Hoatzin - den stinkande urtidsfågeln

Det andra namnet på hoatzin, stinkfågel, säger en del om dess främsta kännetecken – lukten. Men den är egendomlig också på andra sätt. Med sina klor på vingarna påminner den om urfågeln ­Archaeopteryx, dinosauriernas nära släkting. Flygförmågan är sådär och unga fåglar föredrar att simma i skydd istället för att flyga.
Och likt kor kan den äta växtdelar som inte låter sig brytas ned så lätt. Till och med giftiga växter.

När hoatzin väl lärt sig attflyga efter ett par månader, så är det ingen direkt graciös syn. En överdimensionerad kräva har sitt pris. Bild: SPL

När hoatzin väl lärt sig attflyga efter ett par månader, så är det ingen direkt graciös syn. En överdimensionerad kräva har sitt pris. Bild: SPL

Med sitt blåa ansikte och röda ögon är hoatzin en iögonfallande fågel. Med sin klumpiga kropp och korta vingar ser den ut som en primitiv fågel från dinosauriernas tid. Dessutom har den klor på vingarna, vilket är till stor hjälp när den klättrar omkring i träden. Klorna försvinner dock när fågeln blir könsmogen.
Det är den enda levande arten i sitt släkte och debatten om hoatzinens släktskap med andra fåglar har stundtals varit hård. Då de klättrande, bevingade dinosauriefåglarna Archaeopteryx hade tre vingklor på varje vinge har tidigare systematiker spekulerat i om hoatziner är en nedstigen släkting till dessa eftersom unghoatziner har två vingklor på varje vinge. Modern forskning tyder dock på att Archaeopteryx inte är förfader till någon nu levande fågel, utan mer en gammal utdöd kusin. Stinkfågelns klor har snarare utvecklats efter dess behov under senare tid, än blivit kvar från någon många miljoner år gammal förfader.
Dna-analyser av hoatzin har inte heller hjälpt till att placera den i något släktskap med andra fåglar. Den har helt enkelt svårt att passa in någonstans då den inte liknar någon annan fågel vare sig ­utseende- eller beteendemässigt. Uppenbarligen har den gått igenom en lång och oberoende evolution.
Hoatzin finns idag bara i Sydamerika men forskare har hittat fossil av släktingar till fågeln i Europa och man tror att den art som nu lever är en relik, en kvarleva av en tidigare större familj av fåglar.

 

Äter gift
Hoatzin är i första hand lövätare. Även om de kan äta upp till 50 olika arter av löv så begränsar de sig ofta till ett dussintal. Även frukter och blommor finns på menyn, men löv är huvudfödan.
Problemet med löv är att de inte är så lätta att bryta ned och det är mest idisslare som klarar av att leva på dem. Hoatzin har dock speciella anpassningar för att klara av att bryta ned lövens cellulosa. Bland annat har de en förstorad kräva, vilket är en utvidgning av matstrupen där fåglar kan förvara stora mängder mat innan den spjälkas i övriga matsmältningssystemet. I krävan finns bakterier som bryter ned cellväggen hos löven och gör dem mer lättsmälta. Denna typ av nedbrytning i en förmage är hoatzin ensam om att ha bland fåglar och den påminner om den som kor och andra idisslare har. De nyttiga bakterierna förs över till ungarna när föräldrarna stöter upp mat åt dem från sin egen kräva.
Nyligen har hoatzins bakterieflora och enzymer intresserat forskare. Vissa av dessa bakterier kan bryta ner gifter som finns i en del sorters blad. Om dessa bakterier kunde överföras till tamboskap som kor och getter, så skulle de kunna beta växter som nu är giftiga för dem.
Hoatzin utsöndrar tack vare sin speciella matsmältning en stark och otrevlig doft som har gett den dess öknamn: stinkfågel. Lukten påminner om kogödsel.

 

En unge med vingklorna kvar hänger på en gren. Dessa speciella klor försvinner när fågeln är könsmogen, men fram tills den lärt sig flyga har den mycket stor nytta av dem. Bild: IBL

En unge med vingklorna kvar hänger på en gren. Dessa speciella klor försvinner när fågeln är könsmogen, men fram tills den lärt sig flyga har den mycket stor nytta av dem. Bild: IBL

Vingklor
Hoatzin har sin häckningsperiod i samband med regnsäsongen. I vanliga fall är den ­väldigt social och de kan före­komma i flockar på upp emot 100 individer. Men under häckningstiden blir de mer revirhävdande. Fåglarna häckar i små kolonier men är ändå noga med att hålla ordning på sina egna revir. Ett häckande par är tydliga med informationen om var deras revirgräns går – höga läten och ett aggressivt kroppsspråk talar om för grannarna var linjen som inte bör överträdas går.
Boet byggs på trädgrenar som hänger ut över vattnet. Normalt lägger honan två till fyra ägg och dessa ruvas i drygt 30 dagar av både hanen och honan. Ganska snart efter att ungarna hackat sig ut ur äggen kan de använda sina vingklor och klättra omkring på grenarna runt boet. De är inte särskilt smidiga men med hjälp av klorna och en medfödd klätter­teknik håller de sig kvar uppe i träden. Ungarna ­stannar i boet i upp till tre veckor.

 

Den stora krävan gör ­hoatzin till en stor och tämligen klumpig fågel.  Bild: Linda De Volder

Den stora krävan gör ­hoatzin till en stor och tämligen klumpig fågel. Bild: Linda De Volder

Ungarna simmar
Bra häckningsplatser är eftertraktade och inte lätta att få tag i. Därför stannar ungarna ofta i föräldrarnas revir, ofta upp till ett par år. Där hjälper de till med hushållet, vaktar småsyskon, försvarar revirets gränser och andra sysslor som måste utföras i hoatzins vardag. Studier av ringmärkta fåglar visar att omkring 90 procent av årsungarna blir kvar på detta sätt.
Den stora krävan gör hoatzin tung och klumpig och den är inte någon direkt graciös flygare. Det tar ungarna över två månader att lära sig flyga, och en fågel som inte kan flyga är ofta ett lätt byte för rovdjur. Men hoatzinungarna är förvånansvärt duktiga på att hålla sig undan apor, hökar, ormar och andra djur som har dem på matsedeln. Först och främst använder de sina vingklor och klättrar i skydd bland grenarna i träden. Om det inte räcker så finns nästa möjlighet – att simma i skydd. Eftersom bona byggs på grenar över vatten, så kan ungen­ helt enkelt släppa taget om grenarna och dyka ner i vattnet. Där kan den simma under ytan tills den förhoppningsvis når ett tryggt ställe att dyka upp på. Så småningom kan de klättra tillbaka upp till boet igen.
Några direkta hot mot artens existens finns inte. Skövlingen av regnskog påverkar givetvis bestånden, precis som för alla djur i Sydamerikas regnskogar. Men än så länge finns det gott om livskraftiga bestånd, och någon jakt på fågeln förekommer inte i någon nämnvärd utsträckning. Inte nog med att den luktar illa, smaken sägs också vara mycket otrevlig, vilket gör att människor bara jagar den i undantagsfall.
Några brasilianska hoatzin solar sig på en gren. Det är normalt en mycket social fågel, men när det drar ihop sig till häckning bevakas revirgränserna omsorgsfullt. Bild: IBL

Några brasilianska hoatzin solar sig på en gren. Det är normalt en mycket social fågel, men när det drar ihop sig till häckning bevakas revirgränserna omsorgsfullt. Bild: IBL

Fakta: 
Hoatzin
Latinskt namn: Opisthocomus hoazin
Längd: Upp till 65 centimeter
Vikt: Upp till ett kilo
Livslängd: Upp till 30 år
Antal ungar: två till fyra per kull
Utbredningsområde: Tropiska Sydamerika såsom Bolivia, Brasilien, Colombia, Ecuador, Guyana, Peru, Surinam och Venezuela.

Material från

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter