Det är inte alla snäckor som har något skal. En så kallad skalbärande snäcka är dock ohjälpligt bunden vid sitt hus och kan inte lämna det.
När snäckan drar sig in i sitt hus, sker det genom att den förändrar sitt blodtryck och aktiverar sina muskler. I synnerhet en muskel är ansvarig för sammandragningen. Den har sitt ursprung inne i den del av snäckans mjuka och muskulösa underkropp som kallas foten. Muskeln snor sig runt inne i snäckskalet tillsammans med de av snäckans mjukdelar som innehåller magen och de övriga inälvorna – den så kallade inälvssäcken.
Snäckans hus – eller skalet – består av flera kalklager och organiskt material och bildas genom att det från det yttersta lagret av inälvssäcken utsöndras material till skalets öppning. Många snäckskal är snurrade som spiraler, och det beror på att skalet växer snabbare på den ena sidan än på den andra. Biologerna vet inte exakt vilket syftet med detta är, men kanske gör spiralformen att snäckans inälvor kan packas tätare.
Evolutionsbiologer menar att snäckskalet har utvecklats ur ett vanligt skal, som har haft en skyddande funktion för de nu levande snäckornas förfäder. Med tiden har det uppstått ett allt större hålrum inne under skalet, så att snäckan till slut har kunnat dra in hela kroppen i säkerhet, om den har känt sig hotad av till exempel rovdjur eller uttorkning.
Även andra djur har ett skyddande skal, som de vuxit ihop med. Musslor har två skal, som de kan öppna och sluta, och som de även till exempel kan sticka ut fötter ur.