Bookmark and Share

Hur gammalt är universum?

Idag kan vi med rimligt stor visshet säga att universums ålder är 13,7 miljarder år, en väldigt exakt siffra. Men så har det inte alltid varit. Genom historien har det förekommit väldigt delade uppfattningar om hur gammalt universum egentligen är.
Förslagen har varierat mellan allt ifrån bara några tusen år till oändligt gammalt. Universum har uppenbarligen inte velat avslöja sin ålder i första taget, och den färska siffran 13,7 miljarder år har i själva verket inte mer än tre år på nacken.



En av de mest grundläggande frågor man kan ställa sig är hur gammalt det universum vi lever i egentligen är.

Men för att man överhuvudtaget ska kunna tala om universums ålder, så måste man först bestämma sig för vad man menar med detta. Med andra ord måste man bestämma sig för om universum har en början, och vad som i så fall utgör denna början.

De äldsta försöken att beräkna universums ålder baserade sig på religiösa tankegångar. De utgick därför från att universum tog sin början då Gud skapade världen. De mer vetenskapligt lagda trodde däremot länge att universum inte hade någon början alls.

Ett mer modernt sett att se på saken är att universums ålder är den tid som förflutit sedan big bang ägde rum.

Men även med big bang som utgångspunkt är det långt ifrån en enkel match att avgöra hur gammalt universum är. Sedan grunden för big bang-teorin lades av bland andra Edwin Hubble i slutet av 1920-talet har astronomerna brottats med en avgörande fråga som måste besvaras innan man kan komma universums ålder på spåren. När inträffade egentligen big bang?

Varde ljus

En av de första egentliga beräkningarna av universums ålder gjordes av biskop James Ussher. Denne irländske ärkebiskop och teolog gav år 1650 ut boken Gamla testamentets annaler härledda från världens ursprung. Genom en kombination av bibelstudier, historiska redogörelser och kompletterande astronomiska beräkningar daterade Ussher i detta verk skapelsen.

Enligt Ussher skapade Gud världen, och därmed universum, den 22 oktober år 4004 före Kristus. Alltså förmodades universum då boken gavs ut vara 5654 år gammalt.

Idag kan denna metod att beräkna universums ålder kanske låta absurd, men faktum är att Usshers resultat under lång tid ändå utgjorde den ­dominerande uppfattningen. Till stor del berodde detta troligtvis på att James Usshers datum faktiskt inkluderades i vissa upplagor av Bibeln.

Till och med Isaac Newton, en av historiens mest kända vetenskapsmän, höll fast vid Usshers datering av världen.

Faktiskt finns det än idag anhängare av denna teori, som trots överväldigande bevis för att både universum och jorden är avsevärt mycket äldre, fortsätter att hävda att världen, så som den skapades av Gud, inte är mer än 6000 år ­gammal.


Ett nytt synsätt växer fram

Dvärg vid jätte - För astronomerna är det en källa till frustration att den närmaste vita dvärgen ligger alldeles intill den starkast lysande stjärnan på himlen. Den lilla Sirius B syns nere till vänster om den betydligt starkare Sirius A på detta foto som astronomer på Nasa behandlat för att den vita dvärgen ska framträda. Bild: Nasa

Dvärg vid jätte - För astronomerna är det en källa till frustration att den närmaste vita dvärgen ligger alldeles intill den starkast lysande stjärnan på himlen. Den lilla Sirius B syns nere till vänster om den betydligt starkare Sirius A på detta foto som astronomer på Nasa behandlat för att den vita dvärgen ska framträda. Bild: Nasa

Det var inte förrän på 1800-talet som Usshers strikt bibliska syn på världen på allvar började ifrågasättas. En av dem som ställde sig tvivlande till det snabba händelseförlopp som Usshers anhängare förespråkade, var evolutionsforskaren Charles Darwin.

När Darwin 1859 presenterar sin evolutionsteori i det berömda verket Om arternas uppkomst, konstaterar han också att jorden måste ha funnits till i åtminstone 300 miljoner år. Detta innebär naturligtvis att universum som helhet måste vara minst lika ­gammalt.

Darwins uppskattning av jordens ­ålder baserades på noggranna geologiska studier. Hans observationer visade på att erosion och andra naturkrafter långsamt, och under mycket lång tid, format det landskap vi ser idag. För att inte tala om att evolutionen i sig är en gradvis utveckling som måste ha pågått under betydligt längre tid än Bibelns skildring av vår tillkomst.

Detta var en kontroversiell slutsats, eftersom den uppenbarligen var i konflikt med Bibelns skapelseberättelse och den rådande föreställningen om en relativt ung värld. Detta var något som bekymrade Darwin, som själv var en religiös man. Men bevisningen var helt enkelt för stark för att ignoreras, jorden var uppenbarligen äldre än man tidigare kunnat föreställa sig.

När man längre fram fick möjligheten att göra geologiska ålders­bestämningar med hjälp av radioaktivt sönderfall, så visade det sig att Darwin till och med tagit i i underkant, och att jorden i själva verket var ännu äldre.


Ur astronomiskt perspektiv


Darwin hade visserligen lyckats sätta en ny lägsta gräns för jordens ålder, och hade på så sätt bevisat att världen var väldigt mycket äldre än vad man tidigare trott, men han kunde inte säga någonting om hur världen uppkommit. Det astronomiska verktyget för detta kom inte förrän senare, i och med Einsteins allmänna relativitets­teori, även om Einstein till att börja med själv inte insåg den fulla betydelsen av vad han kommit fram till.

Den allmänna relativitetsteorin är en matematisk beskrivning av hur universum fungerar. I sin ursprungliga form medför den att universum inte kan vara stillastående och oförändrat med tiden, utan att det måste antingen expandera eller falla samman.

Eftersom Einstein var övertygad om att universum var statiskt och oföränderligt, vilket även var den allmänna uppfattningen bland den tidens ­vetenskapsmän, hade han svårt att acceptera detta resultat. Därför presenterade Einstein 1917 en statisk modell av universum. I denna modell tilläts universum vara oförändrat, eftersom han korrigerat sina ekvationer genom att införa en extra term, som han kallade den kosmologiska konstanten. Den kosmologiska konstanten var en kraft som motverkade gravitationen. På så sätt hölls universum i balans, och det kunde vara fullkomligt orörligt utan att gravitationen fick det att kollapsa.

I ett statiskt universum, som det Einstein talade för, finns ingen början och inget slut. Det har alltid varit och kommer alltid att förbli detsamma. Därför finns det heller ingen gräns för hur gammalt det skulle kunna vara. Teoretiskt sett fanns det alltså inget som hindrade universum från att vara oändligt gammalt, vilket länge också var den vetenskapliga ståndpunkten.


Ett växande universum


Redan kort efter att Einstein lagt fram sina argument för ett statiskt universum insåg den samtida ryska vetenskapsmannen Alexander Friedmann den allmänna relativitetsteorins fulla potential. 1922 föreslog Friedmann en icke-statisk modell av universum, som han arbetat fram genom att lösa Einsteins ursprungliga ekvationer, utan tillägget av en kosmologisk konstant. På så sätt drog han slutsatsen att universum inte är oföränderligt, utan i själva verket expanderar. Men än så länge fanns det inga bevis som kunde bekräfta denna teori.

Sju år senare blev det emellertid ändring på det. 1929 upptäckte nämligen den amerikanska astronomen Edwin Hubble att galaxerna rörde sig bort från oss, och att hastigheten dessutom ökade med avståndet. Detta, insåg Hubble, måste bero på att själva universum faktiskt utvidgas och växer.

Att universum växer innebär i sin tur att universum, om man kunnat spola utvecklingen baklänges, istället skulle krympa. Galaxerna skulle krypa närmare och närmare varandra, tills de slutligen förenades i en och samma punkt.

Om man bara går tillräckligt långt tillbaka i tiden, så kommer man således att stöta på den tidpunkt då expansionen startade, och universum tog sin början. Alltså måste universum ha en början, och en begränsad ålder. Detta resonemang är vad som senare skulle resultera i big bang-teorin.

Einstein var nu tvungen att överge sin bild av ett statiskt, oändligt gammalt universum, och erkänna att han misstagit sig. Att införa den kosmologiska konstanten för att bibehålla ett statiskt universum kallade han senare för sitt livs största blunder.

För Hubbles del innebar upptäckten, som idag kallas Hubbles lag, att han hittat ett sätt att beräkna universums verkliga ålder. Genom att mäta med vilken hastighet universum expanderar, kunde han nämligen få fram hur länge universum måste ha expanderat sedan det skapades, för att nå sin nuvarande utsträckning.

Det är ungefär som att säga att en bil som kör med en hastighet av 100 kilometer i timmen, och som har tillryggalagt en sträcka av 200 kilometer, måste ha varit på väg i två timmar.

Förutsatt att expansionshastigheten inte förändrats avsevärt under resans gång, kunde Hubble på detta vis år 1931 uppskatta universums ålder till två miljarder år.

Problemet var bara att man på geologisk väg redan kommit fram till att jorden borde vara betydligt äldre än Hubbles uppskattning av universums ålder, något som givetvis inte gick ihop.

Åldern stiger igen

Supernova - Denna bild från Hubble-teleskopet visar en skarpt lysande supernova i utkanten av galaxen NGC 4526. Supernovor av typ 1a var avgörande för upptäckten att universums expansion accelererar, och att universum därför är äldre än vad det tidigare såg ut att vara. Bild: ESA

Supernova - Denna bild från Hubble-teleskopet visar en skarpt lysande supernova i utkanten av galaxen NGC 4526. Supernovor av typ 1a var avgörande för upptäckten att universums expansion accelererar, och att universum därför är äldre än vad det tidigare såg ut att vara. Bild: ESA

Det var uppenbarligen någonting i Hubbles beräkningar som inte stämde. Men vad var det som hade gått snett?

För att beräkna universums expansionshastighet, och därigenom också universums ålder, behöver man enligt Hubbles lag veta två saker: dels hur fort galaxerna försvinner bort från oss, och dels hur långt bort de befinner sig nu.

Galaxernas hastighet är lätt att mäta med hjälp av rödförskjutning. Rödförskjutning innebär att ju fortare en galax rör sig bort från oss, desto mer tänjs ljusets våglängd ut, vilket får galaxen att framstå som rödare.

Så om problemet inte låg i galaxernas hastighet, borde det alltså ligga i avstånden.

1952 upptäckte mycket riktigt Walter Baade, en tysk astronom som 1931 emigrerade till USA, att Hubbles­ avståndsmätningar varit felaktiga. Baades observationer visade att galaxerna befann sig mer än dubbelt så långt bort som Hubble uppmätt. Denna nya avståndsskala innebar att också universums ålder fördubblades. Nästan över en natt gick universum från att vara två miljarder år till att bli omkring fyra miljarder år gammalt. Upptäckten kom som en lättnad för den astronomiska världen, eftersom den orimliga slutsatsen att jordens ålder överskred universums inte längre generade forskarna.

Under den senare hälften av 1950-talet tog den så kallade Hubble-åldern, det vill säga universums ålder om expansionshastigheten alltid varit densamma, ytterligare ett kliv bakåt. Allan Sandage, Hubbles efterföljare, upptäckte att Hubble i vissa fall hade observerat ljusstarka gasmoln istället för individuella stjärnor. Detta gjorde att avstånden till många galaxer åter­igen var större än vad Hubble trott.

Efter att ha rättat till detta misstag kom Sandage 1958 fram till en expansionshastighet som gav en ålder på cirka 13 miljarder år. Detta var första gången som värdet på universums ålder kom i närheten av dagens värde, men tyvärr stannade det inte där.

Hur gamla är stjärnorna?

Hubbles lag är inte det enda sättet att ta reda på universums ålder. Det finns även mer direkta sätt att mäta åldern på. Till exempel började stjärnor troligtvis bildas redan tidigt i universums utveckling. De äldsta stjärnorna borde därför vara nästan lika gamla som själva universum.

Det var Allan Sandage som först upptäckte att de täta klumpar av stjärnor som går under namnet klotformiga stjärnhopar är mycket gamla, och att deras ålder således borde kunna användas som en indikator på universums ålder.

1961 konstaterade Sandage att de klotformiga stjärnhoparnas ålder, som då beräknades vara över 15 miljarder år, på nytt ledde till problem. Åldern var nämligen högre än den ålder som Hubbles lag gav, och de äldsta stjärnorna kan ju omöjligen vara äldre än universum.

Sedan dess har det gjorts otaliga försök att bestämma de klotformiga stjärnhoparnas ålder mer exakt. Fram tills nyligen gjorde de emellertid ingenting för att åtgärda problemet. Åldern fortsatte att röra sig någonstans i krokarna kring 15 miljarder år och uppåt. Men på grund av osäkra avstånd och bristfällig kunskap om stjärnornas utveckling, så var spridningen i resultaten stor.


Konkurrerande teori


Parallellt med utvecklandet av big bang-teorin, och försöken att räkna fram en rimlig ålder på universum med hjälp av Hubbles lag och de äldsta stjärnorna, fanns det dessutom de som förespråkade en alternativ modell. I denna modell var universum i praktiken fortfarande oföränderligt, precis som Einsteins statiska universum.

Att universum inte var statiskt kunde inte förnekas, men det gick att ta sig runt detta dilemma. Den så kallade steady state-teorin, som lades fram 1948 av bland andra den brittiske astronomen Fred Hoyle, innebar att universum visserligen expanderade, men att det ändå inte förändrades med tiden. För att få detta att fungera krävdes det att ny materia hela tiden skapades som kompensation för den förtunnande effekt som expansionen har på universum. Tanken var att denna materia hela tiden skapas överallt i universum.

Attraktionen med denna teori var att man återigen gick tillbaka till ett evigt universum, utan början eller slut. Med ett oändligt gammalt universum slapp man ju undan problemet med att först jorden och sedan stjärnorna såg ut att vara äldre än universum.

Under 1950-talet frodades steady state-teorin och antalet anhängare var stort, men så småningom gick fler och fler över till big bang-teorin. Dödsstöten för steady state-teorin kom 1965 då upptäckten av den kosmiska bakgrundsstrålningen, ett fenomen som är en kvarleva från big bang, avgjorde saken.

Delade meningar

Även om astronomerna efter 1965 var i stort sett överens om att universum började i och med big bang, så återstod fortfarande ett stort problem, nämligen att avgöra hur länge sedan detta faktiskt var.

På den punkten skulle det dröja ett bra tag innan man kunde enas om ett svar. När det gällde Hubble-åldern bildades det nämligen under 1970-talet två läger.

Allan Sandage fortsatte att driva åldern uppåt. Han kom i sina beräkningar upprepade gånger fram till en relativt låg expansionshastighet, vilket innebar att big bang kunde ha inträffat för så länge som 20 miljarder år sedan.

Hans rival, Gérard de Vaucouleurs, hävdade däremot att värdet på expansionshastigheten var betydligt högre, och att universum därför inte var mer än någonstans i närheten av 10 miljarder år gammalt, det vill säga yngre än den ålder Sandage föreslagit år 1958.

De klotformiga stjärnhoparnas höga ålder tydde på att det var Sandages högre ålder som var den korrekta, eftersom man då undvek det förargliga bekymret med ett universum som var yngre än de äldsta stjärnorna. Men det skulle naturligtvis också kunna vara så att det var de Vaucouleurs lägre ålder som var korrekt, och att det istället var stjärnhoparnas ålder som var överskattad.

Det såg nu ut som om man hade kört fast. Under lång tid pendlade universums ålder mellan 10 och 20 miljarder år, utan att man egentligen kom närmare en lösning. Detta dödläge mellan de två lägren skulle komma att vara i över 20 år.

Jorden räcker inte till

Vita dvärgar i stjärnhopen M4. Tack vare att dessa utbrunna stjärnor svalnar så långsamt, har astronomerna nu kunnat avgöra deras ålder med stor noggrannhet. De vita dvärgarnas ålder passar bra ihop med åldern av ett accelererande universum. Bild: Nasa/H. Richer

Vita dvärgar i stjärnhopen M4. Tack vare att dessa utbrunna stjärnor svalnar så långsamt, har astronomerna nu kunnat avgöra deras ålder med stor noggrannhet. De vita dvärgarnas ålder passar bra ihop med åldern av ett accelererande universum. Bild: Nasa/H. Richer

Nyckeln till att fastställa universums sanna expansionshastighet och ålder, och i slutändan det enda sättet att lösa dispyten mellan Sandage och de Vaucouleurs, var att komma över fler och mer exakta avstånd till andra galaxer, något som är lättare sagt än gjort. (Läs mer om avståndsbestämning i universum i AoV nummer 1-2006.)

Om man ville komma vidare blev det därför uppenbart att observationer från marken helt enkelt inte räckte till. Som svar på detta kläcktes idén om rymdteleskopet Hubble. Hubble-teleskopet skulle kunna mäta galaxers avstånd med högre precision än något markbaserat teleskop, och det skulle dessutom också kunna mäta ännu större avstånd.

Hubble-teleskopet var på plats i sin omloppsbana kring jorden redan 1990, men på grund av ett allvarligt fel dröjde det innan teleskopet kunde ta sig an den uppgift det huvudsakligen konstruerats för, att bestämma universums expansionshastighet, även kallad Hubble-konstanten.

De första resultaten från det internationella forskarteamet HST Key Project, under ledning av Wendy Freedman, publicerades 1994. Teamet hade då kommit fram till en Hubble-konstant som motsvarade en ålder på 8-12 miljarder år.

Denna utveckling tycktes tala för att det var de Vaucouleurs som varit inne på rätt spår, men Sandage och hans medarbetare gav inte upp så lätt. De ifrågasatte Freedmans resultat, som ju återigen innebar ett universum som var yngre än de stjärnor det består av.

Sandage genomförde egna observationer med Hubble-teleskopet, och även om de resulterade i att han fick sänka sin ålder något, så höll han fortfarande fast vid en ålder som var högre än den ålder Freedman och gänget stödde.

Denna oenighet mynnade 1996 ut i en debatt, där de båda sidornas argument presenterades. Vid denna tidpunkt förespråkade Freedmans grupp en ålder på 9-12 miljarder år, samtidigt som den grupp som leddes av Sandage talade för en ålder på 11-14 miljarder år.

Det var tydligt att man fortfarande inte var helt överens om universums ålder, men satsningen på Hubble-teleskopet hade ändå givit resultat. Klyftan mellan den högsta och den lägsta åldern hade minskat märkbart – de överlappade till och med varandra, vilket talade för att man nu var ett entydigt resultat på spåren.

Ett accelererande universum

1999 offentliggjorde Freedman och hennes kollegor på HST Key Project sitt slutgiltiga resultat. De hade då bestämt universums expansionshastighet, eller Hubble-konstanten, med en felmarginal på bara tio procent. Deras värde, som var mycket nära Sandages värde från 1958 och ungefär mitt emellan Sandages och de Vaucouleurs värden från 1970-talet, är idag allmänt accepterat som det rätta.

Men även om kriget om expansionshastigheten nu äntligen verkade vara i stort sett avgjort, så beror universums ålder inte enbart på hur fort universum expanderar just nu. Åldern beror också på hur expansionshastigheten förändrats med tiden. Hubble antog att expansionshastigheten varit oförändrad sedan big bang. Men åldern påverkas något om man tar hänsyn till att universum är fyllt av materia som genom sin gravitation borde bromsa expansionen, på ungefär samma sätt som jordens gravitation bromsar en gevärskula som avfyrats upp mot himlen. Om så är fallet måste universum ha växt fortare tidigare i sin utveckling, vilket betyder att det också gått fortare att komma dit vi är idag, och att åldern därför är ett snäpp lägre.

Då Freedman och de andra, genom att uppskatta mängden materia i universum, tog hänsyn till detta fenomen, fick de en ålder på 12 miljarder år.

Att universum bara skulle vara 12 miljarder år gammalt lät fortfarande lite lågt i mångas öron, men tack vare nya och mer noggranna mätningar av de klotformiga stjärnhoparnas ålder, så var det faktiskt inte helt orimlig. 1998 kunde det nämligen konstateras att den nyuppskickade Hipparcos-satelliten, genom att leverera mer exakta avstånd, lyckats minska åldern för klotformiga stjärnhopar till cirka 12 miljarder år.

Universums ålder stämde nu något bättre överens med åldern av de äldsta stjärnorna – men inte riktigt. Eftersom stjärnorna inte började bildas omedelbart efter big bang, så betydde de klotformiga stjärnhoparnas nya ålder att universum ändå måste vara något mer än 12 miljarder år gammalt.

Den definitiva lösningen på problemet var emellertid inte långt borta. Ungefär i samma veva upptäcktes nämligen att universums expansion inte alls avtar, utan att den i själva verket ser ut att accelerera.

Orsaken till accelerationen är fortfarande något av ett mysterium, men det har föreslagits att den drivs av en osynlig kraft, som likt Einsteins kosmologiska konstant motverkar gravitationen. Så även om Einstein hade fel i att universum är statiskt, så verkar hans kosmologiska konstant ändå göra comeback.

Men även om anledningen bakom accelerationen är oklar, så är konsekvenserna för universums ålder tydliga. Eftersom accelerationen innebär att universum expanderat långsammare längre tillbaks i sin historia, så har universums utveckling alltså tagit längre tid på sig. Följaktligen blir resultatet att universums ålder är högre än vad den annars skulle ha varit.

Succésatellit - WMAP-sondens skarpsynthet har gjort att man kunnat avslöja många hemligheter som legat dolda i den kosmiska bakgrundsstrålningen. Bland annat har universums ålder kunnat sättas till 13,7 miljarder år, vilket stämmer bra överens med de resultat man fått från andra metoder. Bild: Nasa/WMAP Science Team


Vita dvärgar - universums verkliga veteraner

Med hjälp av mer detaljerade mätningar av accelerationen kunde man snart fastställa hur mycket universums ålder, enligt Hubbles lag, faktiskt påverkades, och 2001 hade åldern justerats till omkring 13-14 miljarder år för ett accelererande universum.

2002 gjordes på nytt ett försök att bestämma universums ålder genom att studera några av de absolut äldsta stjärnorna, den här gången de vita dvärgarna. Vita dvärgar är uråldriga stjärnor som för länge sedan brunnit ut, och inte längre producerar någon energi. Men de slocknar inte för det, utan fortsätter att lysa medan de långsamt svalnar, likt en bit glödande kol efter en rejäl brasa, frånsett att de tar enormt mycket längre tid på sig att blekna bort.

Det är just denna långa och utdragna nedkylning som gör de vita dvärgarna till exceptionellt pålitliga åldersindikatorer. Genom att mäta deras nuvarande temperatur är det nämligen relativt enkelt att avgöra hur länge sedan det var deras bränsle tog slut.

De vita dvärgar man undersökte visade sig vara 12-13 miljarder år gamla. Astronomerna tror dessutom att de första stjärnorna bildades knappt en miljard år efter Big Bang. Om man tar med detta i beräkningarna så säger de vita dvärgarna oss att universum är 13-14 miljarder år gammalt.

Denna åldersbestämning, som är helt oberoende av universums expansionshastighet, låg helt i linje med åldern för ett accelererande universum. Att de två åldrarna överensstämde så väl var ett tecken på att man nu var inne på rätt spår.

Riktigt säkra på universums ålder blev astronomerna faktiskt inte ­förrän 2003. Det var nämligen då som Nasas rymdsond WMAP för första gången med hög precision kunde avgöra när big bang ägt rum. Denna bedrift åstadkoms genom att man kartlade den kosmiska bakgrundsstrålningen, samma strålning som en gång i tiden användes som ett bevis för big bang-teorin.

Enhälligt resultat

Anledningen till att bakgrundsstrålningen innehåller så ovärderlig information är att den uppkom nästan­ i samma stund som universum skapades, och därför ger oss en bild av universum då det var nyfött.

Skörden från WMAP blev bland annat en ålder på 13,7 miljarder år, med en felmarginal på bara 0,2 miljarder år.

Äntligen hade man en välbestämd ålder på universum, som dessutom stämde överens med både de äldsta stjärnornas ålder och den senaste åldern beräknad utifrån Hubbles lag. De samstämmiga resultaten gör att WMAP:s ålder med största sannolikhet går att lita på, åtminstone så länge vår nuvarande bild av universums tillkomst håller.

FRÅGA ALLT OM VETENSKAP!

Fler nyheter

Mysteriet med månens baksida löst

Ända sedan 1959, när den obemannade sovjetiska rymdfarkosten Luna 3 skickade hem de första bilderna på månens baksida, har frågan om varför de båda sidorna ser så olika ut förbryllat vetenskapen.Den sida som ständigt är vänd mot oss är full av månhav – kratrar fyllda med...

Månen dunstar

Det antas finnas vatten inbäddat i månens berggrund eller till och med i frusen form uppe på ytan om det är tillräckligt kallt, som på polerna. Men räkna inte med att finna det på himlakroppens solbelysta sidor, säger forskare från Georgia Institute of Technology.Efter att i...

Megajord förbluffar forskarna

Astronomer tillkännagav nyligen att de funnit en helt ny typ av planet – gigantiska stenplaneter med en massa 17 gånger jordens. Hittills har bara en sådan himlakropp påträffats, Kepler-10c, men forskarna tror att de kommer att hitta fler.Det märkliga med den är att forskarna inte trodde...

Syreisotoper nya bevis för månens bildande

De flesta stöder teorin om att månen bildades när en annan planet av Mars storlek, kallad Theia, kolliderade med den unga jorden för runt 4,5 miljarder år sedan. Men det har varit svårt att hitta några handfasta bevis för det. Jämförelser av förhållandet mellan bland annat syre-,...

Jupiters röda fläck krymper

Jupiters signum, den röda fläcken, är sig inte lik. Sedan 1930-talet har astronomerna sett hur den blir allt mindre. Sedan 2012 är den inte längre oval utan cirkelrund och har därefter krympt med 930 kilometer om året.Fläcken, som egentligen är en gigantisk virvelstorm, större än vår...

2 000 AU

bort från sin stjärna finns gas-jätten GU Psc b. Det ger den en omloppstid som motsvarar 80 000 jordår.
(En AU är avståndet mellan jorden och solen.)

Skyll blixtovädret på solen

Solvindar med hög hastighet resulterar i fler eller kraftigare åskväder på jorden, hävdar en studie i Environmental Research Letters. Forskarna såg en signifikant ökning i antal blixtar över Europa 40 dagar efter att snabba solvindar nått jordens atmosfär. Den exakta orsaken till detta...

Forskare omvärderar hur stor den beboeliga zonen är

Utomjordiskt liv kan vara vanligare än vi tror

Jakten på planeter kring andra stjärnor bär allt mer frukt och allt tyder på att planeter som jorden, med lagom storlek och på lagom avstånd från sin stjärna för att det ska kunna finnas liv, inte är något ovanligt därute.
Nu vänder dessutom ny forskning upp och ner på gamla föreställningar om var liv kan existera. Och utsikterna för att hitta liv i andra solsystem är ännu ljusare än vad astronomerna tidigare trott.

Dyningarna från big bang

första bevisen för gravitationsvågor

För nästan 100 år sedan lanserade Einstein sin allmänna relativitetsteori. Den förutsade många märkliga saker, en del så märkliga att inte ens Einstein själv trodde på dem. Men genom åren har allt bekräftats experimentellt eller genom mätningar. Bara ett fenomen har gäckat fysikerna – gravitations­vågor.
Men nu har de första bevisen för dessa svängningar i rumtiden kommit­. Och till på köpet bekräftar de ytterligare big bang-­teorin.

Ny himlakropp funnen i solsystemet

Vårt solsystem har blivit större. Ute i Oorts kometmoln har amerikanska astronomer funnit den mest avlägsna himlakropp i omlopp runt solen som hittills observerats.

Supernovas inre kartlagd

Astronomer har länge velat få klarhet i exakt hur det går till när massiva stjärnor exploderar till supernovor. Och nu har de för första gången, med hjälp av NuStar-teleskopet, kunnat kartlägga vad som händer inne i en stjärna under det sista ögonblicket innan den exploderar i en...

Planeter i massor

Kepler-teleskopet har funnit 715 nya planeter som cirklar runt 305 olika stjärnor. Flera solsystem består av flera planeter, vilket får dem att likna vårt eget. Nästan alla de nyupp­täckta planeterna är mindre än Neptunus. Fyra av dem är mindre än 2,5 jorden och har omloppsbanor inom...

Fet och långsam eller tunn och snabb

Varför vissa spiralgalaxer är runda och buktiga och andra är tunna och platta har länge varit en gåta. Men nu kan forskare vid International Centre for Radio Astronomy Research i Perth i Australien ha knäckt nöten. Enligt dem är det helt enkelt galaxens hastighet och massa som avgör...

Vintergatan in och ut

Genom att analysera förhållandet mellan de olika grundämnen som är tyngre än väte och helium i stjärnor på olika ställen i Vintergatan har forskare fått stöd för teorin om att vår galax bildades inifrån och ut. Forskarna bakom studien i Astronomy and Astrophysics fann mer magnesium i...

Vattnig dvärgplanet

Med hjälp av Herchelteleskopet har forskare nu upptäckt vattenånga på dvärgplaneten Ceres, belägen i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Forskarna tror att Ceres består av en stenkärna täckt av ett tjockt lager is och att mängden sötvatten kan överstiga den som finns på...

Första bilden av jorden sedd från rymden

Bildkvaliteten är kanske inte den bästa – faktiskt rätt usel med dagens mått – men det här är den första bilden av jorden sedd från rymden. Fotografiet är taget från drygt 104 kilometers höjd ovanför södra USA den 24 oktober 1946, med en filmkamera monterad på en beslagtagen tysk...

En molnig dag på GJ 1214b

Om du funderar över hur vädret i detta nu kan tänkas vara på exoplaneten GJ 1214b så har amerikanska forskare nu besked att ge – det är molnigt och någon uppluckring i molntäcket är inte att vänta.Prognosen kommer från forskare från University of Chicago som under elva månader i...

Stjärnspäckad katalog

43 647 887 stjärnor innehåller en ny katalog över norra stjärnhimlen som astronomerna Bryan Gaensler och Greg Madsen satt samman av data från den äldre USNO-B-katalogen, med data baserade på fotografier från 1949 och framåt, och Sloan Digital Sky Survey från 2000-talet.Syftet var att se...

Vem var Arthur Williams?

Den brittiske astronomen Arthur Stanley Williams, som levde mellan 1861 och 1938, var egentligen advokat till yrket, men ägnade sig åt astronomi på fritiden. Trots det gjorde han omfattande observationer av planeten Jupiter, vars molnbälten och zoner han började namnge 1898. Han upptäckte...

Bisarr asteroid förbluffar forskarna

P/2013 P5 är en asteroid, belägen i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, med ett mycket besynnerligt beteende – den uppför sig nämligen som en roterande vattenspridare. Men det är inte vatten den sprider utan stoft.Fyndet har gett forskarna huvudbry. Normalt sett syns bara asteroider...

Sidor