Hur kommer det sig att vi inte går på alla fyra?

En sak som gäckat forskarna länge är hur det gick till när våra förfäder ­började gå på två ben. Det fanns uppenbarligen en stor fördel med detta, något så viktigt att evolutionen tvingade fram flera släkten av människor där alla förflyttade sig utan att ha händerna i marken.
Men det är ett mysterium om vad det var som från början fick våra förfäder att resa sig.
Det finns flera teorier. Men ingen av dem verkar hålla hela vägen.

Människan är unik på många sätt. Vårt språk, vår förmåga till kommunikation och kultur gör oss enastående i den biologiska världen. Men även om vi skulle leva som nakna vildar i skogen så skulle vi fortfarande vara ett udda djur, en avvikare. Vi skulle skilja ut oss från våra däggdjurssläktingar på flera sätt, för vi människor är annorlunda på fler sätt.

Vi går på två ben, till exempel. Det gör visserligen fåglarna också, och några andra däggdjur. Till och med en del apor gör det, men bara ibland. Och inte med samma självklarhet som människan.

Och kombinationen av att gå upprätt på två ben och sakna hårväxt över kroppen är vi tämligen ensamma om.

Det skapar lätt bilden av att vi inte riktigt är som alla andra. Att vi har ett speciellt uppdrag på den här planeten. Men precis som alla andra djur har vi utvecklats under årmiljoner för att ­fungera i samspel med omgivningen. Frågan är bara hur. Vad är det som gjort att vi hamnade på den tvåbenta utvecklingsvägen? Och vilken roll spelar tvåbentheten i vår utveckling till de verktygsanvändande sociala språkekvilibrister som vi faktiskt är? Vi vet inte svaret, men det finns en hel rad gissningar och hypoteser.

På två ben för 3,7 miljoner år sedan

Historien börjar, som alltid när det gäller människan, i Afrika. På en plats i norra Tanzania som heter Laetoli upptäckte 1978 den välkända brittiska antropologen Mary Leakey en rad med fotavtryck som stelnat i gammal vulkanisk aska i en uttorkad flodbädd. Tillsammans med mängder av spår efter vilda djur som hyenor och antiloper och babianer syns spåren efter människoliknande varelser. De först upptäckta avtrycken ser ut att komma från tre individer av lite olika storlek. Det visade sig vara 3,7 miljoner år gamla spår efter vad som troligen var en grupp som fått det vetenskapliga namnet Australopithecus afarensis, mera känd efter det berömda fyndet Lucy.

Ett schimpanskranium och ett människokranium sedda underifrån. Nackhålet, där ryggraden går upp till hjärnan, sitter mer centralt på människan, vilket vittnar om en upprätt gång. På schimpansen sitter det längre bak, vilket krävs för att den ska kunna hålla huvudet uppe och inte bara se rakt ner när den går på alla fyra. Bild: SPL

Ett schimpanskranium och ett människokranium sedda underifrån. Nackhålet, där ryggraden går upp till hjärnan, sitter mer centralt på människan, vilket vittnar om en upprätt gång. På schimpansen sitter det längre bak, vilket krävs för att den ska kunna hålla huvudet uppe och inte bara se rakt ner när den går på alla fyra. Bild: SPL

De här förmänniskorna levde på jorden långt före vår art, de första Homo sapiens, och till och med innan de första av våra gamla släktingar av släktet Homo överhuvudtaget dykt upp.
Det går inte att veta vad den här gruppen afarensis gjorde på sin vandring över slätten vid Laetoli, men det kan se ut som om de var på väg till ett vattenhål, med tanke på alla de andra djurspåren runt omkring. Kanske för att själva dricka vatten, kanske på jakt efter byte. Vad som står klart där­emot är att de gick stadigt på två ben. De äldsta fotspår vi känner till visar alltså att i det som framstår som vår utvecklingslinje har tvåbenthet varit standard länge, till exempel långt innan vi fick våra extremt stora hjärnor.

Det kan vara bra att stanna upp lite där, för det är lätt att koppla samman vårt upprätta sätt att gå med våra andra mänskliga egenskaper. Det kan till exempel kännas lite ovant att tänka sig en varelse med samma intelligens som en schimpans gå omkring och sträcka på sig som en annan kultiverad stadsbo. Men så kan det mycket väl ha varit.

Det ser alltså ut som att det är ett ganska långt glapp mellan tvåbentheten och kulturen, men den gav oss många viktiga förutsättningar för att så småningom nå dit. Den viktigaste är väl att det frigjorde händerna. Med två lediga händer öppnades­ möjligheter att plocka upp föremål, forma dem, kasta dem och bearbeta omgivningen på nya sätt. De fria händerna skapar många sätt att kommunicera och att utveckla komplicerade sociala mönster.

Och vårt tvåbenta sätt att ta oss fram har sedan utvecklats till att bli ett ­effektivt och uthålligt sätt att gå eller springa långa sträckor. Kanske en förutsättning för att vi senare skulle spridas över hela planeten. Men nu går vi händelserna i förväg.

Anpassat skelett

Vi kan alltså konstatera att Lucy och hennes art var tvåbenta för mer än tre och en halv miljoner år sedan. Det går att se på fotspåren från Laetoli. Men det är inte bara fotspår som kan visa hur en varelse rört sig. Skillnaden mellan en fyrbent och en tvåbent individ syns tydligt i skelettets uppbyggnad. En av de mest avslöjande detaljerna är formen på det långa lårbenet. Om man ska gå effektivt på två ben krävs att tyngdpunkten och knäna hamnar mitt under kroppen, att man står rakt, och att vinkeln på lårbenets kontakt med bäckenet via lårbens­halsen är den rätta. Annars blir man bredbent och vaggar fram som en gorilla. Det går, men det lockar inte till långpromenader eller löpning.

Australopithecus afarensis levde för mellan 3,9 och 2,9 miljoner år sedan och var någon meter lång. Hjärnan var ungefär lika stor som hos en schimpans, cirka 30 procent så stor som hos en modern Homo sapiens.  Bild: SPL

Australopithecus afarensis levde för mellan 3,9 och 2,9 miljoner år sedan och var någon meter lång. Hjärnan var ungefär lika stor som hos en schimpans, cirka 30 procent så stor som hos en modern Homo sapiens. Bild: SPL

Ryggradens böjning måste ­anpassas till att stå upprätt, och bäckenet blir bredare. Fötter och vrister förändras också alltmer, och en av de karakteristiska detaljerna är att kroppen formas efter lodlinjen.

Till skillnad från våra närmaste släktingar bland de stora aporna så har vi huvudet rakt över ­bålen. Kraniets hål där ryggraden går upp till hjärnan, det som heter foramen magnum på latin och ­kallas nackhålet på svenska, sitter på undersidan av ­skallen. På gorillor och schimpanser sitter det längre bak i nacken, det vill säga deras huvuden sticker ut framför kroppen.
Med de här ledtrådarna till hjälp har man ­konstaterat att även de fossilfynd som ­hamnat i släktet Ardipithecus ser ut att komma från mer ­eller mindre tvåbenta varelser redan för 4,5 ­miljoner år sedan.

Många tvåbeningar

En gång fanns en form av stora apor, eller förmänniskor om man så vill, som senare skulle ­splittras upp i flera olika arter som tog skilda utvecklingsvägar. En gren blev så småningom dagens gorillor och en annan blev till schimpanser och människor. När de här olika arterna uppstod kan man se genom att räkna hur många slumpartade genförändringar som skiljer arterna åt – det som kallas den genetiska klockan. Den nuvarande bedömningen är att vi skildes åt från gorillorna i evolutionen för runt tio miljoner år sedan och schimpanserna gick sin egen väg för cirka sex miljoner år sedan.

Ardipithecus kroppsbyggnad tyder enligt ­flera antropologer på att de kan ha varit tvåbenta i ­träden, och kanske gick ner på alla fyra på ­marken. Det kan tyda på att det som blev den mänskliga linjen senare drog mot mer utpräglad ­tvåbenthet, medan schimpansernas förfäder blev alltmer ­fyrbenta.

När vi blev tvåbenta så påverkade det också våra händer – vi blev bättre på att hålla i verktyg än att svinga oss i träden. Händerna på våra släktingar bonoboerna är betydligt längre och mer anpassade för att hålla fast kring grenar, medan människohänder har tummen placerad så att den kan hålla fast småsaker mellan fingerspetsarna. Bild: SPL

När vi blev tvåbenta så påverkade det också våra händer – vi blev bättre på att hålla i verktyg än att svinga oss i träden. Händerna på våra släktingar bonoboerna är betydligt längre och mer anpassade för att hålla fast kring grenar, medan människohänder har tummen placerad så att den kan hålla fast småsaker mellan fingerspetsarna. Bild: SPL

Att gå på två ben är alltså en urgammal vana som vi en gång delade med fler arter. Den bilden stärks också av att några av de allra äldsta exemplen på förhistoriska människoliknande fynd pekar mot en gångart som drar mot den tvåbenta stilen.

Toumaï kallas ett litet kranium som ­upptäcktes i Tchad 2001. Det är omkring sju miljoner år ­­gammalt och kan kanske vara vår gemensamma föregångare med schimpansen, men ingen vet ­säkert. Mycket tyder på att kraniet kommer från en ­varelse som gick på två ben. Nackhålets ­placering på huvudets undersida antyder det.

Samma sak gäller det näst äldsta fyndet i den serie av fossil som man anser tillhöra vår breda släktlinje. Det går under namnet Orrorin ­tugenensis och kommer från Kenya. Hittills finns ett tjugotal benbitar av Orrorin och de bedöms vara runt sex miljoner år gamla. De små tänderna ­pekar på en människosläkting och de fragment av lårben som hör dit har den typiska utformningen som krävs för att gå på två ben.

Vi kan alltså se tecken på att det här med att gå på två ben inte är något nytt påhitt. Långt innan släktet Homo var påtänkt tycks det ha varit etablerat. Så hur uppstod det?

Savannhypotesen och trädhypotesen

Det finns en rad teorier och gissningar om hur det gick till när vi började gå på två ben – föga förvånande, eftersom tvåbentheten alltid har framstått som ett av våra definierande mänskliga drag, unikt för oss.

Den vanligaste av de traditionella bilderna är den som brukar kallas savannhypotesen. Enligt den så kommer vi ur den afrikanska skogen och klev ner från träden på savannen när klimatet förändrades och torkade ut den afrikanska kontinenten. De stora skogarna krympte och aporna blev kvar medan våra förfäder och förmödrar vandrade ut på slätterna och blev människor.

På savannen var man tvungen att resa sig upp för att se långt och för att undvika annalkande rovdjur, till exempel.

Ardipithecus ramidus levde för 5,6–4,4 miljoner år sedan och hade troligen tagit ett steg mot tvåbenthet. Nackhålets placering i skallen tyder i alla fall på det. Bild: SPL

Ardipithecus ramidus levde för 5,6–4,4 miljoner år sedan och hade troligen tagit ett steg mot tvåbenthet. Nackhålets placering i skallen tyder i alla fall på det. Bild: SPL

Men en svårighet med den här bilden är att den inte stämmer i tiden. När Toumaï och Orrorin levde hade klimatet ännu inte blivit torrare. Andra lämningar som man hittat tillsammans med dem kommer från djur som levde i en miljö med många träd, inte på en trädlös savann.

Dessutom har Afrika gått igenom flera cykler av klimatförändring sedan dess utan att det skapas någon tydlig gräns för en radikal förändring av landskapet som skulle kunna driva en så stor förändring i anatomin.

Dessutom kan man undra varför inga andra savanndjur börjat gå på två ben om det nu är så fördelaktigt för överlevnaden. Det gäller ju inte bara att se, utan också att inte synas, vare sig du är byte eller jägare.

Men förmågan att gå på två ben uppstod kanske redan i skogen, rentav uppe i träden.

Om man studerar hur orangutanger tar sig fram i regnskogen så upptäcker man att de ofta väljer att gå upprätt på två ben samtidigt som de hänger i eller avlastar sig med armarna. På så sätt kan de röra sig över grenar som annars inte skulle orkat bära dem.

Orangutangerna har ungefär likadana knäleder som vi har, och det gör att de kan gå över grenar med raka ben till skillnad från gorillor och schimpanser som är krumbenta. Brittiska forskare har föreslagit att det är här som vi ser början på utvecklingen av konsten att gå på två ben. Det skulle alltså vara ett sätt att ta sig fram bland träden som vi tog med ner på marken.  

Men det finns fler tänkbara fördelar med tvåbentheten som gör att det är ett så speciellt sätt att ta sig fram på.

Värmereglering

Den som går på två ben exponerar en minimal del av kroppen för solen. Det är kanske ingen stor fråga för oss nordbor. Det är en helt annan sak när man lever nära ekvatorn.
Hypotesen om tvåbenthet för värmereglering går ut på att den som reser sig upp under den brännande afrikanska solen skyddar sig mot överhettning. Om man antar att det är en drivande ­orsak bakom utvecklingen, så bör den också hänga samman med att vi tappar håret och får vårt specifika kylningssystem med svettkörtlar över en ­hårlös kropp. Bara håret på hjässan behöver vara kvar för att skydda mot solen.

För 3,7 miljoner år sedan lämnade någon dessa fotavtryck efter sig i norra Tanzania. Spåren skiljer sig inte nämnvärt från dem en modern människa skulle lämna efter sig, men de gjordes troligen av förmänniskan Australopithecus afarensis.  Bild: Fidelis T Masao et al

För 3,7 miljoner år sedan lämnade någon dessa fotavtryck efter sig i norra Tanzania. Spåren skiljer sig inte nämnvärt från dem en modern människa skulle lämna efter sig, men de gjordes troligen av förmänniskan Australopithecus afarensis. Bild: Fidelis T Masao et al

Teorin har fått en del kritik, men det finns fortfarande en hel del som talar för att termoreglering kan ha varit en faktor som spelat in. Men det finns inga säkra indikationer på när det i så fall skulle ha skett.

Beräkningar visar att kroppspositionen faktiskt kan spela en ganska stor roll för kroppstemperaturen. En studie från 2016 av den brittiske antropologen Robin Dunbar visar att om man tittar på australopitecinerna – alltså Lucy och hennes närmaste släktingar – så ger det en tydlig svalkande effekt att resa sig upp. Men också att på de höjdnivåer där de levde, mer än 1 000 meter över havet, så blir det alltför kallt på nätterna för att de också skulle tappa pälsen. Enligt Robin ­Dunbar tappade vi i så fall pälsen i ett senare skede på lägre höjder.

På två ben – men inte som vi

Men det finns fler oklarheter. Det går till exempel att få ut mer av fotspåren vid Laetoli. Forskare vid Max Planck-institutet i Leipzig har gjort biomekaniska datoranalyser av spåren och jämfört dem med avtryck från moderna människor och med schimpanser. De kunde konstatera att de individer som gjorde avtryck i den vulkaniska askan inte gick riktigt som vi gör. Lucys folk tycks ha vandrat fram med lätt böjda knän i en lite hukande stil som inte ser ut att ha varit den energi­effektiva gångart som vi använder. Om det stämmer så har den tvåbenta gångarten genomgått en viss anpassning genom evolution sedan dess.

2001 hittades ett kranium som fick namnet Toumaï. Det kommer från arten ­Sahelanthropus tchadensis, och att döma av nackhålets placering gick den upprätt. Sahelanthropus levde för omkring sju miljoner år sedan, samtidigt som människans och schimpansens ­utvecklingslinjer skilde sig åt. Kanske är den vår första tvåbenta förfader. Bild: SPL

2001 hittades ett kranium som fick namnet Toumaï. Det kommer från arten ­Sahelanthropus tchadensis, och att döma av nackhålets placering gick den upprätt. Sahelanthropus levde för omkring sju miljoner år sedan, samtidigt som människans och schimpansens ­utvecklingslinjer skilde sig åt. Kanske är den vår första tvåbenta förfader. Bild: SPL

Ytterligare närstudier av samma släkte, närmare bestämt av Lucy själv, visar för det första att hon tycks ha dött efter ett fall från hög höjd. En artikel som fick mycket uppmärksamhet i medierna under 2016 hävdar att hennes skelett har skador som överensstämmer med en kraftig smäll som om hon ramlat ner från ett högt träd.

Några från samma forskarteam fortsatte sedan med att hävda att Lucys skelett delvis var byggt för klättring och att både benens och armarnas form och styrka stämmer med resultaten från analyserna av fotspåren i Laetoli; hon gick inte riktigt som vi, utan lite klumpigare, lite mindre effektivt. De drar slutsatsen att Australopithecus afarensis fortfarande hade en hel del av trädklättrarförmågan kvar, och var inte helt anpassad till det tvåbenta markbundna livet som präglar senare släktingar i släktet Homo. Men hur vet vi att det var just träd hon klättrade i?

Klippklättring

Som vi har sett så är det en gammal idé att förändringar i landskapet kan ha drivit utvecklingen åt ett visst håll. Det är dock inte säkert att den förändringen handlade om att kliva ner från ­träden och börja gå på savannen. En stor del av de ­viktigaste upptäckterna som har kastat ljus på människans tidiga historia har gjorts i de ­kuperade och uppspruckna trakterna kring Östafrikas Rift Valley. Det är ett så utpräglat fyndområde att man skulle kunna utnämna den här långa sprickdalen som löper genom Kenya, Tanzania och Etiopien till mänsklighetens vagga.

Geologiskt kallas området för ett system av gravsänkor, och här hittar man höga berg och djupa sjöar. Kan det vara så att klätterförmågan användes för att ta sig fram i brant, klippig terräng snarare än i träd? Och att Lucy i så fall dog efter ett fall från en bergshöjd?

En hypotes är att vi lärde oss att gå på två ben uppe i träden och inte nere på marken. Orangutanger rör sig till exempel ofta på två ben när de rör sig på grenar. Deras knäleder påminner också om våra, vilket gör att de kan ha benen rakare än ­gorillor och schimpanser.  Bild: IBL

En hypotes är att vi lärde oss att gå på två ben uppe i träden och inte nere på marken. Orangutanger rör sig till exempel ofta på två ben när de rör sig på grenar. Deras knäleder påminner också om våra, vilket gör att de kan ha benen rakare än ­gorillor och schimpanser. Bild: IBL

Det tror i alla fall en grupp forskare från universitetet i nordengelska York. De har gjort vad de kallar för en landskapsanalys av utvecklingen, och en av deras poänger är att det här föränderliga klipplandskapet kunnat fungera som en gradvis övergång från ett nästan helt klättrande liv, med långa böjda fingrar och tår som kan gripa tag om grenar och ojämnheter, till ett liv på alltmer platt terräng, vilket gynnar våra fjädrande fotvalv med korta stabiliserande tår. Helt enkelt en mer långsam förändring från förflyttningar i det vertikala till en mer horisontell tillvaro.

Och på tal om våra fötter så verkar de inte se så annorlunda ut än äldre modeller. Matthew ­Bennett heter en brittisk forskare som även han har gjort grundliga analyser av fotspåren från Laetoli och jämfört dem med några färskare fotavtryck. Det finns spår efter den betydligt yngre släktingen Homo erectus på en plats som heter ­Ileret i Kenya. Det är de näst äldsta vi känner till. Och när ­Bennet jämför de två urgamla spåren, från 3,7 respektive 1,5 miljoner år sedan, med moderna fotspår så tycker han sig se att den mänskliga foten tycks fungera i stort sett likadant idag som på Lucys tid. En högst flexibel anordning som låter oss fly upp i ett träd om vi behöver, klättra längs en stenig brant eller vandra mot ett ­fjärran vattenhål. Precis som för över tre miljoner år ­sedan.

Fakta: 
Olika teorier om tvåbent gång

Det har presenterats många teorier kring varför vi utvecklats till att gå på två ben – inte så konstigt eftersom det är en av våra mest utmärkande egenskaper. Någon egentlig vetenskaplig konsensus råder inte, och kanske är det en kombination av olika orsaker som ligger bakom att vi inte kryper omkring på alla fyra.

 

Fria händer

En av de vanligare äldre uppfattningarna är att vi går på två ben för att vi ska kunna använda händerna till att använda verktyg, spela schack eller skriva antropologiska avhandlingar. Det är ju trots allt det som i första hand skiljer oss från djuren. De möjligheterna kommer onekligen som en följd av vår tvåbenthet, men är kanske inte det som har drivit på utvecklingen. Den tvåbenta gången dyker upp före hjärnans tillväxt, och långt innan det finns ens de enklaste stenverktyg.

 

Energieffektivitet

Många beräkningar har gjorts av energi­åtgången vid förflyttning med två respektive fyra extremiteter i marken. Flera av dem har konstaterat att det är fördelaktigt att använda den upprätta tvåbenta gången när man vill röra sig gående över längre sträckor. Det har åtminstone inte inneburit någon evolutionär kostnad i effektivitet att gå över från fyra till två ben, snarare tvärtom, åtminstone så länge man håller sig på marken.

 

Arbetsfördelning mellan könen

Amerikanen C Owen Lovejoy lanserade på 80-talet en teori som bygger på idén att hanarna bland våra föregångare en gång för länge sedan började förse honor och barn med föda som de hämtade och bar hem – i sina lediga armar. Det här skulle enligt teorin leda till bättre överlevnad för alla. Lovejoy kopplar samman teorin med hela det specifikt mänskliga system som bland annat innebär familjebildning med jämnstora par och minskad konkurrens mellan hanarna i gruppen. Det är ett sätt att leva som skiljer oss från både gorillor och schimpanser, som är obehindrat promiskuösa med många partners och stora dominanta hanar.

 

Sexuell selektion

Den debattglade engelsmannen Richard Dawkins har föreslagit att utvecklingen mot två ben skulle kunna ha startat som en ren slump, en variation i beteendet som blev alltmer populär genom det som kallas sexuell selektion. Det är samma evolutionsmekanism som gett fasaner längre och längre stjärtfjädrar, eller älgar större och större horn. Ett annat förslag som passar i sammanhanget är att det berodde på att vi ville exponera våra könsorgan – vilket få andra djur gör på samma rättframma sätt. Alltså som en sexuell signal.

 

Hot

Det har föreslagits att en orsak till utvecklingen är att vi reste oss upp för att helt enkelt se farligare ut och skrämma bort hotande rovdjur. En björn som rest sig upp på två ben är till exempel mer imponerande och skrämmande än en som står på alla fyra.

 

Andra egenskaper

Om en mer upprätt hållning hänger samman med någon annan god egenskap, till exempel ett bra immunförsvar, så kommer fler med upprätt hållning att överleva. Och i så fall kommer honor med förkärlek för hanar med upprätt gång att ge den egenskapen i arv till sina döttrar, som väljer fler hanar med upprätt gång, som får fler barn varav fler överlever. Och så vidare, tills alla går på två ben, och något annat inte är att tänka på. Men det är en helt obevisad idé. 

Foten - ett specialiserat transportmedel
Våra fötter är en av evolutionens mest geniala konstruktioner. Bild: SPL

Våra fötter är en av evolutionens mest geniala konstruktioner. Bild: SPL

Våra fötter har förändrats från att ha en gripande funktion med långa tår, till att bli mer som en plattform som ska bära upp hela ­kroppsvikten.

 

När någon av de stora aporna går på foten så ligger kroppstyngden först på hälen, sedan förs den framåt längs fotens utsida och hamnar slutligen på de mellersta tårna.

 

Vi tar också upp tyngden på våra stora hälar, rullar fram längs utsidan, men för över ­tyngdpunkten via fotvalvet till trampdynan och sist till stortån, som liksom skjuter ifrån inför nästa steg. Hälen har blivit ett kraftigt fäste för våra (jämförelsevis) muskulösa vader och fotvalvets fjädrande bro av senor. Allt som ett resultat av ­årmiljonernas förfining.

Vattenapan
Kanske var det i vattnet vi reste oss upp och blev tvåbenta. Bild: SPL

Kanske var det i vattnet vi reste oss upp och blev tvåbenta. Bild: SPL

En teori som under många år bubblat lite under de mer vedertagna och accepterade teorierna i vetenskapens huvudfåra, är den om vattenapan. Tanken är att våra förfäder under en betydelsefull period av utvecklingen levt nära vatten. Detta skulle i så fall förklara saker som dykreflexen, vår för primater ovanliga simförmåga, avsaknaden av päls – och att vi går på två ben. Ger man sig ut på grunt vatten för att leta föda, så gör man det bäst på två ben. Då kan man hålla huvudet över vattnet när man andas, och sedan böja sig ned för att plocka upp maten.

Det obstetriska dilemmat
Från vänster till höger: schimpans, Australopithecus afarensis, Homo sapiens.

Från vänster till höger: schimpans, Australopithecus afarensis, Homo sapiens.

I och med att våra förfäder började gå på två ben, så förändrades bäckenet så att det blev krångligare att föda barn. Människobarn måste rotera sig genom en böjd passage när de föds, i motsats till våra tidiga förfäder och dagens apor där det mer är raka vägen.

 

Samtidigt som denna anpassning pågick, så blev hjärnorna och därmed skallarna större och borde istället ha krävt en enklare och större födelsekanal. Två olika evolutionära tryck stod alltså mot varandra. Evolutionen har löst detta dilemma med några specialanpassningar som sammantaget är unika för människan:

• Fostret vänder sig innan det ska födas, och roterar ­sedan genom födelse­kanalen.
• Människobarn är jämförelsevis outvecklade när de föds och det dröjer länge innan de klarar sig själva.
• Människor behöver hjälp av andra vid födsel.
• Barnets skallben är inte hopväxt utan formbart vid födseln.

Så ser den gällande hypotesen ut, men diskussionen och forskningen pågår. Bland annat finns det invändningar mot teorin att hjärnans storlek skulle ha lett till att barn föds innan de är fullt utvecklade eftersom hjärnan växer som mest långt innan det är dags för födsel.

Material från
Allt om Vetenskap nr 5 - 2017

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter