Fisken som knappt har förändrats på 300 miljoner år:

Kvastfeningen - ett levande fossil

Kvastfeningar var en uråldrig grupp fiskar som dog ut för 70 miljoner år sedan. Det var den gängse uppfattningen fram till 1938 då en fiskare utanför Sydafrika drog upp en kvastfening med sin trål. Fyndet väckte enorm uppståndelse, inte bara för att den ansetts vara utdöd utan också för att den kunde vara en länk mellan fiskar och landlevande djur. Ny forskning har tagit reda på hur det egentligen ligger till med den saken.

Varje individ har sin egen färgteckning och forskarna tror att fiskarna troligen kan se skillnad på varandra tack vare det. Bild: SPL

Varje individ har sin egen färgteckning och forskarna tror att fiskarna troligen kan se skillnad på varandra tack vare det. Bild: SPL

Strax före jul 1938 gjordes ett sensationellt fynd utanför Sydafrikas östkust. Trålaren Nerine hade fått upp en mycket märklig fisk i sin fångst. Det var en stor fisk – en och en halv meter lång – ljusviolett med ljusa, nästan vita fläckar. Dess kropp skimrade i silver, blått och grönt, och den var täckt av hårda fjäll. Men det allra märkligaste var att dess fenor till viss del liknade sälarnas framben­. Något liknande hade tidigare bara setts i mycket gamla fiskfossil. Kvastfeningar som denna ansågs ha dött ut för över 70 miljoner­ år sedan – alltså innan dinosauriernas­ era var till ända.
Vetenskapsmännen var hänförda och talade om århundradets zoologiska fynd. Det som gjorde kvastfeningen så märkvärdig var att den betraktades som den felande länken mellan vattenlevande och landlevande djur. Latimeria chalumnae, som blev fiskens latinska namn, var alltså ett levande fossil.
Fossila kvastfeningar har hittats på alla kontinenter utom Antarktis. Bild: SPL

Fossila kvastfeningar har hittats på alla kontinenter utom Antarktis. Bild: SPL

Nu började jakten efter artfränder till sensationen, men det dröjde ända till 1952 innan nästa firre drogs upp. Det skedde utanför ögruppen Comorerna mellan Moçambique och Madagaskar. Forskarna som studerade djuret upptäckte att den bland annat hade en primitiv men komplicerad ledapparat som gjorde att gapet kunde öppnas mer än normalt och dessutom ge bettet mer kraft. I nosen fanns också en geléfylld hålighet som förknippades med förmågan att känna av elektriska fält och kanske hjälpa fisken att lokalisera byten och orientera sig i omgivningen.

En ny art

1998 hittas en ny kvastfening vid ön Manado Tua i Indonesien – tusen mil från Comorerna. Den var till skillnad från sina afrikanska släktingar brun i färgen och antogs tillhöra en annan art. Den fick det latinska namnet Latimeria menadoensis.
De båda arterna av kvastfeningar som finns idag, eller mer korrekt tofsstjärtfiskar som de numera heter, har aldrig påträffats i fossila lager vilket gör att de inte är att betrakta som direkta ättlingar till de utdöda fiskarna.
Nu har ett 90-tal forskare, bland annat från Uppsala universitet, kartlagt tofsstjärtfiskens arvsmassa. De kom fram till att kvastfeningen visserligen haft en extremt långsam utvecklingstakt, men att den inte är den felande länken mellan fiskarna och landlevande djur. Studierna, som nyligen publicerades i Nature, visade istället att lungfisken är närmare släkt med landdjurens förfader. Forskarna kunde slå fast var släktskapen var starkast genom att jämföra hundratals gener i kvastfeningen och lungfisken med flera landlevande djur. Resultaten var inte helt överraskande eftersom lungfisken både har en slags lungor och början till ben.

Långsam utveckling

Tofsstjärtfiskarna har ett mycket ålderdomligt utseende, de skiljer sig inte mycket från 300 miljoner gamla fossil. Generellt har deras arvsmassa förändrats i samma takt som hos andra fiskar och groddjur, men de delar av arvsmassan som kodar för protein har däremot förändrats betydligt långsammare än i något annat studerat ryggradsdjur. Forskarna gissar att detta beror på att kvastfeningen redan tidigt var så väl anpassad för den extrema men stabila miljö den lever i att den inte behövt förändra sig.
Att plocka färskt dna från kvastfeningarna var inte en helt lätt uppgift. För det första är de extremt ovanliga. Endast 309 exemplar har dokumenterats under de senaste 75 åren. De lever på 150-700 meters djup och dör omedelbart när de fiskas upp på grund av de stora tryck- och temperaturskillnaderna de utsätts för. Det gör också att kvastfeningar inte kan studeras i laboratorium. Men det vi vet om deras leverne är att de är nattaktiva. De driver runt med strömmarna och snappar i sig de byten, i huvudsak fisk, som råkar passera. Dagtid håller fiskarna sig gömda i grottor och har inget problem att samsas många om utrymmet.

Lungfisken är närmare släkt med landdjuren än vad kvastfeningen är.  Bild: SPL

Lungfisken är närmare släkt med landdjuren än vad kvastfeningen är. Bild: SPL

Samarbete med fiskare

Båda arterna är listade som akut hotade, men exakt hur många exemplar som finns är svårt att uppskatta eftersom de lever i så ogästvänliga miljöer. Under 1990-talet minskade populationen utanför Comorerna drastiskt. Men tack vare utbildning och samarbete med lokala fiskare anses stammen där nu vara stabil och bestå av 500-800 individer. Lokalbefolkningen är rädda om sin ”gombessa”, som är tofsstjärtfiskens lokala namn, och är måna om att bevara denna unika art för framtiden­.
Det största hotet mot kvastfeningarna är just att de följer med som bifångst vid djuphavsfiske. Arten i sig är värdelös som matfisk eftersom dess vävnader utsöndrar en olja som ger köttet en skämd smak.
I tofsstjärtfiskarnas värld går allt långsamt, även reproduktionen. De får ett fåtal ungar som föds levande efter att ha utvecklats inne i sin moder i över ett år. Det gör att den är mycket­ känslig för yttre påverkan.

Fakta: 
TOFSSTJÄRTFISK

Latinskt namn: Latimeria chalumnae (afrikansk kvastfening), Latimeria menadoensis (indonesisk kvastfening)
Längd: Upp till två meter
Vikt: Upp till 100 kilo
Antal ungar: Upp till 26 stycken som föds levande
Antal fenor: 8
Livslängd: Möjligen upp till 80 år

Material från
AoV Tema Historia nr 6 - 2013

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter