Bookmark and Share

400 år med drömmen om den omöjliga segelvägen:

JAKTEN PÅ NORDVÄSTPASSAGEN

En enkel segelväg från Atlanten in i Stilla havet och till Kina.
Hoppet om en sådan fick expedition efter expedition att segla iväg mot Grönland.
Några kom hem igen – i tron att de faktiskt varit i Kina. Andra frös ihjäl eller dog i strider med eskimåer.
I början på 1900-talet lyckades norske upptäcktsresanden Roald Amundsen ta sig igenom Nordvästpassagen – bara för att konstatera att den var omöjlig att utnyttja för fartygstrafik­.

HMS Terror infrusen i packisen. De båda skeppen Terror och Erebus var rustade för att klara de svåra förhållandena i isen. Båda var segelskepp, men de var stålförstärkta­ i fören och hade propellrar som drevs av små ångmaskiner­, avsedda som hjälpmotorer. Sir John Franklins expedition med de båda skeppen blev trots det den värsta katastrofen i jakten på Nordvästpassagen. Skeppen frös inne. Alla de 135 deltagarna i expeditionen frös eller svalt ihjäl. (Målning från 1880, Pictorial Chronicles of the Mighty Deep)

HMS Terror infrusen i packisen. De båda skeppen Terror och Erebus var rustade för att klara de svåra förhållandena i isen. Båda var segelskepp, men de var stålförstärkta­ i fören och hade propellrar som drevs av små ångmaskiner­, avsedda som hjälpmotorer. Sir John Franklins expedition med de båda skeppen blev trots det den värsta katastrofen i jakten på Nordvästpassagen. Skeppen frös inne. Alla de 135 deltagarna i expeditionen frös eller svalt ihjäl. (Målning från 1880, Pictorial Chronicles of the Mighty Deep)

I mars 1453 fick den spanske regenten Ferdinand och hans hustru Isabella ett brev från Christofer Columbus. Han berättade att han nått fram till Indien, att han förlorat ett skepp, att han lämnat kvar en bosättning samt att han siktat Asiens fastland.

Det skulle dock visa sig att det var långt kvar till Asien. Det ”fastland” som Columbus sett var i själva verket Kuba.

Columbus gav aldrig upp tanken på att han hade nått Asien. Han trodde att de öar som han kommit fram till låg någonstans i närheten av Malackahalvön.

Så sent som under sin fjärde resa 1502 letade han fortfarande efter den passage som skulle göra det möjligt för honom att nå fram till Malacka.

Idag vet vi att det inte fanns någon passage till Stilla havet i Centralamerika. Det blev också ganska snart uppenbart­ för de spanska upptäcktsresande och erövrare som kom seglande i Columbus kölvatten.

Det fanns visserligen en sydlig passage långt nere vid Eldslandet. Den forcerades av Fernando Magellan i november 1520. Magellans sund blev därefter en mycket avlägsen och helt spansk sydvästpassage in till Stilla havet­.

Det här gav naturligtvis upphov till en del funderingar hos härskarna och handelsmännen i England, Frankrike och Holland. Om det fanns en sydvästpassage nere i söder så kunde det finnas en liknande passage uppe i norr – en ”nordvästpassage” bort till de hägrande kryddorna i Sydostasien och till sidentygerna i Cathay.

Brittiske upptäcktsresanden James Cook gjorde ett antal expeditioner kors och tvärs över världshaven. Åren 1776 till 1779 gjorde även han ett försök att hitta nordvästpassagen. Det brittiska amiralitetet utnämnde honom som befälhavare för en expedition, trots att Cook då redan hade gått i pension. Cook gjorde sina försök till genomsegling från Stilla havssidan, men fick till slut ge upp. Han rapporterade att det troligtvis inte fanns någon användbar passage.

Brittiske upptäcktsresanden James Cook gjorde ett antal expeditioner kors och tvärs över världshaven. Åren 1776 till 1779 gjorde även han ett försök att hitta nordvästpassagen. Det brittiska amiralitetet utnämnde honom som befälhavare för en expedition, trots att Cook då redan hade gått i pension. Cook gjorde sina försök till genomsegling från Stilla havssidan, men fick till slut ge upp. Han rapporterade att det troligtvis inte fanns någon användbar passage.

John Cabot först

Först ut i jakten efter den här nordvästpassagen var engelsmannen John Cabot. Han var född i Genua och hette ursprungligen Giovanni Caboto. År 1484 flyttade han till England och ändrade namn till John Cabot.

John Cabot lyckades övertala den engelske kungen Henrik VII att stödja en expedition med uppdrag att söka efter ”okända länder i väster”.

I maj 1497 seglade han ut från Bristol­ med det lilla skeppet Matthew och en besättning på bara 18 man.

John Cabot nådde fram till Nordamerika. Tyvärr vet vi inte exakt var han landade, men de flesta historiker anser att det var någonstans i Newfoundland.

Cabot var bara borta i cirka tre månader. Redan den 6 augusti 1497 kom han tillbaka till England igen. Där hyllades han som en hjälte. Han hade nått fram till Asien! Henrik VII belönade honom med titeln storamiral och försåg honom med en livstidspension.

Cabot trodde att han stött på en stor ö utanför Kina. Olyckligtvis hade han kommit till en mycket ogästvänlig kuststräcka. Därför hade han inte fått med sig några kryddor eller något silke. Men det hade å andra sidan inte Columbus heller.

Året därpå sändes Cabot ut på en ny och större expedition. Den här gången fick han fem skepp med 300 mans besättning och förråd för ett år. Henrik VII ville se resultat. Färden gick väster­ut och målet var Cipangu (Japan).

Vad som hände under den här andra resan är ett mysterium. Ingen vet hur den slutade.

En notering på en gammal spansk karta över Nordamerika ger en antydan om att Cabot kan ha nått fram dit. Där gick emellertid både han själv och hans expedition under. Det finns historiker som spekulerar i att något av skeppen ska ha lyckats ta sig tillbaka till England, men det är föga troligt.

Runt mitten av 1500-talet gjorde franske sjöfararen Jacques Cartier tre resor till Nordamerika. Efter den första var han övertygad om att han hade nått Kina, men kom så småningom på andra tankar. Den sista resan gjorde han med avsikten att upprätta en koloni i Nordamerika.

Runt mitten av 1500-talet gjorde franske sjöfararen Jacques Cartier tre resor till Nordamerika. Efter den första var han övertygad om att han hade nått Kina, men kom så småningom på andra tankar. Den sista resan gjorde han med avsikten att upprätta en koloni i Nordamerika.

I faderns kölvatten

John Cabot hade en son som hette Sebastian­. Denne gick i faderns kölvatten och blev upptäcktsresande.

Uppgifterna om Sebastian Cabots färder i Nordatlanten är osäkra. Men han lär också ha gjort ett försök att finna nordvästpassagen. Det ska ha skett 1508. Då seglade Sebastian Cabot utmed delar av Amerikas östkust, norr om de områden som hans far hade besökt 1479.

Om den här uppgiften stämmer är det troligt att Sebastian Cabot blev den förste av 1500-talets sjöfarare som nådde Hudson Strait – det sund som sedan under många år skulle komma att betraktas som infarten till nordvästpassagen.

Den 24 juli 1534 kom en ny upptäcktsresande fram till Nordamerika. Då anlände den franske sjöfararen Jacques Cartier till Baie de Gaspé på Kanadas östkust. Där reste han ett tio meter högt kors på stranden. Sedan seglade han hem igen.

Cartier var övertygad om att han hade nått Asien. Åren 1535 – 36 gjorde han sin andra resa. Den här gången fann han mynningen till en stor flod som han hoppades skulle underlätta hans färd till Kina. Det var St Lawrencefloden.

Cartier seglade in på St Lawrencefloden och nådde slutligen fram till den stora indianbyn Hochelaga i närheten av vår tids Montreal. Där satte en serie­ starka forsar stopp för den fortsatta färden...

Cartier gjorde också en tredje expedition till Kanada – men nu inte för att söka efter nordvästpassagen utan för att grunda en koloni.

Försöket misslyckades. Och kolonin övergavs efter bara några år.

På 1570-talet gjorde Martin Frobisher tre resor till Nordamerika i jakten på nordvästpassagen. Om Frobisher efter­ en hel del kringseglande verkligen trodde att han nått Kina eller om det bara handlade om färghållning på hög nivå ska vara osagt. I vilket fall som helst tog Frobisher med sig en eskimå hem till England – denne förevisades som en ”tatar från norra Kina”.

På 1570-talet gjorde Martin Frobisher tre resor till Nordamerika i jakten på nordvästpassagen. Om Frobisher efter­ en hel del kringseglande verkligen trodde att han nått Kina eller om det bara handlade om färghållning på hög nivå ska vara osagt. I vilket fall som helst tog Frobisher med sig en eskimå hem till England – denne förevisades som en ”tatar från norra Kina”.

”Tatar från norra Kina”

Nästa stora framstöt mot nordvästpassagen kom drygt 30 år senare. Den genomfördes av engelsmannen Martin Frobisher.

Frobisher kom från Yorkshire i England. Han var en erfaren sjöman som gjort två resor ner till Guinea i Central­afrika och hade dessutom varit verksam som pirat på Atlanten.

År 1576 nådde Frobisher Nordamerikas östkust. Där började han genast leta efter den åtrådda nordvästpassagen­.

Försöket såg ut att krönas med framgång. Efter en tids sökande hittade Frobisher ett stort sund som verkade lovande. Det var infarten till den långsträckta vik på Baffin Island som senare skulle komma att döpas efter sin utforskare och få namnet Frobisher Bay.

Baffin Island är världens femte största­ ö. Dess yta är betydligt större än Sveriges­. Frobisher Bay är 230 km lång och varierar i bredd mellan 20 – 40 km. Det var därför inte så konstigt att Frobisher trodde att han funnit passagen.

Efter en tid upptäckte han sitt misstag. Han hittade inget av värde i viken, men tillfångatog en eskimå som fick följa med hem till England för att visas upp som en ”tatar från norra Kina”.


Den gäckande infarten

Året därpå gjorde Frobisher en ny resa till Nordamerika. Den här gången hittade han guld – som vid hemkomsten visade sig vara värdelös sten.

Frobisher gav sig inte. År 1578 var han tillbaka i Nordamerika för tredje gången. Där gjorde han en betydelsefull upptäckt. Han fann det sund som senare skulle döpas till Hudson Strait.

Frobisher tog sig tid till att utforska delar av sundet som därefter kom att framstå som den mest lovande infarten till den så ivrigt eftersökta nordvästpassagen.

Nästa stora framstöt gjordes av den engelske sjöfararen Henry Hudson. I april 1610 seglade han ut från London med skeppet Discovery och en besättning på 25 man.

Bara åtta av dem skulle komma tillbaka till England med livet i behåll.

Henry Hudson var en erfaren sjöman som tidigare gjort flera resor i Arktis, bland annat till Spetsbergen och Novaja Zemlja. Under en av dessa­ färder upptäckte han också ön Jan Mayen.

I mitten av maj kom Discovery fram till Island. I början av juni siktade man Grönland. Och i slutet av juni 1610 nådde Hudson slutligen fram till det sund som idag bär hans namn – Hudson Strait.

Sundet är 720 kilometer långt. På grund av isen, tidvattnet och de starka strömmarna är det mycket svårnavigerat. Det anses i princip bara farbart under tiden juli – september.

Karta från tidigt 1800-tal. Tunna linjer markerar Vitus Berings och den ryske upptäcktsresanden Tachirikovs resor­ runt Berings sund.

Karta från tidigt 1800-tal. Tunna linjer markerar Vitus Berings och den ryske upptäcktsresanden Tachirikovs resor­ runt Berings sund.

Infrusna

Hudson seglade in i sundet. Stämningen ombord var usel. Hudson var en god navigatör men en dålig ledare­. Flera tillbud ombord väckte oro. Myteriet­ hängde i luften.

Var detta den eftersökta nordvästpassagen? Var det här vägen till Kina?

Stämningen blev något bättre när man kommit igenom sundet och seglade ut på vad som föreföll att vara ett nytt hav.

Det nya ”havet” var Hudson Bay, en enorm arktisk havsvik uppe i nordöstra Kanada. Hudson Bay är mer än tre gånger så stor som Östersjön.

Här kryssade Hudson omkring i ett par veckor utan att hitta någon fortsatt passage vidare bort mot Kina.

Året var långt framskridet. Hudson lyckades inte ta sig ut ur viken, utan blev tvungen att övervintra. Från den 3 november 1610 till den 18 juni 1611 låg Discovery infrusen i isen längst nere i Hudson Bays sydöstra hörn.

Till sist kom man loss. Då var maten slut. Besättningen led av näringsbrist. Stämningen ombord var nu urusel.

Robert McClures båda fartyg HMS Investigator­ och HMS Enterprise infrusna­ i packisen vid Barrows Straits.

Robert McClures båda fartyg HMS Investigator­ och HMS Enterprise infrusna­ i packisen vid Barrows Straits.

Myteri

I det här läget gjorde Hudson ett ödesdigert misstag. Han bestämde sig för att fortsätta att söka efter nordvästpassagen och gav order om en västlig kurs.

Det blev droppen som kom bägaren att rinna över. Den 22 juni bröt myteriet ut. Henry Hudson övermannades och sattes i skeppsbåten tillsammans med åtta andra besättningsmän. Det nästan väntade myteriet blev slutet för Henry Hudson. Skeppsbåten seglade bort och försvann för alltid i den stora havsviken.

Myteristerna fick mycket svårt att klara sig utan sin forne ledare. Flera dog i strider med eskimåerna. En dog av svält. Trots det lyckades Discovery ta sig hem igen. Den 6 september 1611 nådde hon fram till Bantry Bay på Irlands östkust. Där fördes de åtta överlevande iland av en fiskebåt – mera döda än levande.

Myteristerna blev aldrig straffade. En undersökning inleddes visserligen. Men den gick långsamt och ledde till rättegång först 1618, då alla de inblandade friades.

Kartor ogillades

Historikerna har spekulerat i varför de överlevande myteristerna kom så lindrigt undan. En förklaring anses vara att de hade unika kunskaper om sökandet efter nordvästpassagen. Åtminstone två av dem sändes också ut på nya expeditioner.

Henry Hudson följdes av engelsmannen William Baffin. Han utforskade den södra delen av Baffinön 1615, samt hela området mellan Grönland och det kanadensiska Arktis under en ny expedition året därpå.

Baffin var en mycket driftig och kompetent upptäcktsresande. Han fann flera sund mellan de arktiska öarna, men ansåg det uteslutet att nå Kina den här vägen.

Baffins kartor blev aldrig ordentligt uppmärksammade. Hans överordnade­ litade inte på hans rapporter. De stämde­ inte tillräckligt bra överens med den rådande drömmen om nordvästpassagen.

Efter Hudson och Baffin följde en idag föga känd dansk framstöt mot nordvästpassagen.

Dansken Jens Munks ungefärliga resväg. Expeditionen misslyckades och de flesta besättningsmännen omkom. Dock lyckades Munk segla hem sitt fartyg igen – med bara två besättningsmän.

Dansken Jens Munks ungefärliga resväg. Expeditionen misslyckades och de flesta besättningsmännen omkom. Dock lyckades Munk segla hem sitt fartyg igen – med bara två besättningsmän.

Danskt försök

Den 9 maj 1619 seglade den danske skeppskaptenen Jens Munk från Köpenhamn. Hans expedition bestod av två fartyg, örlogsskeppet Enhörningen och den stora jakten Lamprellen. Kristian IV hade gett honom i uppdrag att finna sjövägen till Indien.

Munk förfogade över mycket folk. Den sammanlagda besättningen på hans båda fartyg var 64 man.

Liksom Henry Hudson så chansade Jens Munk på att nordvästpassagen låg någonstans innanför Hudson Strait och beslöt sig för att försöka ta sig fram till Kina den vägen.

I september 1619 seglade Munks båda fartyg in i Hudson Bay. Där blev de sedan tvungna att övervintra i närheten av våra dagars Churchill.

Övervintringen blev en mardröm. Besättningen började dö i skörbjugg och andra sjukdomar. När sommaren äntligen kom fanns bara Jens Munk och två man till kvar i livet. Alla de övriga­ 61 hade dött!

Nu gällde det livet. Jens Munk övergav Enhörningen och beslöt sig för att försöka segla hem med Lamprellen – med sin besättning på bara två helt utmattade sjömän.

Passagen mellan Ryssland och Alaska utgörs av Berings sund. Det norra polarområdets ismassor omöjliggör fri passage med fartyg, men Berings sund var länge ett av de områden där man hoppades hitta nordvästpassagen. Andra, tidigare försök gjordes från Nordamerikas östkust in i Hudson Bay, samt även långt söder ut, i Centralamerika.

Passagen mellan Ryssland och Alaska utgörs av Berings sund. Det norra polarområdets ismassor omöjliggör fri passage med fartyg, men Berings sund var länge ett av de områden där man hoppades hitta nordvästpassagen. Andra, tidigare försök gjordes från Nordamerikas östkust in i Hudson Bay, samt även långt söder ut, i Centralamerika.

I fängelse

Den 16 juli 1620 gick isen upp. Då började hemfärden. Den gick genom Hudson Bay ut genom det svårnavigerade Hudson Strait, vidare ner runt Grönlands sydspets samt därefter österut­ rakt bort mot Norge, som på den här tiden tillhörde Danmark.

Jens Munk lyckades med det otroliga. Trots strömmar, is och stormar så lyckades han och hans två besättningsmän segla hem Lamprellen. Hela färden tog 67 dagar.

Mottagandet i hemlandet blev tyvärr­ inte det bästa. Den ene av hans båda besättningsmän blev inblandad i ett krogbråk, för vilket Munk sedan hölls ansvarig. Jens Munk hamnade i fängelse­. Där fick han sitta i flera månader innan Kristian IV äntligen gav order om hans frigivning.

Amerika har inte bara en östkust, utan också en västkust. Där började man naturligtvis också att söka efter en genomfart till Atlanten.

Sökandet började tidigt. År 1539 seglade spanjoren Francisco de Ulloa­ in i den mer än 1000 kilometer långa Californiaviken i hopp om att den skulle vara en infart till nordväst­passagen.

Det kom att dröja många år innan man fick en någorlunda hyfsad uppfattning om hur Amerikas västkust faktiskt såg ut. Rapporterna från kusten kom att präglas av allehanda märkliga rykten och missuppfattningar­. Så trodde man till exempel länge att Kalifornien var en ö.

Kaliforniaön dök på kartorna i början av 1600-talet och levde sedan kvar ända fram till 1774 – 76, då en spansk expedition äntligen kunde fastslå att den långa Baja California var en halvö.

Franklinexpeditionen blev den största katastrofen i jakten på nordvästpassagen. Expeditionen fångades i isen. Samtliga 135 deltagare omkom.

Franklinexpeditionen blev den största katastrofen i jakten på nordvästpassagen. Expeditionen fångades i isen. Samtliga 135 deltagare omkom.

”Anians sund”

Det verkligt stora mysteriet i väster var dock ”Anians sund”. Detta sund betraktades länge som en västlig infart till nordvästpassagen.

Anians sund omnämns för första gången i en sen upplaga av Marco Polos­ berättelser om Kina.

Men Anians sund var en myt. Det var drömmen om en enkel sjöväg från Stilla havet till Atlanten som inte fanns.

År 1562 dök sundet upp på en karta för första gången. År 1579 letade Francis Drake efter det under sin världsomsegling. Han följdes av grekiskfödde spanske skepparen Juan de Fuca som påstår sig ha hittat sundet 1592 och spanjoren Bartholomew de Fonte som till och med uppgav sig ha seglat genom det, från Hudson Bay till Stilla havet, 1640.

Franklins katastrof

Verkligheten var dystrare. Det fanns visserligen ett sund – det 85 kilometer breda Berings sund, som upptäcktes av den danske upptäcktsresanden Vitus Bering 1728. Men det var inte infarten till någon enkel sjöväg till Atlanten.

Sökandet efter nordvästpassagen kom att fortsätta i många år. Uppgiften blev mycket svårare än vad någon tänkt sig.

Det största bakslaget inträffade år 1846 – 48 och drabbade den så kallade Franklinexpeditionen.

Den brittiske upptäcktsresanden John Franklin hade gett sig ut med två fartyg för att finna nordvästpassagen, men dukade under vid Kung Williams land tillsammans med alla de övriga 135 besättningsmedlemmarna.

Det blev slutligen Roald Amundsen som lyckades ta sig igenom Nordvästpassagen med sitt fartyg Gjöa. Resan pågick från 1903 till 1906. Amundsen står därmed som upptäckare av Nordväst­passagen. 400 års sökande var slut. Det var också drömmen om den lätta sjövägen till Kina. Amundsens­ resa visade med all önskvärd tydlighet att fartygstrafik via Nordväspassagen var så gott som omöjlig.

Det blev slutligen Roald Amundsen som lyckades ta sig igenom Nordvästpassagen med sitt fartyg Gjöa. Resan pågick från 1903 till 1906. Amundsen står därmed som upptäckare av Nordväst­passagen. 400 års sökande var slut. Det var också drömmen om den lätta sjövägen till Kina. Amundsens­ resa visade med all önskvärd tydlighet att fartygstrafik via Nordväspassagen var så gott som omöjlig.

Amundsen lyckades

Den första lyckade genomfarten skedde­ inte förrän i början av 1900-­talet. Då lyckades den norske upptäcktsresanden Roald Amundsen äntligen ta sig igenom nordvästpassagen. Hans resa tog tre år.

Amundsen gjorde färden med ett relativt litet fartyg, den 45 ton tunga skutan Gjöa och en besättning på bara sex man.

Gjöa var extrabepansrad för isbrytning. Hon var ett segelfartyg men var också försedd med en motor på 13 hästkrafter.

Starten ägde rum i Oslo den 16 juni 1903. Under två vintrar låg Gjöa i en vik vid Kung Williams land för forskning och studier av den magnetiska nordpolen.

Efter en sista övervintring vid King Point i norra Kanada lyckades Amundsen­ till sist ta sig vidare ut genom­ Berings sund.

Den 31 augusti 1906 kom Gjöa fram till Nome i Alaska. Då blev hon det första fartyget i världen som lyckats med bedriften att forcera nordvästpassagen – den passage som så många sjöfarare drömt om i över 400 år.

Roald Amundsen fick äran av bedriften. Men det finns de som tror att det faktiskt var ett annat fartyg som var först – det engelska segelfartyget Octavius.

Detta är säkert inte sant. För Octavius är ett så kallat spökskepp. Det är osäkert om hon ens har existerat.

Men berättelsen är bra.

Alla frös ihjäl

Det påstås att Octavius seglade ut från England 1761 och kom fram till Kina. Skepparen beslöt sig för att chansa och försöka ta sig hem genom nordvästpassagen.

Octavius seglade upp genom Berings sund men körde fast i isen. Alla ombord frös ihjäl.

Tretton år senare dök Octavius upp vid Grönland. Där återfanns hon av valfångaren Herald. Hela besättningen låg djupfryst ombord. Kaptenen satt död framför loggboken, där den sista noteringen var införd 1762.

Det här blev det enda mötet med spökskeppet. Octavius flöt bort över havet och försvann. Vi vet inte ens om kaptenen på Herald hade sinnes­närvaro nog att ta med sig loggboken.

Därför kan Roald Amundsen känna sig lugn. Han får behålla äran av sin bragd. Han satte punkt för en 400 år lång epok av drömmar och fantasier om en skeppsrutt som egentligen inte fanns.

FRÅGA ALLT OM VETENSKAP!

Fler nyheter

Gammalt stenverktyg

1 200 000 år gammal är det äldsta stenverktyg som hittills påträffats i Turkiet, vilket visar att människor fann porten till Asien tidigare än antagits.

Vad är clipeus?

En clipeus är en stor rundsköld som bars av romarrikets soldater och soldater i antika ­Grekland.

Vem var William Friese-Greene?

William Friese-Greene var en brittisk fotograf och uppfinnare som levde mellan 1855 och 1921. Friese-Greene påstås ibland ha uppfunnit den första filmkameran. Kameran, som Friese-Greene designade 1889 tillsammans med civilingenjören Mortimer Evans, tog en serie stillbilder på en remsa film,...

… och därför är Götaland inte en ö

Med den här definitionen av en ö borde egentligen södra Götaland vara Sveriges största och folkrikaste ö. När Göta kanal stod färdig år 1832 blev landsdelen avskuren från Svealand genom den sju meter breda kanalen. Fast det här faller på sin egen orimlighet, tycker SCB, som låter...

Romarnas recept på hållbara byggnader

Medan moderna hus redan efter ett antal decennier börjar vittra sönder står romerska byggnadsverk som Colosseum, Pantheon och Trajanus saluhallar fortfarande kvar 2 000 år efter att den sista stenen göts fast. Hemligheten ligger i mur­bruket. Det bestod av ungefär 85 procent vulkanaska som...

Ny svensk jätt

I SCB:s nya topplista över svenska öar har en helt ny ö dykt upp på tredje plats, efter Gotland och Öland: Södertörn-Nacka. Den 120 696 hektar stora ön är Sveriges mest folkrika ö med nära 800 000 invånare och ­den begränsas av Södertälje kanal, Mälaren och Östersjön. I SCB:s...

Den misslyckade urbaniseringen:

Stenålderns storstäder gick under

Basta i Jordanien och Çatalhöyük i Turkiet är exempel på förhistoriska stenåldersbyar som växte till mega­storlek – och sedan plötsligt gick under. Varför denna tidiga urbanisering misslyckades har länge förbryllat vetenskapen. Nu är man dock sanningen på spåren. Troligt är att flera faktorer samverkade, men avgörande var antagligen människans oförmåga att anpassa den sociala strukturen efter de krav en storstad ställde.

Vem var Robert Cocking?

Robert Cocking, som föddes 1776, har den tvivelaktiga äran att vara den första människan att omkomma under ett fallskärmshopp. Cocking bevittnade 1802 Englands första fallskärmshopp. Efter denna händelse konstruerade Cocking själv en 32 meter bred, konformad fallskärm, med en korg...

Churchills uppfinningar

En katapult som skjuter äpplen till kor, en atombomb stor som en apelsin, luftminor, ett raketdrivet hjul, en grön sirenoverall i siden att snabbt kunna ta på sig vid en bombräd, hangarfartyg gjorda av isberg. Det här är bara några av de uppfinningar som Storbritanniens premiärminister...

Konstens väg till Asien

Konsten uppstod inte i Europa. Nya bevis presenterade i tidskriften Antiquity visar att människan när hon för 50 000 år sedan spred sig över Asien även där målade djur och händer på de platser där hon sökte skydd. Från sydvästra Kina till Indo­nesien har sådana dekorationer...

Här festade vikingarna

Askahögen i Östergötland har ansetts vara en grav trots att den sett lite annorlunda ut än gravhögar vanligtvis brukar göra i och med att den är oval och har platt topp. Nu visar undersökningar med georadar, en metod som kan avslöja vad som finns under markytan utan att ett enda spadtag...

Pansartåg:

pålitliga, potenta - och passé

Pansartåg är ett vapenslag som inte längre är särskilt framträdande eller ens existerande. Tidigare var det dock något att räkna med. Under det ryska inbördeskriget leddes till exempel motståndet mot bolsjevikerna från ett pansartåg där både amiral Koltjak och stora delar av Rysslands guldreserv fanns ombord.
Även under det amerikanska inbördes­kriget, boerkrigen, de båda världskrigen och 1990-talets Balkankrig användes pansartåg av olika slag.

1 300

Arkeologer i Norge har hittat­ en skida, med bindning och läderremmar, som är 1 300 år gammal.

Slummen kartläggs

Man skulle kunna tänka sig att det inte finns några vita fläckar kvar på världens kartor numera. Men det är fel. Mitt i många av världens allra mest tätbebyggda områden ligger enorma slumområden som aldrig kartlagts, något som flera frivilligorganisationer nu ska råda bot på genom...

Grymma vegetarianer

Medan många av dagens kroppsbyggare slänger sig med ordspråk som att kött bygger kött var några av gångna tiders mest omtalade starka män vegetarianer. I en studie publicerad i PLOS ONE visar antropologer att romarrikets gladiatorer mestadels levde på en köttfri diet. Genom att analysera...

… och i Sverige gjorde Bofors tandkräm

1968 lanserade vapenfabrikanten Bofors en tandkräm som innehöll plastkulor med polerande effekt. Tandkrämen gjorde succé men några år senare uppkom ett falskt rykte om att plastkulorna skulle vara skadliga och kunde ge cancer.Snart därefter sålde Bofors tandkrämen till ett annat företag...

När London översvämmades av öl

Det låter som bäddat för världens fest men när Londons gator den 17 oktober 1814 översvämmades av över en och en halv miljon liter öl blev det mer katastrof än party. Öltsunamin startade vid Horse Shoe Brewery på Tottenham Court Road i centrala London. Metallbanden på en stor öltank...

Tio saker du inte visste om säckpipor

1.Det finns en säckpipstradition även i Sverige. Instrumentet var ett naturligt inslag i folkmusiken förr i tiden men eftersom säckpipan kräver en hel del underhåll, lades den på hyllan för att ersättas av exempelvis fiolen. Den sista riktigt kända svenska säckpipsspelaren var Gudmunds...

Skjuta genom propellern

- hur gick det till?

I början av första världskriget användes flyget i första hand för spaningsändamål, men det dröjde inte länge förrän de piloterna också ville ha möjlighet att skjuta på varandra. Helst ville de ha fast monterade kulsprutor.
Det enklaste var att sikta med hela planet – alltså att skjuta dit nosen pekade. Men att skjuta med en kulspruta rakt igenom en snurrande propeller strider mot allt sunt förnuft. Nöden – och ibland krig – sägs dock vara alla uppfinningars moder och denna förnuftsvidriga teknik utvecklades till ett effektivt och dödligt vapen.

Vem var Villehad Forssman

Villehad Henrik Forssman var en svenskfödd flygplanskonstruktör som levde mellan 1884 och 1944. Forssman, som växte upp i nuvarande Lettland, tog 1910 examen i maskinteknik vid Rigas polytekniska institut, där han konstruerade ett luftskepp åt den ryska militären.1910 flyttade han till...

Sidor