Föregångarna till de jättelika sauropoderna hade redan de förutsättningar som krävdes för att växa sig riktigt stora.

Forntidens jättar, de stora växtätande dinosaurier som går under gruppnamnet sauropoder utvecklades från föregångare som mer liknade hundar till storleken.

På 80 miljoner år hann de förändras från knappt meterhöga allätare till de största landdjur som existerat, långhalsade specialiserade växtätare stora som långtradare. Hit hör till exempel den 23 meter långa och 23 ton tunga Apatosaurus – den som förr kallades Brontosaurus. En grupp argentinska paleontologer har gjort ett fynd i Patagonien i södra Argentina som visar hur utvecklingen av jättedjuren kunde gå till.

Tidigare har man känt till startpunkten och slutversionen av den här utvecklingsserien, men mellanformerna har varit mer sällsynta.

Det nya fyndet kallas Leonerasaurus, och är den närmaste föregångaren till de senare jättarna som hittills upptäckts.

Fyndet visar att många av de drag som behövs för att utveckla den senare bastanta kroppshyddan redan var på plats hos den mindre varianten.

Leonerasaurus var bara i sammanhanget ynkliga 2,5 meter lång, men hade det kraftiga korsben i bäckenet som behövs för att bära upp den massiva kroppsvikten som de större släktingarna skulle få i framtiden.

Även tänderna var till synes anpassade för den masskonsumtion av växter som krävs för att hålla en jättekropp med näring och energi.

Tidigare fynd, bland annat från Sydafrika, visar att andra tidiga släktingar i familjen hade en konstruktion av frambenen som skulle visa sig oumbärlig för att bära upp en stor kropp.

På det hela taget verkar det som om sauropodernas föregångare tidigt hade alla förutsättningar för att växa till sig. När förutsättningarna fanns på plats gick utvecklingen sedan snabbt.