Kartritning förr

Jag har alltid undrat hur man förr i tiden kunde göra så förhållandevis exakta kartor av världsdelarna och haven redan innan man kunde se jorden uppifrån med hjälp av flygplan eller satelliter.

Triangulering: vet man avståndet A–B och vinklarna a och b, så kan man räkna ut avståndet d.

Triangulering: vet man avståndet A–B och vinklarna a och b, så kan man räkna ut avståndet d.

Innan man hade tillgång till moderna hjälpmedel som flygfarkoster och sa­telliter var det, även om resultatet inte kunde mäta sig med precisionen hos ­dagens gps-teknik, fullt möjligt att rita relativt noggranna kartor genom att på olika sätt använda sig av geometri.

Greken Klaudios Ptolemaios delade ­redan på 100-talet e.Kr. in jordens yta i ett rutnät bestående av tänkta latitud- och longitudlinjer. Om man kunde ta reda på en plats latitud, som talar om hur långt norr eller söder om ekvatorn den befinner sig, och dess longitud, som anger dess position i öst-västlig riktning, kunde man på så vis rita in den på rätt ställe på kartan.

En trianguleringspunkt i Belgiska Kongo 1914. Bild: IBL

En trianguleringspunkt i Belgiska Kongo 1914. Bild: IBL

Latituden kunde redan tidigt bestämmas med ganska enkla medel genom att man till exempel mätte vinkeln mellan horisonten och Polstjärnan eller vinkeln mellan horisonten och solen då den står som högst på himlen. ­Longituden var däremot mer problematisk att sätta en pålitlig siffra på. Man insåg tidigt att det gick att utnyttja det faktum att solen går upp och ner – och befinner sig som högst – vid olika tidpunkter på olika ­longituder. Om man vet exakt vad ­klockan är i exempelvis London, så kan man se hur långt före eller efter den ­tiden man är och på så sätt räkna ut vilken longitud man befinner sig på. Det kräver dock att man har tillgång till en mycket exakt klocka som går att flytta på utan att den påverkas. Och dessa uppfanns inte förrän på 1700-talet.

Ett annat viktigt redskap som ­användes för att rita kartor med noggranna avstånd innan gps-teknikens intåg var så kallad triangulering.

Om man utgår från två platser med ett känt avstånd mellan varandra kan man ta reda på avståndet till andra platser som finns inom synhåll från de två första platserna.

Det görs med triangulering, alltså ­genom att mäta vinklar och tillämpa ­trigonometriska formler.

I många länder, inklusive Sverige, skapades rikstäckande nätverk av ­trianglar för att underlätta kartläggningen av länderna. Trianglarnas hörn placerades på högt belägna platser för att vara synliga på långt håll och märktes ofta ut av ­markörer av olika slag. Många sådana markeringar finns kvar än idag.

Material från
Allt om Vetenskap nr 5 - 2017

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter