Hur fungerar en dimmer?

Dimmerschema

Dimmerschema

Funktionen hos forna tiders dimmers utgick ifrån en resistor, en komponent som används för att åstadkomma motstånd i elektriska sammanhang. Denna resistor var variabel och genom att vrida på dimmerratten kunde man reglera hur stor spänning som skulle nå fram till glödlampan via resistorn. Nackdelen med en sådan konstruktion är bland annat att resistorn drar energi och dessutom kan bli mycket varm.

Moderna dimmers utnyttjar växel­strömmen i elnätet. Växelströmmen har formen av en sinusvåg, vilken i Sverige har en frekvens på 50 Hz. Detta innebär att strömmen byter riktning, och spänningen är noll, 100 gånger per sekund. Varje gång detta sker bryter dimmern strömtillförseln till lampkretsen, för att släppa på den igen när spänningen nått en viss nivå på sinuskurvan. Ju lägre dimmern är ställd, desto längre tid tar det innan lampkretsen kopplas in igen.

En nackdel med denna teknik är att de abrupta spänningsändringarna kan ge upphov till brummande ljud i exempelvis glödlampan. Detta beror på att magnet­fältet i tråden i lampan ändras lika abrupt, vilket kan skapa vibrationer. Det skapas även svaga radiopulser som kan påverka elektroniska apparater i närheten. Dyrare dimmers har komponenter som jämnar ut spänningsändringarna och därmed orsakar mindre störningar.

Material från
Allt om Vetenskap nr 3 2004

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter