Jeanne de Clisson och hennes svarta flotta

- hämnades sin make och blev piratdrottning

När maken avrättades för förräderi mot den franska kronan 1343 beslöt sig den bretagniska adelsdamen Jeanne de Clisson för att hämnas. Hon sålde alla familjens egendomar och bildade en piratflotta, vars svartmålade skepp med röda segel spred skräck och död i Engelska kanalen.

Chateau de Clisson i södra Bretagne. Här bodde Jeanne de Clisson med sin make, och enligt sägnen hemsöker hon fortfarande den gamla byggnaden. Bild: Cyril5555

Chateau de Clisson i södra Bretagne. Här bodde Jeanne de Clisson med sin make, och enligt sägnen hemsöker hon fortfarande den gamla byggnaden. Bild: Cyril5555

Under åren 1337–1453 rasade det så kallade hundraårskriget mellan England och Frankrike. Det var en lång och oförsonlig konflikt som i stort handlade om den franska kungakronan, där de engelska kungarna gjorde anspråk på den franska tronen och fransmännen ville köra engelsmännen på porten från deras franska besittningar.

Historieskrivningen från de långa krigsåren är nästan uteslutande en berättelse om män – kungar, adelsmän, krigare och stråtrövare. Men det finns några viktiga undantag. Ett av dessa är historien om krigarjungfrun Jeanne d’Arc, den kanske enskilt mest berömda personen från hundraårskriget, som genom sina gudomliga visioner blev en symbol för den franska motståndskampen innan hon brändes som häxa av engelsmännen. Ett annat är berättelsen om hennes namne Jeanne de Clisson, kallad ”lejoninnan av Bretagne” som sedan hennes make avrättats som förrädare reste sig mot den franske kungen och i över ett årtionde bedrev piratverksamhet i Engelska kanalen.

Tre äktenskap

Det är inte mycket vi idag vet om Jeanne de Clissons liv innan det år 1343 tog en vändning som inte bara kom att förändra hennes liv utan också ge henne en plats i historieböckerna. Född år 1300 som Jeanne de Belleville, dotter till en adelsman i västra Frankrike, giftes hon redan som tolvåring bort med en bretagnisk adelsman med vilken hon fick två barn. Sedan maken dött år 1326 gifte hon två år senare om sig med en annan adelsman i ett äktenskap som av oklar anledning upplöstes av påven år 1330.

Samma år gifte Jeanne de Belleville om sig på nytt, nu med den välbärgade bretagniske adelsmannen Olivier de Clisson IV, och tog namnet de Clisson. Tillsammans med den nye maken, vars västfranska landområden förutom slottet Clisson också innefattade egendomar i Nantes och Blain, fick Jeanne de Clisson fem barn. Det mest berömda av dessa var sonen Olivier de Clisson V (1336–1407) som kom att bli konnetabel av Frankrike och därmed en av Frankrikes mäktigaste män.

Olivier de Clisson IV och flera andra avrättas för förräderi på order av Filip VI den 2 augusti 1343. Jeanne de Clisson svor att hämnas och befann sig efter detta i ständigt krig med Frankrike. Bild IBL

Olivier de Clisson IV och flera andra avrättas för förräderi på order av Filip VI den 2 augusti 1343. Jeanne de Clisson svor att hämnas och befann sig efter detta i ständigt krig med Frankrike. Bild IBL

Förrädare mot kronan

Sedan den engelske kungen Edvard III i hundraårskrigets inledande skede vunnit en rad stora och viktiga segrar rådde i början av 1340-talet ett bedrägligt lugn i stora delar av Frankrike och skulle göra så i ytterligare några år. Regionen Bretagne, där familjen de Clisson var hemmahörande, var dock ett undantag. Halvön längst ut mot den franska Atlantkusten, med sitt läge som en utlöpare sjövägen mellan England och det engelska hertigdömet Guyenne i södra Frankrike, var av enorm strategisk betydelse för krigets utgång. Här, i det delvis självstyrande franska hertigdömet, rasade parallellt med hundraårskriget det bretonska tronföljdskriget (1341–64) mellan de rivaliserande adelsätterna Blois och Montfort om kontrollen över området.

Tronföljdskriget kom att bli en viktig del av hundraårskriget då den engelska kronan stödde Montfort och den franska kungen Blois. De bägge länderna kom att bekosta konflikten med såväl soldater som betydande ekonomiska medel.

I kriget hade Olivier de Clisson IV ställt sig på hertig Charles de Blois av Bretagnes, och därmed Frankrikes, sida och utsågs till militär befälhavare att försvara staden Vannes i östra Bretagne. När engelsmännen intog staden år 1342 hamnade Olivier de Clisson i engelsk fångenskap. I utbyte mot en engelsk earl i fransk fångenskap och en mindre lösensumma frisläpptes han dock snart. Den förvånansvärt låga summa familjen de Clisson tvingats betala för sitt välbärgade familjeöverhuvuds frihet fick Charles de Blois att fatta misstankar mot sin befälhavare. Olivier de Clisson anklagades för att frivilligt ha överlämnat staden Vannes i fiendernas händer och utpekades därmed som en förrädare mot den franska kronan.

När Filip VI (bilden) lät avrätta Olivier de Clisson IV skaffade han sig och Frankrike en ännu värre fiende: dennes hämndlystna maka Jeanne. Bild: IBL

När Filip VI (bilden) lät avrätta Olivier de Clisson IV skaffade han sig och Frankrike en ännu värre fiende: dennes hämndlystna maka Jeanne. Bild: IBL

Svor att hämnas

I början av år 1343 slöt emellertid England och Frankrike en vapenvila och allt gammalt groll verkade vara glömt när Olivier de Clisson tillsammans med 15 andra bretagniska adelsmän bjöds in att närvara vid tornerspel i Paris för att fira överenskommelsen.

Men väl i Paris greps de Clisson och dömdes av kung Filip VI till döden för att ha allierat sig med engelsmännen och konspirerat mot den franska kronan. Han avrättades genom halshuggning i Les Halles den 2 augusti 1343. Medan kroppen hissades upp i en galge i Paris skickades det avhuggna huvudet tillbaka till Nantes i Bretagne där det spetsades på en lans och sattes upp som ett varnande exempel.

Kanske var det den farsartade rättegången, där några bevis för Olivier de Clissons skuld aldrig presenterades. Kanske var det den förnedrande hanteringen av hans kvarlevor. Något var det som fick hans änka Jeanne de Clisson att, sedan hon tillsammans med sina söner rest till Nantes för att en sista gång skåda makens ansikte, svära att hämnas på kung Filip VI och Charles de Blois. Från och med nu befann hon sig i öppet krig med Frankrike. Genom att brännmärka och avrätta Olivier de Clisson som fransk fiende hade kungen skaffat sig en annan, högst verklig och betydligt farligare fiende.

I slaget vid Sluys 1340 vann engelsmännen en stor seger över fransmännen och tog kontroll över Engelska kanalen. Ett par år senare skulle Jeanne de Clisson med sin piratflotta fortsätta att bekämpa franska skepp som vågade sig ut på havet mellan Frankrike och England. Miniatyr från Jean Froissarts Chronicles från slutet av 1300-talet.

I slaget vid Sluys 1340 vann engelsmännen en stor seger över fransmännen och tog kontroll över Engelska kanalen. Ett par år senare skulle Jeanne de Clisson med sin piratflotta fortsätta att bekämpa franska skepp som vågade sig ut på havet mellan Frankrike och England. Miniatyr från Jean Froissarts Chronicles från slutet av 1300-talet.

Den svarta flottan

För att kunna hämnas makens död sålde Jeanne de Clisson alla familjens jordegendomar, rustade en armé av lojala män och inhandlade tre krigsfartyg för medlen försäljningen inbringade. Med sin nyuppsatta armé attackerade Jeanne de Clisson franska trupper runt om i Bretagne och sägs bland annat ha intagit en borg tillhörande en av Charles de Blois officerare och låtit massakrera nästan hela dess garnison. Men det är för sin piratverksamhet i Engelska kanalen som Jeanne de Clisson blivit mest berömd.

De tre krigsfartyg som de Clisson införskaffat, med bistånd av den engelske kungen, målades svarta och deras segel färgades röda. Ombord på flaggskeppet My Revenge lät krigaränkan tillsammans med de andra fartygen i hennes ”svarta flotta” patrullera Engelska kanalen i jakt på franska fartyg. I 13 år, även efter det att hennes svurne fiende kung Filip VI dött år 1350, härjade den svarta flottan i vattnen mellan England och Frankrike, transporterade engelska soldater och förnödenheter i det pågående kriget, attackerade fransktrogna kustsamhällen i Normandie och jagade i kapp, bordade och erövrade franska krigs- och handelsfartyg. Nästan hela besättningarna på de fartyg de Clissons trupper erövrade dödades medan ett fåtal tilläts leva för att sprida ryktet vidare till den franske kungen om Jeanne de Clisson, eller ”lejoninnan av Bretagne” som hon populärt kallades.

Hämnad flera gånger om

Piratverksamheten som i mer än ett årtionde utgjorde en skräck för franska fartyg i kanalen innebar också för Jeanne de Clissons del livsfara och personliga förluster. Någon gång runt år 1345 tros flaggskeppet My Revenge ha sänkts till botten - av franska fiendefartyg, stormar eller andra orsaker är oklart. Jeanne de Clisson drev tillsammans med sönerna Olivier och Guillaume runt i kanalen i en livbåt i fem dagar innan de kunde räddas av allierade fransmän. Då var den yngre sonen Guillaume redan död. Några år därefter skickades Olivier, Jeanne de Clissons enda överlevande son, till England för att uppfostras vid kung Edvard III:s hov.

År 1356, 13 år efter att Jeanne de Clisson tagit upp den väpnade kampen mot den franska kronan, lade hon till sist ned sina vapen, övergav sin piratverksamhet och slog sig till ro i kustsamhället Hennebont i Bretagne. Olivier de Clisson var nu hämnad flera gånger om och med sin nye engelske make Sir Walter Bentley, en av Edvard III:s befälhavare i Frankrike, verkar Jeanne de Clisson ha levt ett stilla liv fram till sin död år 1359. 

Fakta: 
"Slaktaren" de Clisson
Olivier V de Clisson, kallad “slaktaren” för sin hänsynslöshet, var konnetabel och därmed franska arméns högste befälhavare. Här avbildad med ett slagsvärd värdigt hans ställning. Bild: IBL

Olivier V de Clisson, kallad “slaktaren” för sin hänsynslöshet, var konnetabel och därmed franska arméns högste befälhavare. Här avbildad med ett slagsvärd värdigt hans ställning. Bild: IBL

Av Jeanne de Clissons fem barn tillsammans med Olivier de Clisson IV är sonen Olivier de Clisson V (1336–1407) utan tvivel den mest berömda. Efter att tillsammans med sin bror och sin mor ha lidit skeppsbrott år 1345 placerades Olivier år 1349 i säkerhet hos de allierade engelsmännen vid kung Edvard III:s hov. Efter tio år vid det engelska hovet återvände Olivier till Frankrike där han under ett årtionde deltog i en rad olika fälttåg mot fransmännen, med stor personlig framgång och brutal skicklighet som gav honom öknamnet ”slaktaren”.

 

Men omkring år 1370 bytte han sida och övergick i den franske kungen Karl V:s tjänst. Som sådan kom han att bli medregent av Bretagne innan Karl V:s son Karl VI år 1380 gjorde Olivier de Clisson, på grund av dennes bevisat stora militära skicklighet, till konnetabel av Frankrike och därmed en av Frankrikes mäktigaste män. Positionen behöll han fram till år 1392 då han fråntogs sin position för att ha berikat sig på kronans bekostnad. Efter att ha levt en period på flykt i Bretagne togs han år 1394 till nåder, fick ånyo ställning som en av kungens mest betrodda medarbetare för att från år 1399 fram till sin död år 1407 fungera som ”beskyddare av Bretagne”.

Material från
AoV Tema Historia nr 9 - 2017

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter