OM 800 MILJONER ÅR – Livet på jorden **kvävs och steks**
Solen är jordens värsta fiende. Under de närmaste hundra miljoner åren kommer solens förbränning sakta att öka, tills jorden slutar som en biff i en stekpanna där värmen bara höjs.
Livet kommer troligen att dö ut stegvis under ett antal hundra miljoner år. Beräkningar visar att jordens temperatur redan om 600 miljoner år hotar större djur. Om 800 miljoner år kommer mikroberna att dö.
Det beror inte bara på solens värme, utan också på det faktum att koldioxiden i atmosfären försvinner snabbare än den tillförs av vulkanerna. Utan koldioxid i atmosfären dör alger och växter. Med tiden kommer nästan all koldioxid att vara bunden i berg och alla växter vara döda.
OM 3,75 MILJARDER ÅR – VINTERGATAN SLUKAS AV GLUPSK GRANNE
Om 3,75 miljarder år slukas vårt galaktiska hem av Andromedagalaxen. Den befinner sig på kollisionskurs med Vintergatan och närmar sig med en hastighet av 200 kilometer per sekund.
Med sina en biljon stjärnor kommer Andromedagalaxen att sluka Vintergatans 300 miljarder stjärnor. Men stjärnorna och planeterna kommer knappast att kollidera, utan bara få en ny kosmisk adress. Vårt solsystem lär hamna tre gånger längre bort från galaxens mitt än i dag.
OM 100 MILJARDER ÅR – Mörk energi drar galaxerna bort från varandra
Om hundra miljarder år kommer de flesta andra galaxer (förutom vår egen) att ha försvunnit utom synhåll. Det innebär att ett teleskop som riktas bortom vår egen galaxhop inte ser något annat än totalt mörker.
Detta fenomen kan förklaras med den mystiska mörka energi som får universum att utvidgas i allt snabbare takt. Universums våldsamma acceleration innebär att avstånden till galaxer som ligger långt bort från vår egen vid en tidpunkt kommer att öka snabbare än ljusets hastighet.
När det sker kan ljuset från dessa galaxer inte nå fram till oss och då kan vi inte se avlägsna delar av världsrymden.
Utvidgningen kan emellertid inte få förhållandevis ärbelägna galaxer att lämna den så kallade visuella horisonten, då ljuset försvinner. Närbelägna galaxer hålls på plats och dras mot varandra av gravitationen, som är starkast över relativt korta avstånd.
OM EN MILJON MILJARDER ÅR OCH FRAMÅT - Planeterna blir hemlösa
Två stjärnor i en galax som kommer nära varandra märker knappt den andras dragkraft. Planeterna är dock så lätta i förhållande till stjärnorna att de dras ur kurs vid det kosmiska mötet.
En förbipasserande stjärna kan påverka en planets bana så mycket att den slits loss från sin stjärna och kastas ut i rymden.
Forskarna har räknat ut att alla planeter slungas ur sin bana en gång på 30 biljoner år. Det innebär att alla planeter statistiskt sett kommer att vara hemlösa om en miljon miljarder år.
OM EN TRILJON TRILJARD ÅR – All materia blir ljus eller järn
När stjärnornas energi är slut kommer materien att omvandlas till antingen ljus eller järn, tror fysikerna. Utfallet hänger på om protonen, alla atomkärnors grundläggande beståndsdel, faller sönder eller inte.
En partikel som faller sönder upplöses och övergår till lättare partiklar. Vår tids fysikteori, standardmodellen, förutsäger att protonen aldrig faller sönder. Om standardmodellen håller kommer alla atomer att sluta som järn, som har universums stabilaste atomkärna. Men om protonerna faller sönder slutar allting som ljus.
OM ÖVER EN DECILJON ÅR– SVARTA HÅL FÖRÅNGAS
Kanten av ett svart hål, den så kallade händelsehorisonten, är en fälla som inte går att undslippa.
När något väl har fångats i ett svart hål kan det inte komma loss. Inte ens ljus kan ta sig ut. Så löd teorin – tills den brittiske fysikern Stephen Hawking tänkte ut teorin om Hawkingstrålning. På det svarta hålets kant uppstår en ihållande ström av partiklar och antipartiklar.
Partikelparen splittras och partiklar med positiv energi slipper undan, medan partiklar med motsvarande negativ energi sugs in i det svarta hålet. På så sätt förlorar det svarta hålet hela tiden lite av sin energi. I det långa loppet innebär det att det svarta hålet försvinner – det “avdunstar”.