Kelvinskalan: En temperaturskala utan minusgrader

Kelvin

Lord Kelvin lånar sitt namn till kelvinskalan

Den svenska astronomen Anders Celcius (1707-44) möter vi varje dag när vi hör eller läser väderutsikten. Amerikaner är lika förtroliga med Daniel Gabriel Fahrenheit (1686-1736), som även är mannen som uppfann kvicksilvertermometern. I vissa delar av Italien och Schweiz använder ostproducenter faktiskt fortfarande den temperaturskala som René Antoine Ferchault de Réaumur presenterade år 1731.

Lord Kelvin (1824-1907) uppträder däremot inte så ofta i vardagen, även om vetenskapen använder hans temperaturskala i en rad sammanhang. Han hette ursprunligen William Thomson, men när han 1892 hedrades för sitt vetenskapliga arbete med en barontitel tog han sitt namn efter Kelvinfloden som passerade förbi precis utanför hans laboratorium på universitetet i Glasgow.

Kelvinskalan skulle vara praktisk

Skalan bygger direkt på Celsius arbete, på det sätt att temperaturskillnaden 1 K motsvarar 1 grad Celsius. Men utgångspunkterna är olika. 1848 skrev William Thomson en berömd avhandling där han argumenterade för att Celsius minusgrader var opraktiska.

Så han föreslog att skalans nollpunkt inte skulle vara när vatten fryser - det skulle vara den absoluta nollpunkten, där all molekylär aktivitet upphör. Det motsvarar -273,15 Celsius. Enligt den här skalan fryser alltså vatten vid 273,15 K, och det börjar koka vid motsvarande 100 enheter längre upp, vid 373,15 K.

Kelvinskalan används exempelvis vid mätning av färgtemperaturer. Det är den temperatur som ett svart objekt ska uppvärmas till för att avge ljus med en bestämd färg. Vilket ger att färgtemperaturen på solljuset vid soluppgången är 1800 K, kraftigt solljus är 6000 K, medan en väldigt molnig himmel är 10 000 K.