Blodiga söndagen förvandlade en nordirländsk stad till en krigszon

Även om båda demonstrationerna är planerade och fredliga fruktar Legan att Derrys gator än en gång ska förvandlas till en krigsskådeplats för strider mellan de båda fraktionerna. Nu har han emellertid fått besked om att de katolska demonstranterna har skrinlagt sina planer på att tåga ända in i Derrys centrum.

I stället tänker de hålla de avslutande talen några gator utanför stadskärnan. Och samtidigt har den unions­trogna gruppen, som tänkte arrangera ett religiöst­ möte vid samma tid, bestämt sig för att lägga ned sina planer.

Det är goda nyheter. Risken för konfrontationer mellan demonstranter, polis och militär har nu minskat drastiskt. Och nu får Legan bråttom med att föra vidare detta meddelande till militärens högkvarter – det massiva militäruppbådet behövs kanske inte alls.

Legan kör igenom en säkerhetskontroll vid militärens högkvarter strax utanför Derry och eskorteras in i den militära kommandocentralen där det råder högsta beredskap.

Hans information mottas med viss likgiltighet och den förbluffade Legan går därifrån med en obehaglig känsla av att militären inte alls försöker undvika en konfrontation med demonstranterna.

I stället tyder allt på att militären ser marschen som ett utmärkt tillfälle att peka ut och gripa störande element som förespråkar att Nordirland ska frigöra sig från Storbritannien.

Hans misstankar får stöd av att en mängd militärer finns utposterade kring Derry i samband med marschen. Soldater från Royal Artillery, Coldstream Guards, Royal Green Jackets och inte minst elitsoldater från fallskärmstrupperna har ställt upp sig längs demonstranternas väg.

Festivalstämning bland demonstranter

Derry, klockan 15:00: Folk från alla områden kring Derry går i riktning mot demonstrationens startpunkt. Arrangören Ivan Cooper står på den flakvagn varifrån han ska leda tåget.

Det är en klar och solig eftermiddag. Omkring 15 000 personer med Ivan Cooper i spetsen börjar röra sig längs vägen in mot Derry. Främst rullar en flakvagn som visar vägen och på en stor banderoll står det skrivet att detta är en demonstration i medborgarrättsorganisationen NICRA:s regi.

Trots det allvarliga budskapet är folk glada och det råder en nästan festivalliknande stämning i leden. Luften är ljum och solen skiner på de vackra kullarna kring Derry där demonstrationståget drar fram.

Så småningom närmar sig folkmassan centrum och svänger in på den breda William Street där de passerar den kommunala simhallen, en bilverkstad och en bränd tomt där det legat ett gammalt bageri. På hörnet av Rossville Street och Little James Street möts de dock av en obehaglig syn.

På posthusets platta tak ligger två fallskärmssoldater i krypskyttsposition iförda stridsuniform och hjälm och borta vid kyrkan upptäcker demonstranterna ännu fler soldater beväpnade med automatvapen. Åsynen av de professionella styrkorna retar flera unga män i demonstrationståget.

De börjar ropa slagord åt soldaterna och ge dem fingret. Några tar upp stenar från marken och börjar kasta mot militärställningarna – en vardagshändelse i det oroliga Derry men icke desto mindre ett agerande som arrangören Ivan Cooper inte vill veta av i en fredlig demonstration.

Den trivsamma stämningen bland demonstranterna är över och många reagerar över soldaternas tunga utrustning. Under demonstrationer som denna bär de vanligtvis visir och sköld för att skydda sig mot stenkastning men de här soldaterna är klädda i uniform som om de vore redo för strid.

Soldaterna är på helspänn

Klockan 15:05: Under beväpnad eskort åker general­major Robert Ford från kommandocentralen in bakom militärens barrikader. Därifrån ser han demonstranterna komma.

När generalmajor Robert Ford hoppar ut ur sin pansarbil bakom de militära avspärrningarna är han omgiven av tungt beväpnade soldater. Krypskyttar med kikarsikten täcker fronten och mer än hundra soldater är redo att inta sina ­positioner kring kyrkan.

Dessutom har tre stöd­enheter försedda med haubitser och kulsprutor anlänt i lastbil och de flesta av fallskärmssoldaterna har 50 skarpa skott vardera. Flera av dem har för övrigt återvänt från sin stationering på Cypern samma morgon och skickats direkt till Derry.

Ropen från hundratals arga demonstranter hörs nu över barrikaderna och samtidigt som rapporterna om stenkastning når fram stiger spänningen bland soldaterna.

En av radiooperatörerna i stödtruppen ser på kamraternas svartmålade ansikten. Soldaterna håller hårt om sina vapen. Adrenalinet pumpar i kroppen och radiooperatören har bara en enda tanke i huvudet: ”Kom igen, ge oss ordern. Vi blir tokiga om vi inte får chansen!”

Klockan 15:05: Demonstrationen blir allt mer kaotisk när arrangörerna desperat försöker leda tåget från den planerade rutten mot centrum och bort från militärens avspärrningar.

Luften fylls av kastade stenar och slagord när grupper av ungdomar inte längre följer den planerade vägen och i stället fortsätter längs William Street där de attackerar militärens barrikader. Medan demonstrationens ledare via sin mega­fon försöker mana ungdomarna till lugn trappas oroligheterna upp ytterligare.

Några personer försöker forcera avspärrningarna och spottar mot soldaterna som hånas av folkmassan: ”Engelska hundar, kom ut ur era avspärrningar och slåss som män!” ”Kom ut och slåss!” Flaskor, stenar, plankor och möbler studsar mot militärens förskansningar och nu är det uppenbart att den fredliga demonstrationen har förvandlats till någonting helt annat.

Situationen tycks vara helt utom kontroll när en enorm, grön vattenkanon plötsligt kommer fram runt ett hörn och sprutar hårda vattenstrålar mot folkmassan.

Demonstranterna skingras i vild panik men några av dem lyckas trots det kasta ett par burkar tårgas mot föraren i vattenkanonen och in över militärbarrikaderna så att soldaterna måste ta på sig gasmasker.

Under de närmaste minuterna fylls luften med ännu mer tårgas när soldaterna svarar med samma medel och samtidigt förbereder sig för att skjuta gummikulor. Gummikulorna är gjorda av hårt, svart gummi och ungefär 15 centimeter långa.

De avfyras med en hastighet av cirka 250 kilometer i timmen och kan vara dödliga på nära­ håll. De första skotten träffar två ynglingar – den ene i magen, den andre i bröstet. Demon­stranterna drar sig tillbaka men rör sig nästan genast framåt igen.

Under den följande kvarten avlossar soldaterna 137 gummikulor och stora mängder tårgas. Enstaka demonstranter slås medvetslösa av kulorna eller faller ihop i gasmolnet medan andra fortsätter kampen.

Spikbombslarm startar Bloody Sunday

Klockan 15:50: De flesta demonstranter försöker fly men några tar upp kampen från göm­ställen på sidogatorna. Ingen har längre någon kontroll över oroligheterna.

I ett tomt hus på William Street har en grupp soldater gömt sig för att kunna övervaka demon­strationen på nära håll. Spänt följer de oroligheterna medan de oavbrutet siktar ut över folkvimlet med sina vapen.

Plutonchefen har gett soldaterna order att skjuta om de upptäcker några av de fruktade spikbomber som blivit rebellernas dödliga favoritvapen mot den brittiska militären.

Ännu har ingen sett någon sådan bomb bland dagens demonstranter men plötsligt hörs ett rop från en soldat på andra våningen i huset: ”Spikbomber! Spikbomber!” skriker han och avlossar de första skarpa skotten mot demonstranterna.

Men soldaten på andra våningen har inte sett någon spikbomb när han ropar. Han har bara hört en smäll tätt intill. På grund av ropen börjar dock även en annan soldat att skjuta skarpt. Med sin gasmask har han emellertid svårt att sikta. Han avlossar sammanlagt tre skott mot en person på gatan.

Klockan 15:50: Fler skarpa skott avlossas mot demonstranterna.

Femtonåringen Damien Donaghy har just rundat en husknut och böjer sig ned för att plocka upp en använd gummikula när han känner en häftig, stickande smärta i höften. Han faller omkull och ser blodet forsa ur ett hål i byxorna.

Ljudet av skotten och åsynen av Damien Donaghy som faller ihop orsakar panik på gatan. Några kommer rusande för att hjälpa Damien men samtidigt trasas luften sönder av flera korta­ salvor från det tomma huset på William Street.

VIDEO – Våldsamma bilder från Bloody Sunday:

En äldre, gråhårig man, John Johnston, var egentligen på väg för att hälsa på en gammal vän när han hamnade mitt i demonstrationen och han faller nu till marken tätt intill den 15-årige pojken.

Det första skottet träffar John Johnston i höger knä, nästa i hans vänstra axel. ”Åh Gud, två män har blivit skjutna!”, skriker en kvinna och i panik flyr demonstranterna bort från William Street.

Gatorna blöder

Klockan 16:10: Chockade demonstranter bär bort de ­sårade ur skottlinjen. På andra ställen längs gatan fortsätter stenkastningen medan militären förbereder ännu ­en svarsattack.

”Hallå 90. Detta är 65. Kan du omedelbart häva­ avspärrning 14, en av våra fyra truckar är på väg igenom.”

Ordern från överste Derek Wilford verkställs genast och hojtande och visslande stormar de första elitsoldaterna genom avspärrningarna direkt ut bland demonstranterna där både unga och gamla vräks ned på marken och arresteras.

Några minuter senare hävs även avspärrning nummer 12 varefter en konvoj med sju pansarfordon och två lastvagnar dundrar in på sidogatorna. Under sin framfart kör de på en ung man som bara är 18 år. Han slungas upp i luften.

När bilarna stannar hoppar mer än hundra fallskärmssoldater ut, försedda med batonger och automatvapen, redo för anfall. Militärledningen har varnat soldaterna för angrepp från irländska krypskyttar och trots att ingen ännu har sett några krypskyttar sätter sig flera soldater genast på huk och siktar mot byggnader och människor. På flera håll skjuter soldaterna varningsskott upp i luften.

Mellan klockan 16:15 och 16:20: En grupp soldater har samlats i området kring parkeringsplatsen Rossville Flats och folk flyr.

Situationen har blivit alltför våldsam för den ­katolske prästen Edward Daly. Han hade just förrättat en begravning när han bestämde sig för att delta i marschen för medborgarrättig­heter. Nu springer han så fort han kan över parkeringsplatsen Rossville Flats för att komma bort från oroligheterna.

Bredvid honom springer John Duddy, 19. Den unge mannen småskrattar – kanske för att Daly ser lustig ut när han springer i full prästmundering.

Då hörs plötsligt en kort knall och den unge mannen faller framstupa med ett stön. Först tror Daly att Duddy blivit träffad av en gummikula men när några andra försöker släpa honom i säkerhet forsar blodet ur näsan och munnen på honom och färgar asfalten röd.

John Duddy är döende och kring honom är paniken nu total. Andra demonstranter flyr in på sidogatorna – bland andra Peggy Deery som är 37 år och mor till 14 barn. Hon vill inget annat än att komma hem. Men plötsligt står Peggy Deery öga mot öga med en fallskärmssoldat med svartmålat ansikte.

Han siktar rakt mot henne. En kula viner genom luften och Peggy Deery faller till marken.

”Skjut inte! Skjut inte!” skriker hon med köttet hängande i slamsor från högra låret. Soldaten försvinner.

Vid en av avspärrningarna – bara ett stenkast från Peggy Deery – flyr även Danny Craig, 25, tillsammans med Michael Kelly, 18, som deltar i sitt livs första demonstration.

De slänger sig raklånga på marken och trevar omkring sig efter någonting att kasta. Michael hittar en sten men hinner knappt resa sig förrän han skrikande faller baklänges. ”Danny, jag har blivit skjuten!”, ropar han och tar sig åt magen. Många kommer rusande till undsättning men ingen kan se vare sig blod eller skottsår. ”Du är OK, inga problem. Du har inte blivit träffad”, säger de lugnande.

Men ett ögonblick senare förlorar Michael Kelly medvetandet. Kulan har gjort ett litet hål i jackan och därefter perforerat tarmar, vener och artärer och till sist fastnat i ryggraden.

Några minuter senare dör Michael Kelly. Medan Kelly bärs bort fortsätter soldaterna att skjuta mot barrikaden. Fyra andra blir träffade – bland dem 19-årige Willie Nash som tidigare deltagit i gatustrider mot brittisk militär. Den här gången har han emellertid kommit till demonstrationen tillsammans med sin familj och Willies far Alex ser sonen skjutas och sedan döende sIäpa sig fram över asfalten.

”De har skjutit min son!” skriker Alex och rusar instinktivt fram för att hjälpa honom. Alex håller händerna i luften medan han springer för att visa soldaterna att han är obeväpnad. Men det hjälper inte. Alex Nash blir skjuten i vänster arm och faller ihop bredvid Willie. Med stor möda vänder han sig och lägger höger arm om sin döende son.

Vit flagga förgäves

Cirka klockan 16:20: Medan soldaterna skjuter rapporterar de ideligen om både krypskyttar och spikbomber. Men ingen annan ser dessa massiva motangrepp och inte en enda soldat har hittills kommit till skada.

I Glenfada Park, några hundra meter från den plats där Willie Nash och Michael Kelly nyss skjutits ned, löper en brittisk soldat amok. Utan hjälm på huvudet vandrar han, enligt vittnen, rastlöst omkring i parken medan han siktar mot panikslagna demonstranter som trycker sig upp mot husväggarna: ”Jag ska skjuta er, irländska hundar! Irländska avskum!”, vrålar han och skjuter av några skott på måfå.

Det är också här – i utkanten av Glenfada Park – som de följande, dödande skotten faller. Det första träffar 22-årige Jim Wray och tränger horisontalt in i ryggraden. Kulan krossar tionde och elfte kotan.

Jim Wray faller handlöst framåt och slår ansiktet i trottoaren. Efter fallet lyfter han med stor ansträngning huvudet och för­söker lyfta överkroppen med hjälp av armarna. ”Jag kan inte röra mig”, kvider han medan fler skott slår gnistor kring honom på trottoaren. Det går några sekunder, sedan träffas Jim Wray igen och den här gången är skottet dödande.

Cirka klockan 16:25: De demonstranter som fortfarande finns kvar trycker sig desperat mot väggar och avspärrningar för att undgå skottsalvorna.

Omringad av soldater och utan att känna till hur de väljer ut sina offer är den 31-årige förvaltaren Patrick Joseph Doherty desperat. Han bestämmer sig för att gömma sig mellan två bostadshus varifrån han kan välja att springa in i någon lägenhet eller vidare in på en sidogata.

Den första biten kryper Patrick Doherty för att gömma sig för soldaterna, men förgäves. På vägen träffas han i sidan av en kula som perforerar aorta och fortsätter ut i bröstkorgen. Patrick Doherty flämtar efter luft. ”Hjälp mig, åh Gud, hjälp! Jag vill inte dö ensam”, ropar han.

Några meter från den döende mannen står Bernard McGuigan inte ut längre. Han har sökt skydd i en telefonkiosk men ropen från Patrick Doherty är hjärtskärande­ och trots varningar bestämmer sig Bernard McGuigan för att hjälpa den sårade.

McGuigan viftar med en vit näsduk medan han går ut på gatan mot Doherty. Han hinner bara ett par steg innan två nya skott viner i luften.

McGuigans kropp slungas runt i en våldsam rörelse, sedan splittras hans kranium och benen viker sig under honom. Soldaterna har skjutit Bernard McGuigan i bakhuvudet och han dör på fläcken.

Bloody Sunday – tragedin är ett faktum

Klockan 16:45: På de folktomma gatorna och torgen hörs nu bara enstaka skott.

Ett av dagens sista skott går åt motsatt håll, mot soldaterna. Det avlossas vid Bogside Inn ett par hundra meter från händelsernas centrum. Ingen blir träffad. Det enda skottet är typiskt för ett motangrepp.

Det råder inga tvivel om att IRA är närvarande men den underjordiska armén verkar vara totalt oförberedd och motståndet är slumpartat och inte samordnat. När striderna ebbar ut sänker sig skymningen över en stad som är fullständigt lamslagen av chock.

Telefonen ringer oavbrutet hos prästen Edward Daly som var med under demonstrationen och såg den unge John Duddy bli ihjälskjuten.

Efter den första dödsskjutningen har Daly gett sex personer den sista smörjelsen ute på gatorna och hans kläder och händer är fortfarande insmetade i blod när han pratar i telefon med alla anhöriga som ringer. Först senare inser han hur stor tragedin är – 27 människor har skjutits, 13 av dem är döda.

Dagens sista tragedi inträffar när två vänner försöker köra den sårade 19-åringen Gerard Donaghy till sjukhuset. På vägen stoppas de i en militär kontroll och trots den döende passageraren ber man dem stiga ur bilen. I stället för att transporteras till sjukhus behandlas Gerard Donaghy av militären. Han dör samma kväll.

Den brittiska regeringen vill granska Bloody Sunday

Dagen efter: Nyheten om alla sårade och döda under demonstrationen har spridits över hela världen och upprördheten är stor. Nordirland är i uppror.

Stämningen är tryckt på Downing Street där rapporten om dödsskjutningarna hamnat på premiärminister Edward Heaths bord. Han är bekymrad över mediernas många anklagelser mot elitsoldaterna och föreslår att militären ska presentera sin syn på händelserna under en presskonferens.

Den äger rum redan samma dag. Militärens talesmän konstaterar att soldaterna sköt i självförsvar efter angrepp från krypskyttar och bombmän ur rebellarmén IRA.

Uttalandet står i skarp kontrast mot de chockade Derryborna och från journalister som fanns på plats. De vidhåller att brittiska soldater sköt rakt in i en obeväpnad demonstration.

Den brittiska militärens uttalande väcker samtidigt ett obehärskat raseri i Nordirland och katolikerna gör sig redo att ge svar på tal.

Den 2 februari 1972: Den brittiska regeringen tillsätter en ­utredning för att klargöra vad som har hänt. Men katolikerna befarar att undersökningen inte kommer att bli opartisk och ilskan växer över hela Nordirland.

I Derry begravs de döda efter det som nu kallas Bloody Sunday. I Dublin tågar 20 000-30 000 rasande demonstranter mot stadens brittiska ambassad.

Ambassadören och hans stab evakueras – strax därefter vandaliseras ambassaden och bränns ned. Även andra brittiska byggnader attackeras samtidigt som IRA rekryterar nya medlemmar och planerar attentat mot brittisk militär och brittiska politiker.

I juni dör John Johnston, 59, i sviterna av det skott han träffades av under Bloody Sunday. Antalet döda är därmed 14 personer.

Skildringen av händelseförloppet under Bloody Sunday baseras på vittnens berättelser. Militärens utsagor är huvudsakligen hämtade ur den första offentliga utredningen av händelserna som genomfördes år 1972.

Merparten av de civila vittnesutsagorna har samlats in av journalister under perioden från kort ­efter Bloody Sunday och ända fram till i dag (bland annat tillsatte The Sunday Times en researchgrupp).