Liv - i rymden?

Letandet efter liv i rymden är otroligt hett, och jag håller med om att det skulle vara den största upptäckten i vetenskapens historia om liv upptäcktes någon annanstans än på jorden.

Samtidigt tycker jag man är lite för naiv. Man utgår ifrån att liv måste vara likadant som det som finns hos oss. Därför letar man till exempel efter planeter som ligger inom den ”beboeliga zonen” där man förväntar sig att flytande vatten ska kunna finnas. Men vem har sagt att liv måste vara dna-baserat? Eller ens baserat på kol för den delen?

Faktum är att man inte riktigt vet vad liv är. Och följaktligen inte heller hur ­eller varför det har uppstått på ­jorden. Vad är det som gör att identiska atomer är levande i ett fall och inte i ett annat – som när du dör? Vikten är densamma, atomerna desamma – men livet är borta.

För att kunna testa om något är levande måste man först ha en definition på vad liv är.

Erwin Schrödinger, uppfinnaren av kvantfysikens Schrödingerekvation, skrev redan 1944 boken What is Life?. En möjlig definition på liv är något som är självorganiserande och samtidigt minskar entropin (”oordningen”) i sig själv på bekostnad av ökande entropi i omgivningen. Men det gäller även för vatten som fryser till is, och vi tror knappast att is är levande.

Om vi lägger till att liv bör ha sexuell reproduktion då? Men det finns bevisligen levande ­organismer som inte fortplantar sig som vi. ­Istället för att anta att liv måste se ut som små gröna män, bakterier, eller annat med dna bör vi utöka kriteriet för liv. Men hur?

En annan, relaterad, fråga är vad som utgör intelligent, medvetet liv. Inte heller där finns någon bra definition på när det är uppnått, och innan dess är det omöjligt att skilja intelligent liv från det som inte är det. Var går gränsen? Är en katt intelligent? Är en myra medveten? Det är än idag okänt hur (och om) elektroner som rusar runt i hjärnan kan uppleva smaken av en jordgubbsmilkshake. Det finns inget i dagens fysiklagar som innehåller en term för ”medvetande”.

Intressant är att biologin i mångt och ­mycket övertagit fysikens gamla ”mekanistiska” och strikt deterministiska synsätt på levande organismer, samtidigt som fysikerna – i samband med kvantfysiken – alltmer rört sig bort från en sådan världsbild.
Fast de allra senaste åren har man faktiskt också börjat tala om forskningsfältet kvantbiologi. Men inte heller i kvantfysiken finns några termer för ”liv” eller ”medvetande”.

Descartes gamla idé om att själen bara bor i kroppen och styr (och i viss mån styrs av) den ratas av dagens reduktionistiska vetenskap där man tror att allt borde gå att förstå genom att bara förstå de minsta beståndsdelarna och växelverkningarna dem emellan. Jag har dock svårt att se hur detta skulle gå till. Det finns inga jordgubbsmilkshakes inbyggda i Schrödingerekvationen heller. Descartes gamla idé om att liv beror på själen är minst lika tilltalande som att drömma om att liv magiskt kan uppstå bara man har nog många komponenter i systemet så det blir tillräckligt komplext – i så fall borde internet redan vara levande och medvetet. Och solen.

Jag påstår inte att jag har någon lösning på detta, men det har ingen annan heller. Det kan till och med vara så att det är fundamentalt omöjligt för en organism (det vill säga liv/medvetande) att förstå sig själv – likt Gödels ofullständighetsteorem inom matematiken. Oavsett hur det är med den saken tror jag ändå att det är alldeles för trångsynt att anta att allt liv (vad det nu är) måste vara kol/dna-baserat.

Frågan är väl om det i slutänden ens finns intelligent liv på jorden. Vi lever på ett enormt självförsörjande rymdskepp som kallas för ­jorden och som vi själva verkar göra vårt bästa för att förstöra – och det finns ingen annanstans att ta vägen. Är det intelligent månntro? 

Material från
Allt om Vetenskap nr 8 - 2017

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter