Knut den store var kung över England, Danmark och Norge

Som regent över England, Danmark, Norge och tidvis även Mälarområdet samt Skottland var Knut den store tidernas kanske mäktigaste vikingahövding. Efter att år 1016 återtagit den engelska kungakronan, som gått honom förlorad vid faderns död 1014, utökade han sitt rike tills han styrde över ett vidsträckt Nordsjövälde.

Fruktad syn: en vikingaflotta på härjningståg. Från slutet av 700-talet till mitten av 1000-talet spred nordmännen skräck i England och det övriga Europa. Bild: IBL

Fruktad syn: en vikingaflotta på härjningståg. Från slutet av 700-talet till mitten av 1000-talet spred nordmännen skräck i England och det övriga Europa. Bild: IBL

Den normandiske hertigen Vilhelm Erövrarens berömda seger i slaget vid Hastings 1066 lade grunden för hans erövring som för första gången gjorde England till en enad nation. Men exakt 50 år tidigare, år 1016, hade England erövrats av andra utländska erövrare – vikingar ledda av Knut den store som återkom för att ta tillbaka den engelska kungakrona som gått honom förlorad två år tidigare.

Det här var kulmen på över 200 år av upprepade vikingaräder och invasioner av England och innebar att den unge vikingakungen tog de första stegen mot ett jättelikt Nordsjövälde.

England plundras

”Från nordmännens raseri, bevare oss, milde Herre Gud”. Ungefär så lät bönen som enligt traditionen stämdes upp i Europas kristna kyrkor under 800-talets början. Från slutet av 700-talet till mitten av 1000-talet spred hedningar från Norden skräck i det kristna Europa. Även om bilden av vikingarna på senare tid nyanserats betydligt, och de inte längre ses enbart som plundrande våldsverkare utan också som köpmän, hantverkare, nybyggare och upptäckare av okända länder, går det inte att komma ifrån att vikingarna tidvis var ett verkligt gissel för de 

bofasta folken i Europa – inte minst i England.

Även om vikingarnas plundringar så smått inletts redan på 780-talet ägde den första större vikingaattacken mot England rum försommaren 793 när ön Lindisfarne utanför Englands nordöstra kust med tillhörande klosterkyrka grundligt plundrades på sina skatter – en händelse som traditionellt brukar räknas som inledningen på vikingatiden. Under de följande åren härjades de engelska och skotska kusterna svårt av vikingar – eller av nordmän, daner, pirater och hedningar som de snarare kallades på den här tiden. Men så upphörde för en tid attackerna mot England för att inte återupptas förrän år 835. Då, på senvåren, dök vikingarna upp, härjade landet hela sommaren och for tillbaka till sina gårdar i Skandinavien eller bosättningar på Irland och i Frankerriket när hösten kom. Från år 850 började dock grupper av vikingar övervintra i England. Det blev inledningen på en mer permanent tillvaro i landet.

Splittrat England

800-talets anglosaxiska England var inte något enat land. Istället bestod området av fyra större riken – Wessex, Mercia, East Anglia och Northumberland – samt en rad småriken. Deras ständiga rivalitet och upprepade inbördes strider gjorde det möjligt för olika grupper av vikingar att under den andra halvan av 800-talet lägga stora delar av England under sin kontroll.
År 878 verkade det som om det sista anglosaxiska motståndet brutits och att hela England var redo att falla i nordmännens händer. Men då lyckades kung Alfred den store av Wessex, som tidigare lidit svåra förluster, besegra den invaderande vikingahären och stärka sitt välde över södra England. I ett fredsfördrag år 886 drogs gränsen för Alfreds sydliga rike vid Themsens mynning där vikingarnas rike Danelagen i de östra och norra delarna av England tog vid. Alfred den stores efterföljare på Wessex kungatron återtog under 900-talets första hälft gradvis Danelagen, där de kvarvarande vikingaättlingarna accepterade anglosaxarnas överhöghet, fram tills vikingarnas sista fäste York föll år 954.

Även om England fortfarande var långt ifrån en enad nation följde en tid av relativt lugn där knappt några nya vikingaräder ägde rum. Men år 980 skulle vikingarna komma tillbaka. I det som ibland kallas den andra vikingatiden var nordmännens invasioner betydligt större operationer än tidigare, i vissa fall ledda av mäktiga kungar som Olav Tryggvason, Sven Tveskägg och Knut den store som alla förde framgångsrika erövringståg mot England. Återigen stod det anglosaxiska England inför undergångens brant och den här gången fanns ingen Alfred den store att hindra anstormningen.

Medeltida illustration som föreställer Edmund Järnsida (till vänster) och Knut den store i slaget vid Assandun 1016.

Medeltida illustration som föreställer Edmund Järnsida (till vänster) och Knut den store i slaget vid Assandun 1016.

Tid av katastrofer

Efter en tid av stabilitet under kung Edgar (kung av Mercia och Northumberland från 957 och hela England 959) följde på hans död återigen oroligheter i det fragmenterade engelska kungadömet. Edgars unge son Edvard mördades år 978 efter bara tre år på tronen och fick tillnamnet Martyren på köpet. Ny kung blev istället Edvards halvbror Ethelred II, vars mor Elfrida ryktades ligga bakom mordet på styvsonen.

Ethelred II var endast tio år gammal vid sitt trontillträde och hans styre (978–1013 samt 1014–16) blev en veritabel katastrof för det anglosaxiska England. Försedd med öknamnen Ethelred the Unready eller Ethelred Unraed (Ethelred den villrådige) räknas han som en av Englands sämsta kungar någonsin. Det sägs att illavarslande omen syntes på himlen när Ethelred II blev kung och när vikingarna återvände år 980 skrev flera engelska krönikörer att de kom som Guds straff för det syndfulla mordet på den fromme Edvard Martyren.

Englands kung Ethelred II lät den 13 november 1002 mörda ett stort antal danskar i England, det så kallade Danemordet (på engelska: St. Brice’s Day massacre). Den danske kungen Sven Tveskägg utkrävde senare en blodig hämnd. Bild: IBL

Englands kung Ethelred II lät den 13 november 1002 mörda ett stort antal danskar i England, det så kallade Danemordet (på engelska: St. Brice’s Day massacre). Den danske kungen Sven Tveskägg utkrävde senare en blodig hämnd. Bild: IBL

Danagälden

Den svage och obeslutsamme Ethelred II, som dessutom var omgiven av dåliga och intrigerande rådgivare, kunde aldrig på allvar mota bort eller hindra den våg av plundringståg och invasioner som vikingar riktade mot England från år 980. Han försökte köpa sig fri från angreppen genom så kallade danagälder, där den första kända danagälden betalades ut år 991 till den mäktige hövdingen Olav Tryggvason (kung av Norge 995–1000), men det fick snarare motsatt effekt. Visserligen kunde dessa ofta betydande utbetalningar av silver köpa fred för en kort tid men i förlängningen lockade de fler vikingar till England, vilka hoppades erhålla samma rikedomar. Andra gånger lät sig inte heller de invaderande vikingarna nöja med att låta sig köpas utan skaffade istället rikedomar genom plundringar och regelrätta invasioner av landet.

Olav Tryggvasons invasion av England år 991 blev inledningen på några av de svåraste åren i Englands historia där vågor av större vikinga­invasioner sköljde över den engelska kusten och långt in i inlandet. Bland andra stora vikingahövdingar som invaderade England i slutet av 900-talet och början av 1000-talet utmärker sig Sven Tveskägg som den mest framgångsrike. Efter att ha revolterat mot sin far, den ryktbare danske kungen Harald Blåtand, hade Sven vid dennes död år 986 eller 987 själv blivit kung av Danmark. Efter ett stort angrepp mot England tillsammans med Olav Tryggvason år 994–95 besegrade Sven sin forne vapenbroder i det mytomspunna slaget vid Svolder runt år 1000 och blev därmed också kung av Sydnorge.

Knut tvingas fly

Efter att kung Ethelred II år 1002 låtit massakrera ett stort antal skandinaviska invånare i Danelagen i tron att dessa bistått vikingarna vid deras invasioner återvände Sven Tveskägg till England år 1003–04 för hämndaktioner och nya räder. Flera plundringståg och större invasioner ledda av andra hövdingar följde de kommande åren innan Sven återvände ännu en gång år 1013 för att undan för undan lägga under sig hela landet. Det är nu som Sven Tveskäggs son Knut, troligen född år 995 och sedermera känd som Knut den store, gör sin entré i historieböckerna. Han följde med på faderns erövringståg, och den unge mannen beskrivs i den isländska Knýtlinga saga som ”storvuxen, mycket stark och praktfull att se på”.

Efter Svens framgångar flydde Ethelred II landet till sin svåger i Normandie och lämnade sitt rike i erövrarnas händer. Sven Tveskägg var nu kung av England, om än inte till namnet eftersom ingen formell kröning ägt rum, och han förberedde sonen Knut för att bli hans efterträdare på den engelska tronen. Men på toppen av sin makt avled Sven Tveskägg plötsligt år 1014 vilket fick anglosaxarna att andas morgonluft. Medan Knut förberedde sig för att bestiga den engelska tronen återvände Ethelred II från sin självvalda exil och kunde besegra den oerfarne vikingaprinsen i ett överraskningsanfall. Denne tvingades nu fly till den äldre brodern Harald, som blivit kung av Danmark efter faderns död.

Englands kung Ethelred II valde att köpa sig fri hellre än att ta strid mot Olav Tryggvason och hans fruktade vikingakämpar. Men erläggandet av den första danagälden till Olav Tryggvason år 991 hade en oönskad bieffekt: den lockade till sig ännu fler vikingar som hoppades på samma rikliga belöning. Bild: IBL

Englands kung Ethelred II valde att köpa sig fri hellre än att ta strid mot Olav Tryggvason och hans fruktade vikingakämpar. Men erläggandet av den första danagälden till Olav Tryggvason år 991 hade en oönskad bieffekt: den lockade till sig ännu fler vikingar som hoppades på samma rikliga belöning. Bild: IBL

Kung av England

Med broderns hjälp och den evigt opportunistiske vikingahövdingen Torkel Höge, som omväxlande stridit på engelsmännens och vikingarnas sida de senaste åren, kunde Knut rusta en väldig invasionsflotta om 200 fartyg och kanske så många som 10 000 man för att erövra den kungakrona han gått miste om.

Attacken år 1015 överrumplade engelsmännen. Återigen stod kung Ethelred, nu dessutom gammal och sjuk, handlingsförlamad med inbördes käbblande stormän som inte kunde komma överens om en gemensam handlingsplan för att avvärja det nya hotet. Istället blev det Ethelreds äldste överlevande son Edmund Järnsida som kom att leda det engelska försvaret mot Knut.

Edmund Järnsida var, som namnet antyder, en betydligt mer handlingskraftig man än fadern. Han samlade en armé som, efter att han krönts till kung Edmund II efter faderns död i april år 1016, mötte vikingarna i åtminstone tre sammandrabbningar innan han slutligen besegrades av Knut i slaget vid Assandun den 18 oktober.

I den följande fredsöverenskommelsen delade Edmund och Knut upp riket mellan sig. De nya gränserna liknande de som fastställts i Alfred den stores fredsfördrag från 886, där Edmund fick behålla områdena söder om Themsen medan övriga tillföll Knut. Kort efter freden dog dock Edmund plötsligt varpå hans områden övergick till Knut som slutligen kunde ta den engelska tronen i besittning.

Skicklig statsman

Även om Knut vid flera tillfällen skulle bevisa sig som en duglig krigare var han i än högre grad en skicklig statsman. Trots att Knut var gift sedan tidigare och hade sonen Sven med stormannadottern Aelfgifu av Northampton gifte han år 1017 om sig med Ethelreds änka Emma av Normandie, för att i egenskap av utländsk erövrare klokt nog legitimera sin härskarställning. Aelfgifu fick nu istället status som konkubin.

Samma år blev ett av Knuts första beslut som kung av England att dela upp riket i fyra regioner där han behöll Wessex för sig själv och lät de andra – Mercia, East Anglia och Northumberland – styras av olika stormän för att underlätta regeringsarbetet. Även om East Anglia och Northumberland till en början regerades av vikingahövdingar kom han med tiden att stödja sin regering alltmer på infödda stormän.

Sedan Knut säkrat makten genom att eliminera de sista motståndsfickor som fanns kvar lät han, för att förbättra de sedan länge spända relationerna mellan anglosaxare och inflyttade nordbor, år 1018 hemförlova större delen av den stora här han medfört vid invasionen år 1015. Han behöll endast en hird av landsmän som livvakt. För Englands invånare blev dock priset för att slippa Knuts invasionsarmé hisnande högt. Hård beskattning följde när Knut drev in den största danagäld som England någonsin betalat, 82 500 pund, för att betala sina soldater.
Ytterligare ett medel för att legitimera sin härskarställning bland den anglosaxiska delen av befolkningen blev att gynna den anglosaxiska kyrkan och dennas mission i Danmark. Med Knut den store på Englands tron fick befolkningen också återigen en kung som kunde avvärja och slå ned kraftfullt på de vikingaanfall som fortsatt drabbade riket under hans styre.

Edmund Järnsida och Knut den store träffas och delar upp riket mellan sig. Bild: IBL

Edmund Järnsida och Knut den store träffas och delar upp riket mellan sig. Bild: IBL

Förrådd av svågern

Även om Knut alltid kom att betrakta England som kärnan i sitt rike hade han när brodern Harald dog år 1018 eller 1019 också blivit kung av Danmark. År 1019 begav han sig till det gamla hemlandet, delvis vad det verkar för att förhindra vidare danska vikingaattacker mot England men också för att stärka sin ställning bland de danska stormännen.

År 1020 utnämnde han svågern Ulf Jarl till regent över Danmark i sin egen frånvaro och lämnade sonen Hardeknut, som Knut fått med drottning Emma och som utnämnts till dansk kronprins, i dennes vård. Därpå lämnade Knut Danmark och återvände till England.

Ulf Jarl skulle senare förråda sin svåger genom att utropa den omyndige Hardeknut som kung i dennes ställe och straffades därför med döden, dock först efter att han kämpat vid Knuts sida i slaget vid Helge å 1026.

Som kung över både England och Danmark styrde Knut redan över ett begynnande Nordsjövälde när han åren 1026–28 upplevde sitt livs kanske största triumfer.

Väldigt Nordsjöimperium

Uppe i norr hade Anund Jakob år 1022 efterträtt sin far Olof Skötkonung som kung över svearna. Den unge sveakungen hade närmat sig den norske kungen, svågern Olav Haraldsson (Olav den helige) och bildat en allians mot den mäktige Knut, som också gjorde anspråk på Norge.

Medan Knut var upptagen av sina affärer i England anföll därför Anund Jakob och Olav Haraldsson upprepade gånger Danmark innan Knut kunde besegra dem i ett avgörande och mytomspunnet slag som troligen ägde rum till sjöss och till lands vid Helge å i nordöstra Skåne, alternativt Helgån i sydöstra Uppland, år 1026.

Framgången verkar ha inneburit att Knut nu också en tid även kontrollerade Västergötland och Mälarområdet. Två år senare, efter en pilgrimsfärd till Rom år 1027, invaderade han Norge och kunde med de norska stormännens stöd störta Olav Haraldsson för att själv bli rikets nye kung. Nu hade han skapat ett väldigt Nordsjövälde av en dignitet ingen vikingakung före honom någonsin regerat över.

Och expansionen fortsatte när kung Malcolm II av Skottland år 1031 tvingades erkänna Knut som sin överherre.

Riket delas upp

För att framgångsrikt ha underkuvat de flesta av tidens betydande riken kring Nordsjön har Knut i Sverige, Danmark och England gått till historien som Knut den store och i Norge Knut den mäktige. Hans stora Nordsjövälde blev dock inte särskilt långlivat. Knut avled redan 1035, endast 40 år gammal (om det vanligast föreslagna födelseåret 995 verkligen stämmer), och hans rike delades upp mellan sönerna.

Sonen Sven (troligen född 1013 eller 1014) hade utnämnts till Knuts medregent av Norge tillsammans med sin mor Aelfgifu redan under Knuts levnad år 1030 men fördrevs år 1035 (och avled kort därpå) när de norska stormännen istället utropade Olav Haraldssons son Magnus den gode till kung.

Den engelska tronen ärvdes av Harald Harfot (född cirka 1016), Knuts andre son med Aelfgifu och den danska kronan av Hardeknut (född cirka 1018), sonen tillsammans med drottning Emma. Efter Harald Harfots död år 1040 blev Hardeknut också kung av England där han emellertid blev mycket impopulär på grund av hård skatteindrivning och sitt våldsamma uppträdande. När han avled år 1042 innebar det slutet för vikingarnas styre i England och anglosaxarna kom återigen att regera landet fram till Vilhelm Erövrarens invasion år 1066. 

Fakta: 
Dödat på avträdet
Edmund Järnsida, avbildad i en engelsk kungalängd från 1300-talet.

Edmund Järnsida, avbildad i en engelsk kungalängd från 1300-talet.

Enligt en populär berättelse ska kung Edmund II Järnsida av England (cirka 993–1016) ha mördats när han uträttade sina behov på avträdet den 30 november 1016. Enligt en medeltida källa mördades Edmund genom upprepade knivhugg, enligt en annan version av händelsen var mordvapnet ett armborst. Det är dock oklart om det finns någon sanning i berättelserna om kungens död på dasset. Andra medeltida källor menar att Edmund II, kallad ”Järnsida” för sitt mod och stora kroppsstyrka, istället dog av skador han ådragit sig i strid eller avled i någon sjukdom.

Material från
AoV Tema Historia nr 1 - 2018

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter