Biologisk globalisering i sjöfartens och klimatförändringarnas spår:

Invasion i havet

Djur och växter som hamnar på fel plats i världen kan ställa till ekologiskt kaos och orsaka stora skador. Varelser som verkar harmlösa och rätt ointressanta i sin vanliga hemmiljö, till exempel en närmast osynlig hoppkräfta eller en liten svamp, blir plötsligt en hotande inkräktare som förstör miljön och kostar mångmiljonbelopp att bli av med – om det överhuvudtaget går.
Och med ökad handel och ett varmare klimat blir de oönskade invasionerna fler och fler.

Oönskade invasioner blir fler och fler.

Oönskade invasioner blir fler och fler.

Har du träffat den kinesiska ullhandskrabban? Om inte så är chanserna goda att du gör det inom en inte alltför avlägsen framtid. Man känner igen den på att klornas fingrar är vita längst ute i spetsen, och att själva klon är täckt av ulligt hår. Den blir ungefär en decimeter bred över ryggskölden, och upp till 30 centimeter i diameter om man räknar in de åtta benen.

Men framför allt känner man igen den när de i tusental tågar kilometervis över land i stora invasioner.

Den kinesiska ullhandskrabban hittades i Europa för första gången 1912 i Tyskland. Den kom med största sannolikhet via något fartygs ballasttankar. I Europa fanns inga naturliga sötvattenskrabbor, så de kinesiska pionjärerna kunde ta en tom ekologisk nisch i besittning, helt utan konkurrenter eller fiender. De exploderade i antal.

Redan 1936 hade den exotiska gästen spridit sig i de nordtyska floderna till den grad att man kunde plocka över 20 miljoner krabbor för hand i en samlad aktion i Elbe och andra vattendrag. Efter kriget blev de tyska floderna allt mer förorenade. Under 50- och 60-talens industriella högkonjunktur var det inte så viktigt vad som släpptes ut från de kemiska fabrikerna, och krabborna började dö ut. Men med bättre miljövård och högre vattenkvalitet har de snabbt börjat återhämta sig igen. Idag finns de inte bara i Tyskland.

Ullhandskrabborna nyper sönder fiskeredskap, de underminerar vallar och flodbankar genom att gräva ett myller av gångar och de kan perforera fördämningar med ödesdigra resultat. När de kommer i sina massvandringar kan de nästan täppa igen dammluckor och kraftverkens kylvattenintag. Och de kan förflytta sig kilometervis över land.

Den kinesiska ullhandskrabban hittades i Europa för första gången 1912, spreds sig i tyska floder och hade en storhetstid kring andra världskriget. Sedan blev floderna så förorenade att krabborna började dö ut. Men dagens miljövård gör att de återhämtar sig mycket snabbt – och underminerar flodbankar, proppar igen vattenkraftverk och förstör fiskeredskap.

Den kinesiska ullhandskrabban hittades i Europa för första gången 1912, spreds sig i tyska floder och hade en storhetstid kring andra världskriget. Sedan blev floderna så förorenade att krabborna började dö ut. Men dagens miljövård gör att de återhämtar sig mycket snabbt – och underminerar flodbankar, proppar igen vattenkraftverk och förstör fiskeredskap.

Bosätter sig i pooler
I England finns exempel på krabbor som bosatt sig i privata swimmingpooler och en rapport från Greenwich söder om London berättar om hur krabbor en dag myllrade upp ur Themsen och började vandra längs stans huvudgata, High Street.

Den kinesiska ullhandskrabban står på listan över världens 100 mest invasionsbenägna arter och den kan vara på god väg att etablera sig i Sverige­ också.

Här har den under de senaste åren dykt upp i både Vänern och Mälaren, men också så långt norrut som i Lule skärgård. Det finns mälarfiskare som fångat ullhandskrabbor för försäljning till kinesiska restauranger.
Krabban hör hemma i de kinesiska floderna, och är en av Shanghaikökets största delikatesser. Den behöver saltvatten för att föröka sig, och de krabbor som har fångats här har kommit hit via fraktfartygens ballasttankar.

– Det ser vi på att vi nästan bara hittar vuxna individer, säger Stefan Lundberg på Naturhistoriska Riksmuseet, som ingår i den forskargrupp som håller koll på ullhandskrabban i Sverige.

– De två senaste åren har vi fått en tillfällig minskning, men det kan bero på förändringar i fartygstrafiken. Vi kan inte räkna med att de tar slut för det. Vi vet fortfarande inte om de kan etablera en population som förökar sig här. För att ta reda på det så pågår ett forskningsprojekt på västkusten. Kustområdena kring Göta älvs mynning är en möjlig plats där ullhandskrabborna skulle kunna kläcka fram sina larver, för att sedan starta vandringar uppåt älvsystemet och Vänern.

Att vi klarat oss från krabbinvasion hittills beror troligen på vårt kyliga klimat. Men i takt med att det blir varmare i haven ökar risken att vi ska drabbas.

– Det här är en pyrande bomb, säger Stefan Lundberg. I Tyskland orsakar­ de skador för miljoner euro varje år. Och de har tagit sig ända ner till Schweiz och österut upp i de ryska floderna.

Kamtjatkakrabban är en eftertraktad delikatess som har sin naturliga hemvist i Berings hav. Krabban har blivit känd genom Discovery Channels serie ”Deadliest Catch”. Har vi otur kan det bli möjligt med en norsk variant av serien. Bild: NOAA

Kamtjatkakrabban är en eftertraktad delikatess som har sin naturliga hemvist i Berings hav. Krabban har blivit känd genom Discovery Channels serie ”Deadliest Catch”. Har vi otur kan det bli möjligt med en norsk variant av serien. Bild: NOAA

Känsliga vattenmiljöer
Den kinesiska ullhandskrabban är bara ett exempel på en art som inte bara kan vräka ekosystemet över ända utan också orsaka rent fysiska skador. Det finns fler, och vattenmiljöer är särskilt känsliga av flera skäl. Dels därför att arter kan transporteras snabbt och effektivt i lastfartygens ballasttankar från ett världshav till ett annat. Sedan är det öppet för vidare spridning i nya vattensystem, eftersom hav, hamnar, floder och sjöar hänger samman.

En ovälkommen gäst som redan tycks vara etablerad i svenska vatten är den amerikanska kammaneten Mnemiopsis. Den är en genomskinlig, svagt grönlysande kropp som på maneters vis svävar till synes viktlöst i vattnet. Maneten är drygt decimeterstor och är ofarlig för människan. Men den äter djurplankton, fiskrom och yngel och har få fiender i våra hav. Om den hamnar i områden med få konkurrenter om födan kan den föröka sig snabbt och snart ta över helt.

Det är vad som hände i Svarta havet­ på 90-talet. I de hårt utfiskade vattnen där blev kammaneterna snart helt dominerande och trängde undan alla konkurrerande arter högre upp i näringskedjan. Resultatet blev att fisket i Svarta havet kollapsade.
Sedan Mnemiopsis upptäcktes på västkusten av marinbiologer 2006 har man fruktat att den ska bli allt talrikare. De senaste årens kalla vintrar tycks ha hållit maneterna i schack, men om vattentemperaturen stiger och vintrarna blir mildare skulle den även kunna etablera sig i Östersjön eftersom den amerikanska kammaneten klarar att föröka sig i bräckt vatten.

Mnemiopsis tillhör liksom ullhandskrabban de hundra arterna på den internationella värstinglistan.

Kammaneten Mnemiopsis är bara någon decimeter­ stor och ofarlig för människan – men den har ställt till med en kollaps av fisket i Svarta havet. Nu har den också upptäckts på svenska västkusten och forskarna fruktar att den ska etablera sig i Östersjön­.Bild: Steven G. Johnson

Kammaneten Mnemiopsis är bara någon decimeter­ stor och ofarlig för människan – men den har ställt till med en kollaps av fisket i Svarta havet. Nu har den också upptäckts på svenska västkusten och forskarna fruktar att den ska etablera sig i Östersjön­.Bild: Steven G. Johnson

Badgäst från helvetet
Den verkliga badgästen från helvetet är nog annars den jättelika ryska kamtjatkakrabban eller kungskrabban­. Den kan väga upp till 14 kilo med ett spann mellan benen på två meter. Ingen vet om den någonsin ska visa sig spontant i svenska vatten, men farhågorna finns.

Idag lever den i de iskalla vattnen längs Kolahalvön och Nordnorge, ditfraktade under sovjettiden för att skapa ett ekonomiskt alternativ för fiskare i Murmansktrakten. Krabborna är eftertraktade för sitt kött och fiskas i Stilla havet, där de hör hemma. Men i Nordatlanten saknar de naturliga fiender, och blir fläckvis så dominerande att de helt skövlar den marina miljön. Som de rovdjur de är så äter de upp det mesta i sin väg, både djur och växter och lämnar döda bottnar efter sig.

På 90-talet började de dyka upp i Norge och ställde till med stora besvär för fiskare som fick sina nät förstörda av krabborna. Idag har även norrmännen startat kommersiellt fiske på dem. Hittills har kungskrabban, eller stalinkrabban som den också kallats, nått fram till Tromsö. Och eftersom det är en art som älskar kallt vatten har man länge hoppats att den ska nöja sig där. Men nya rön från norska biologer pekar på att kamtjatkakrabban kan föröka sig i ett temperaturintervall från fryspunkten upp till plus arton grader. Hur långt söderut den tänker vandra vet ingen idag.

Fakta: 
Fler arter som håller på att etablera sig
Den svartmunnade smörbulten kan konkurrera ut abborre och gädda om det vill sig illa.

Den svartmunnade smörbulten kan konkurrera ut abborre och gädda om det vill sig illa.

Japanskt jätteostron är en art som odlas i stor skala i Europa. I Bohuslän lever de fritt sedan kanske tio år och tar över hela musselbankar. Ostronen kan bilda stenhårda, knivvassa rev som är nästan omöjliga att få bort.
Svartmunnad smörbult är en art som Naturvårdsverket och Fiskeriverket väntat på länge. Den kommer från Kaspiska havet och Svarta havet och har funnits i polska och tyska hamnar under flera år. 2008 fångades den i Blekinge.
Man är rädd att den svartmunnade smörbulten ska bli så talrik att den konkurrerar ut fiskar som abborre och gädda, och till och med att den tar maten från vissa sjöfåglar.

Gamla gäster som gjort sig hemmastadda
Havstulpaner sätter sig på fartygens undervattenskroppar och bromsar farten genom vattnet med stor extra bränsleåtgång som följd. För att hindra detta har giftiga bottenfärger använts i stor skala, vilket lett till miljöproblem. Bild: Fritz Geller-Grimm

Havstulpaner sätter sig på fartygens undervattenskroppar och bromsar farten genom vattnet med stor extra bränsleåtgång som följd. För att hindra detta har giftiga bottenfärger använts i stor skala, vilket lett till miljöproblem. Bild: Fritz Geller-Grimm

Två gamla objudna gäster har kostat stora pengar under åren.
Den släta havstulpanen, Balanus improvisus, anlände till Östersjön på ett fartygsskrov från Amerika 1844. Sedan dess har den varit en pest för sjöfarten, och är det fortfarande. Den sätter sig fast på båtarnas skrov och drar ner hastigheten och ökar bränsleförbrukningen. Bekämpningen av havstulpaner har också orsakat miljöskador på grund av de metallhaltiga färger som man använt för att hålla dem från båtar.
Skeppsmasken är en ännu äldre inträngling. Det är oklart när och hur den kom till europeiska farvatten, men man tror att den har sitt ursprung i Östasien.
Den träätande mollusken har förstört fartyg och träkonstruktioner i Östersjöområdet sedan 1300-talet, men hittills har man inte sett den föröka sig norr om den tyska ön Rügen, eftersom den kräver salt vatten för att trivas.Men marinbiologer fruktar att den är på väg in i den svenska delen av Östersjön. Den har redan visat sig vid träbryggorna vid Malmös Ribersborgsstrand, och en teori är att skeppsmasken lättare anpassar sig till bräckt vatten när temperaturen stiger.
Om skeppsmasken tar sig in i norra Östersjön och Bottenhavet kommer den inom några år att äta sönder alla de arkeologiskt viktiga skeppsvrak som finns där.

Topp hundra för invasionsbenägna arter
Vår europeiska stare är inget problem här – men när den etablerar sig i Nordamerika och Australien konkurrerar den ut inhemska fågelarter. Bild: SPL

Vår europeiska stare är inget problem här – men när den etablerar sig i Nordamerika och Australien konkurrerar den ut inhemska fågelarter. Bild: SPL

Det finns en topplista över de hundra värsta intränglingarna i världen. På den listan finns både den kinesiska ullhandskrabban, den amerikanska kammaneten, kräftpesten och det japanska jätteostronet.
Men på listan står även Sturnus vulgaris, vår vanliga och populära stare. Den guldskimrande staren har minskat i antal hos oss under de senaste decennierna, men i den nya världen har den blivit ett plågoris. Flockar som nästan förmörkar himlen plundrar sädesförråd och förstör fruktodlingar samtidigt som de konkurrerar ut lokala fågelarter i Nordamerika. Från Australien finns rapporter om att konkurrensen om boplatser är så hård att starar byggt bo i ullen på betande får.
En annan av våra harmlösa arter på listan som blivit en invaderande plåga på andra kontinenter är den vanliga strandkrabban, som alla badande barn på västkusten lär sig att meta. Särskilt i Nordamerika är strandkrabban ett hot mot flera värdefulla fiskarter och ostronodlingar.
Listan upprättas av den internationella miljövårdsorganisationen IUCN.

Kräftpest
En av de mest kända arterna som slagit ut en inhemsk art är signalkräftan som konkurrerat ut flodkräftan. Bild: David Perez

En av de mest kända arterna som slagit ut en inhemsk art är signalkräftan som konkurrerat ut flodkräftan. Bild: David Perez

Kräftpesten orsakas av en svampliknande organism, en så kallad oomycet vid namn Aphanomyces astaci, som anses ha kommit till Europa via ett amerikanskt fartyg som tömde sina ballasttankar i Italien 1860. På olika vägar tog sig sedan smittan norrut, och det sägs att det var via importerade finska kräftor som oomyceterna kom till Stockholm och Mälaren 1907, för att sedan sprida sig vidare i svenska vatten.
Aphanomyces är alltså ett tidigt exempel på en skadlig invasiv art som spridits jorden runt med hjälp av modern fartygstrafik.
Kräftpesten har också lett till att man importerat amerikanska signalkräftor för att ersätta de pestdrabbade flodkräftorna. De utgör ytterligare en skadlig invasion eftersom signalkräftan också är en främmande art som visserligen tål pesten bättre, men samtidigt sprider den vidare.

Orm vs alligator
En burmesisk pytonorm och en amerikansk alligator i kamp. Här ser det illa ut för ormen, men det finns exempel där pytonormar har lyckats betydligt bättre. Bild: Lori Oberhofer, National Park Service

En burmesisk pytonorm och en amerikansk alligator i kamp. Här ser det illa ut för ormen, men det finns exempel där pytonormar har lyckats betydligt bättre. Bild: Lori Oberhofer, National Park Service

Den burmesiska pytonormen räknas som en hotad art i sin hemmiljö i Sydostasien. Men i Floridas träskmarker ökar den snabbt i antal. Man räknar med att det finns över tiotusen pyton­ormar i det våtmarksområde som kallas the Everglades, och fler nya arter tillkommer i takt med att ormägare släpper ut djuren när de tycker att de blivit för stora eller helt enkelt har tröttnat på dem.
Pytonormarna är ett allvarligt hot mot cirka 150 sällsynta arter av mindre däggdjur som de gärna äter upp. Men de upp till sex meter långa ormarna ger sig också på stora alligatorer.
Biologer i området säger att det är för sent att stoppa invasionen av pytonormar. Den är etablerad som ny art i området. Vad den kommer att betyda för den ekologiska balansen visar sig senare.

Farliga passagerare
Den internationella sjöfarten är den största boven när det gäller arter som sprider sig utanför sina ursprungsområden. Det vatten som tas upp i ballasttankarna på ett ställe släpps ofta ut på ett annat ställe – och med följer allehanda livsformer. Bild: SPL

Den internationella sjöfarten är den största boven när det gäller arter som sprider sig utanför sina ursprungsområden. Det vatten som tas upp i ballasttankarna på ett ställe släpps ofta ut på ett annat ställe – och med följer allehanda livsformer. Bild: SPL

Världshaven är de stora transportlederna för arter som förflyttar sig utanför sitt naturliga spridningsområde. Havstulpaner, ostron, musslor och alger kan åka snålskjuts på skrov och fartygsbottnar tillsammans med de mikroorganismer som de lever med.
Men framför allt är det i fartygens ballasttankar som tusentals ton vatten ständigt flyttas runt jorden längs handelsrutterna. Vatten som fyllts på i världens hamnbassänger och sedan töms ut tusentals kilometer därifrån med sitt innehåll av djur och växter.
Väl framme på den nya destinationen ligger ofta vägen öppen för spridning längs vattenvägar uppströms inåt land, eller längs kusterna om förhållandena är de rätta.
Samtidigt pågår en smygande höjning av temperaturen i haven i takt med att klimatet förändras. Det gör att värmekrävande arter får ett större utbredningsområde och arter som tidigare dog under kalla vintrar får större chans att bli fast etablerade. De sprider sig norrut, vilket påverkar oss i Skandinavien.
Koldioxidhalten i atmosfären ökar också stadigt, och det gör att vattnet blir lite surare, pH-värdet sjunker när mer koldioxid löser sig i haven. Det är också en förändring som påverkar arternas fördelning över planeten.
En tredje faktor som kan öka spridningen av oönskade organismer är de förändrade transportvägar som blir följden när de arktiska polarisarna smälter – en utveckling som världens flottor och oljebolag redan förbereder sig inför.
Seriösa beräkningar säger att Arktis kan vara i det närmaste isfritt under sommaren inom 20 till 30 år.

Material från
Allt om Vetenskap nr 11 2010

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter