätande varelsen som existerat på jorden. Här ser vi den anfalla en val. Fossil av tänder och ett fåtal ben vittnar om att Megalodon kunde bli 20 meter lång och vägde över 100 ton.

I slutet av 1700-talet fick stenbrottsarbetare nära Maastricht i Holland inte bara upp sten utan även en hel serie gigantiska skallar. Med utdragna nosar och stora, vassa tänder såg skallarna ut som om de härrörde från någonting mitt emellan en krokodil och en kaskelot och satte säkert omgående fart på fantasin hos sina både häpna och skakade upptäckare. Fynden bestod av fossiliserade kranier från den forntida marina reptilen Mosasaurus, en avlägsen släkting till nutida monitorödlor, bland annat de inte helt trivsamma komodovaranerna. De var även de första fossil som man kunde konstatera kom från ett utdött djur.

En grupp Mosasaurus jagar under vatten. Denna förhistoriska havsreptil levde för 70–65 miljoner år sedan och hade en lång, spolformad kropp, paddelliknande lemmar och ett stort, kraftigt huvud,

En grupp Mosasaurus jagar under vatten. Denna förhistoriska havsreptil levde för 70–65 miljoner år sedan och hade en lång, spolformad kropp, paddelliknande lemmar och ett stort, kraftigt huvud,

Riktiga matvrak
Senare har fossil efter den gigantiska forntidsödlan hittats även i USA och Kanada, på Nya Zeeland, i Mexico, Marocko och Storbritannien och till och med i Sverige. Mosasaurus, tillhörande familjen Mosasauridae och överfamiljen Mosasauroidea, var omkring 10 meter lång och levde för 70 – 65 miljoner år sedan. I förhållande till den långa, utdragna skallen var kroppen kort och spolformad, men stjärten var lång och fenorna runda. Med den kraftiga svansen, som var nästan halva kroppslängden gjorde den kraftfulla, slingrande simtag, ungefär som en orm.
Trots käkpartiets hotfulla storlek var den oförmögen att öppna munnen på full gavel och kunde därför inte svälja bytet helt, utan slet det i stycken innan måltiden. Mosasaurus var väl utvecklad för ett liv i de forntida haven och fossil ger vid handen att den födde levande ungar.
Tylosaurus var en äldre och större släkting till Mosasaurus, med en längd på minst 15 meter. Den långa och strömlinjeformade kroppen antyder att vikten var jämförbar med Mosasaurus. Det finns flera fossil av Tylosaurus, bland annat några som avslöjar Tylosaurus matvanor. Ett skrovmål kunde bestå av fisk, sjöfågel eller andra med våld överraskade medlemmar av familjen Mosasauridae, för denna skräckinjagande best drog sig sannerligen inte för att attackera vad som helst som rörde sig och kunde tänkas gå att förtära. Ett möjligt mål och byte för rovdjuret kunde även ha varit Archelon, en långsam, sävlig och tillika jättelik havssköldpadda.

Två Archelon (Archelon ischyros) jagar maneter. Denna utdöda havssköldpadda levde för 75 – 65 miljoner år sedan och är nära släkt med den nutida havssköldpaddan (Dermochelys coriacea). Archelon blev fyra meter lång och är den största havssköldpadda som någonsin levt på jorden. Näbben var böjd och kraftig och utvecklad för att knäcka kraftiga skal.

Två Archelon (Archelon ischyros) jagar maneter. Denna utdöda havssköldpadda levde för 75 – 65 miljoner år sedan och är nära släkt med den nutida havssköldpaddan (Dermochelys coriacea). Archelon blev fyra meter lång och är den största havssköldpadda som någonsin levt på jorden. Näbben var böjd och kraftig och utvecklad för att knäcka kraftiga skal.

Gigantisk sköldpadda
Fossiliserade exemplar visar att Archelon blev fyra meter lång och med labbarna på sidorna utsträckta hade ett ”vingspann” på hela fem meter. Sannolikt vägde den mer än 2 ton och precis som nutida havssköldpaddor tillryggalade denna forntida variant i mycket maklig takt enorma avstånd i världshaven och livnärde sig på maneter, fisk och allehanda vattenväxter.
Sköldpaddan hade en stor och kraftig näbb med knivskarp egg, vilket tyder på att den mäktade med att knäcka tjocka skal för att komma åt det lockande innehållet.
Den är nära släkt med vår tids havssköldpadda (Dermochelys coriacea), som förekommer relativt sparsamt i de flesta tempererade till tropiska vatten och populationsmässigt delas in i tre grupper, en atlantisk och två i respektive östra och västra Stilla havet.

Styxosaurus jagar bläckfisk i djupen. Den tillhörde en specifik gren av långhalsade marina reptiler inom gruppen plesiosaurier och blev 12 meter lång. Hälften av denna längd utgjordes av halsen. Styxosaurus hade skarpa, inåtböjda tänder utformade för att gripa och hålla fast hala och slemmiga bytesdjur som fisk och bläckfisk.

Styxosaurus jagar bläckfisk i djupen. Den tillhörde en specifik gren av långhalsade marina reptiler inom gruppen plesiosaurier och blev 12 meter lång. Hälften av denna längd utgjordes av halsen. Styxosaurus hade skarpa, inåtböjda tänder utformade för att gripa och hålla fast hala och slemmiga bytesdjur som fisk och bläckfisk.

Populära fabler
Fabler och myter om skräckinjagande havsodjur var åtminstone förr i tiden­ populärt bland sjöfolk. Vad man kanske­ inte alltid tänkte på eller ens hade en aning om var att motsvarande­ vare­lser som de man bredde ut sig om i historieberättandet faktiskt en gång i tiden existerat.
Plesiosaurier, till exempel, var en stor grupp av marina reptiler, som går att spåra 130 miljoner år tillbaka och i några fall ännu mycket längre. Mest kända är förmodligen Plesiosaurus, ett släkte av ordningen plesiosaurier, som levde under jura för 195–140 miljoner år sedan.
Kändisskapet går att härleda till historierna om Loch Ness-odjuret, då detta ofta beskrivits som en svanödla och de ibland kanske lätt whiskydoftande teserna gör gällande att varelsen eller varelserna i den djupa skotska sjön skulle vara ett eller flera överlevande exemplar.

En Kronosaurus simmar i havet. Den levde för 125–100 miljoner år sedan och tillhörde den köttätande marina reptilgruppen pliosaurier. Den blev omkring 10 meter lång och var liksom släktingen Liopleurodon en effektiv och fruktad jägare.

En Kronosaurus simmar i havet. Den levde för 125–100 miljoner år sedan och tillhörde den köttätande marina reptilgruppen pliosaurier. Den blev omkring 10 meter lång och var liksom släktingen Liopleurodon en effektiv och fruktad jägare.

Halva kroppen hals
Det må vara hur det vill med detta, alla andra strök med vid den stora massdöden för 65 miljoner år sedan och det gäller även Styxosaurus, en väldig plesiosaurie med längre hals än alla andra marina reptiler. Faktum är att hälften av dess 12 meter långa kropp utgjordes av hals och forskarna har länge funderat över varför djuret utvecklats på detta vis. En del tror att en lång, närmast giraffliknande hals var bra att ha om man ville smyga sig på bytet för att sedan snabbt gå till angrepp, exempelvis för att rycka tag i en större fisk.
Andra håller före att den var relaterad till ett rofyllt betande på havsbottnen. En annan intressant aspekt är att både Styxosaurus och den närbesläktade Elasmosaurus svalde stenar, som sedan blev liggande i deras magar. Stenarna hade funktionen att mala hårdsmält föda som till exempel fiskben och underlätta matsmältningen.
Pliosaurus var Plesiosaurus kusin med kort och tjock hals. Dessa rovdjur blev upp emot 15 meter långa, återfanns i toppen av näringskedjan och arter som Kronosaurus och Liopleurodon hade gapen fulla med knivskarpa tänder, fyra paddelformade ben och en kort och kraftig svans. Med all säkerhet var de snabba och kraftfulla simmare, som spred skräck bland bytesdjuren där de drog fram.

Shonisaurus levde för 215 miljoner år sedan och tillhörde den delfinlika marina reptil­gruppen ichtysaurier. Den blev 21 meter lång och är därmed den största marina reptilen som någonsin existerat på vår jord. Arten hade inga tänder, utan sög in små bytesdjur i munnen. Ögat var hela en meter i diameter.

Shonisaurus levde för 215 miljoner år sedan och tillhörde den delfinlika marina reptil­gruppen ichtysaurier. Den blev 21 meter lång och är därmed den största marina reptilen som någonsin existerat på vår jord. Arten hade inga tänder, utan sög in små bytesdjur i munnen. Ögat var hela en meter i diameter.

Hoppade över vattenytan
Den största marina reptilen som någonsin upptäckts hör emellertid till familjen Ichtyosaurier – en grupp märkligt lik vår tids delfiner.
Skiljer sig åt gör de dock genom att ichtyosaurierna i motsats till delfinerna rörde stjärtfenan från sida till sida. Däremot hoppade de sannolikt över vattenytan på samma sätt. Ichtyosaurierna hade långa, smala käkar som de fångade bytet, möjligen bläckfisk, med och de födde levande ungar, troligen precis som delfinerna med stjärten först.
Shonisaurus var den största arten i familjen Ichtyosaurier och nådde hela 21 meter. De första fossilen upptäcktes i Nevada 1920 och fick namn efter Shoshonebergen. Efter 30 års utgrävningar hade kvarlevor från 37 mycket stora djur säkrats och nya fynd gjordes senare i bland annat Kanada, där fossilen var så väldig att det tog forskarna tre hela år att flytta det från fyndplatsen. Ichtyosaurier funna i Himalaya kallas efter bergskedjan Himalayasaurus, men är sannolikt samma djur.
Shonisaurus levde i havsdjupen här på jorden för 220 miljoner år sedan, men likt många andra av våra dagars väldiga bjässar som till exempel blåvalen och valhajen var det en snäll jätte, som bisarrt nog saknade tänder. Sannolikt livnärde den sig genom att suga in små havsdjur i munnen.
På grund av sin storlek var den ingen snabb simmare och den fick istället förlita sig på god syn för att fokusera på bytet, något som kan förklara varför Shonisaurus öga med en diameter på över en meter var större än ögonen hos något annat djur som någonsin levt på jorden.

Dunkleosteus var en så kallad pansar­haj som levde i slutet av devon för 380–360 miljoner år sedan. Den var en stor rovfisk på upp emot 10 meter med riktade ben i käkarna istället för tänder och med bepansrat huvud och bröst.

Dunkleosteus var en så kallad pansar­haj som levde i slutet av devon för 380–360 miljoner år sedan. Den var en stor rovfisk på upp emot 10 meter med riktade ben i käkarna istället för tänder och med bepansrat huvud och bröst.

Pansarhajar dominerade
De forntida haven under det sena devon för 380 till 360 miljoner år sedan var varma och artrika med trilobiter, tidiga fiskarter, hajar och ammoniter. Jagade i dessa vatten gjorde bland annat pansarhajen Dunkleosteus, en tio meter lång rovfisk med broskplattor på huvud och bröst och riktade ben istället för tänder. Käkarna hade enorm kraft och kunde även öppnas med väldig hastighet, vilket gav pansarhajen möjlighet att fånga ett förbipasserande byte i flykten, ungefär som vår tids marulkar gör. Under devon kom Dunkleosteus och andra pansarhajar att befästa alla akvatiska ekosystem i såväl söt- som saltvatten som det dominerande marina rovdjuret, men sedan dog arterna ut och sannolikt överlevde inte någon in i karbon.
Vid mitten av jura för 176 till 161 miljoner år sedan rymde haven en mångfald av djur som alla hade utvecklats för att fylla varje enskild nisch i ekosystemen. En av de första planktonätarna var Leedsichthys problematicus, en sannolikt jättelik pachycormid, som likt dagens valhaj och brugd filtrerade vattnet för att komma åt födan. Emellertid råder det delade meningar om dess storlek. Det fossil som 1886 upptäcktes av Alfred Nicholson Leed nära Peterborough i England var så fragmentariskt att mer exakta beräkningar inte kunde göras och så har det varit med flertalet fynd av arten sedan dess. Arthur Smith Woodward beräknade i slutet av 1880-talet längden till cirka 9 meter genom att jämföra Leedsichthys stjärtfena med stjärtfenan från en annan pachycormid. I vår tid har forskare med olika­ metoder kommit fram till allting mellan 10 och 27 meter och skulle det senare visa sig stämma hamnar denna forntida jättefisk storleksmässigt i samma klass som blåvalen.

Ett stim Xiphactinus audax, en stor benfisk som levde i slutet av krita för 99,6–65,5 miljoner år sedan. Den blev uppemot 5 meter lång och var en effektiv och skoningslös jägare.

Ett stim Xiphactinus audax, en stor benfisk som levde i slutet av krita för 99,6–65,5 miljoner år sedan. Den blev uppemot 5 meter lång och var en effektiv och skoningslös jägare.

Byte blev jägarens död
Upp emot fem meter blev benfisken Xiphactinus, som simmade i världshaven under sen krita för mellan 99 och 65 miljoner år sedan och var en av den tidens främsta rovfiskar. Dess stora, skarpa huggtänder och strömlinjeformade kropp indikerar att den var en snabb simmare som effektivt och skoningslöst jagade sitt byte. Ibland­ var den uppenbarligen lite väl glupsk och ivrig. Man har nämligen funnit flera fossil som visar stora och av allt att döma hela fiskar inuti Xiphactinus, vilket skulle kunna tyda på att bytet fortfarande varit vid liv och kämpat i dess mage och kanske förorsakat den glupska jägarens död. Fossiliserade kvarlevor efter rovfisken har påträffats i de amerikanska delstaterna Kansas, Alabama och Georgia, men även i Europa. En inte helt komplett skalle av vad som sannolikt varit en Xiphactinus hittades 2002 i en liten stad kallad Sachov nära Borohradek­ i Tjeckien av studenten Michal Matejka­. Och så sent som i juli i år påträffades vad som fanns kvar av ett jättelikt exemplar, närmare 6 meter­ lång, nära Morden i Manitoba i Kanada.
 

Tand stor som en mänsklig hand
Störst och kanske mest skräckinjagande av alla dessa havsvidunder var dock jättehajen Megalodon (av grekiskans ”mega” = stor och ”odont” = tand), som dök upp i haven för 25 miljoner år sedan och som tros vara den största haj som någonsin existerat. Likt alla hajar hade Megalodon ett skelett uppbyggt av brosk, som inte bevaras särskilt väl. De enda kvarlevorna forskarna haft att arbeta med består av fossiliserade tänder, vilka är 18 till 20 cm långa och större än en människohand. Bland annat genom att jämföra med dess närmaste levande släkting vithajen har man kommit fram till att Megalodon blev upp emot 20 meter lång från nos till stjärt och vägde över 100 ton.
Det är inte känt varför denna väldiga­ varelse för ungefär 1,8 miljoner år sedan­ dog ut. Somliga menar att den inte snabbt nog kunde anpassa sig till det allt kyligare klimatet. Andra håller före att givna och naturliga bytesdjur som val och bläckfisk sjönk i antal – och Megalodon behövde mycket näring till sin väldiga kropp.
Säkert är emellertid att den är den största köttätaren som någonsin existerat, både i vatten och på land. De förhistoriska haven var riskfyllda, våldsamma platser dominerade av bestar­ som växte till oerhörda storlekar­. Somliga var hänsynslösa jägare, andra var mer stillsamma och godmodiga giganter.
Men alla dog ut långt innan människan som sjöfarare började berätta historier om vad för fasansfulla ting som dolde sig under vattenytan. Och det enda som finns kvar och vittnar om de stora havsmonstrens tidevarv är fossil.

 

Material från
Allt om Vetenskap nr 10 2010

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter