Privatsamlare ett hot mot sjunken kulturskatt

LJUBLJANICA - SKATTERNAS FLOD

I århundraden – ända sedan det romerska riket – var Ljubljanica en viktig transportled. Åtskilliga båtar lastade med allt från skatter till bruksföremål sjönk i floden.
Under vissa perioder har lokalbefolkningen betraktat­ den som en helig flod. Skatterna har legat orörda på bottnen, i tryggt förvar.
Nu pågår en kapplöpning mellan arkeologer och fritidsdykare. Fynd efter fynd plockas upp – frågan­ är bara om de ska hamna på museum eller i någons­ vardagsrum...

I skatternas flod – Ljubljanica – arbetar arkeologerna för att säkra fynd från århundraden bakåt. Hotet kommer från sportdykare och privatsamlare som ser dykning i floden som ett spännande och lätt sätt att skaffa sig en samling antika föremål.

I skatternas flod – Ljubljanica – arbetar arkeologerna för att säkra fynd från århundraden bakåt. Hotet kommer från sportdykare och privatsamlare som ser dykning i floden som ett spännande och lätt sätt att skaffa sig en samling antika föremål.

Slovenien var fram till Västroms fall en del av romerska riket och floden Ljubljanica som delar huvudstaden Ljubljana i två hälfter omnämns första gången av den grekiske historieskrivaren och geografen Strabon (63 f.Kr. – 20 e.Kr.). Redan då var den en viktig vattenväg, men också en kult- och offerplats – vilket medfört att Ljubljanica ännu idag under sin yta gömmer en hel skattkammare.

Viktig vattenväg

Här drog handelskaravaner fram på romartiden och varor av alla de slag skeppades på floden ut till kust­städerna.

Tar vi sedan ett hopp fram till 1600-talet kan vi höra historikern Johann

Weichard Valvasor beskriva verksamheten enligt följande:

– Ljubljanica bär många skepp och många slags varor kommer från Italien eller är på väg dit. Man seglar både dag och natt och inte bara med små skepp utan även med stora. De små skeppen är gjorda av ett enda träd och har trätak så att man sover lugnt under detsamma på natten och har skydd mot regnet under dagen. Till och med på vintern är det ganska varmt under dessa tak. De stora skeppen är gjorda av många träd och klarar att lastas riktigt tungt.

Arkeologisk skattkammare

Föremål offrades i floden. Dessutom var det långt ifrån alla, ofta överlastade, fartyg som klarade färden. Under århundraden samlades arkeologiska skatter på flodens botten, där de legat skyddade i århundraden.

Föremålen på Ljubljanicas botten kan berätta historien om nationers uppgång och fall, handelsrutterna och även de små skeendena som berör alla som vill veta något om sina förfäder och sitt ursprung.

Det de berättar är sällan komplett, men de öppnar upp vår fantasi och de har gett experterna möjligheten att dra nya, viktiga historiska slutsatser.

Riskerar att förstöras

Nationalmuseet i Ljubljana har en samling på omkring 5 000 föremål som plockats upp ur floden, men mycket mer finns säkerligen i privata samlingar och det är just det privata samlandet som kommit att oroa mer seriösa forskare och arkeologer. Om inte föremålen som tidigare skyddats av floden tas tillvara på rätt sätt riskerar de nämligen att förstöras – och viktig information om det förflutna kan härigenom gå förlorad.

Bronshand, troligen från 1700-talet. Fyndet är ett av många som lämnats in av privatpersoner. Men uppgifter om fyndplats saknas – vilket försvårar dateringen.

Bronshand, troligen från 1700-talet. Fyndet är ett av många som lämnats in av privatpersoner. Men uppgifter om fyndplats saknas – vilket försvårar dateringen.

Det är det sannerligen ingen som önskar.

– I fråga om kvalitet och välbevarade fynd samt komplexiteten i omgivningarna och historiska data är Ljubljanica tveklöst en av de finaste arkeologiska fyndplatserna i världen­, säger dr Andrej Gaspari, som är forskare vid arkeologiska institutionen och tillika entusiastisk dykare med stor kunskap om vad som döljer sig under flodens yta.

– När gruppen för undervattensarkeologi för en tid sedan sökte efter förhistoriska stockkanoter och inte så mycket efter enskilda föremål hade vi med en ung dykare, som dök i Ljub­ljanica för första gången. Precis när vi börjat kom han upp, ropade på mig och skrek: ”Jag hittade den här: Skall jag slänga tillbaka den?” Jag styrde båten mot honom och upptäckte att han höll ett 2000 år gammalt Hallstathalssmycke i handen. Det var fantastiskt.

På den 150 meter långa sträckan av flodbädden som undersöktes den dagen fann man också fem keltiska svärd, en romersk hjälm, en serie armé­nålar och en värdefull kruka gjord av mo­saikglas, samt en skära från brons­åldern, som nära nog såg ny ut.

Att göra fynd är enkelt i Ljubljanica. Just det är både ett plus och ett minus för arkeologerna.

Forskning i träda

Lokalbefolkningen har känt till det i århundraden och invånarna i Vrhnika har ofta fått upp allehanda antika föremål i sina fisknät. I oktober 1884 genomförde dykare i den österrikiska-ungerska flottan den första professionella dykningen i floden. Följande vår genomsökte en expedition under ledning av arkeologen och natur­vetenskapsmannen Karl Dezman en bit av flodbottnen, men resultatet var inte det förväntade. Dezman bad då armén om hjälp, men också den insatsen i all sin disciplinära perfektion blev av någon anledning ett misslyckande och allt man fick upp till det då nyöppnade museet var 33 fynd, det mesta från Rom och medelhavsområdet, bland annat fem bronskärl, två helt bevarade delar av ett spjut, en järnhjälm, två spjuthuvuden och ett mänskligt kranium.

Sedan låg utforskningen i träda ända fram till 1970-talet, då två sportdykare upptäckte att barn på strandbanken lekte med gamla mynt. Ryktet spred sig snabbt och snart var expeditionerna, seriösa såväl som oseriösa, tillbaka på floden Ljubljanica.

Entusiasmen bland privatpersoner minskade knappast av uppgiften om att varje mynt kunde vara värt upp emot 20 000 kronor. Vid det slovenska Arkeologiska Sällskapet bildades snabbt en särskild avdelning för undervattensarkeologi­ och utgrävningar under översyn av Nationalmuseet inleddes 1982.

Från grävare till dykare

– Man behöver en infrastruktur för den sortens arbete, säger dr Andrej Gaspari. Vi fick lära oss att bli systematiska, för att dyka var inte allt, man måste veta hur man letar också. I floden Ljubljanica ligger en fantastisk ansamling av fynd och föremål, arkeo­login blev plötsligt oerhört attraktiv och traditionella arkeologer slog om från att ha varit grävare till att bli dykare.

Arkeologerna dokumenterar fyndplatsen och ser till att fynden tas om hand på rätt sätt. De många privata skattsökarnas fynd registreras sällan och kan i många fall förstöras, eftersom de inte behandlas professionellt.

Arkeologerna dokumenterar fyndplatsen och ser till att fynden tas om hand på rätt sätt. De många privata skattsökarnas fynd registreras sällan och kan i många fall förstöras, eftersom de inte behandlas professionellt.

Medaljen har förstås en baksida också. Många föremål har hamnat i privata samlingar, bjudits ut på antikmarknader utomlands, mestadels i Tyskland, eller sålts på svarta marknaden i Ljubljana istället för att hamna på Nationalmuseet. Värden på upp emot 50 miljoner kronor har på detta vis gått förlorade, men det kan man i och för sig leva med. Värre är att fynden förstörs när amatörer inte vet hur man skall handskas med dem – och att de hindras från att dokumenteras och sättas in i sitt rätta historiska sammanhang.

– De flesta fynden har hämtats ur floden av ickeprofessionella, amatörer och sportdykare, säger Gaspari. Somliga med goda intentioner, men flertalet oförmögna att känna igen en arkeologisk kontext. Låt mig ta ett exempel. Medan jag dyker får jag syn på ett skelett utrustat med ett spjut. Just detta hände faktiskt för ett sjuttiotal år sedan. Vet jag ingenting om arkeologi tar jag spjutet och lämnar skelettet. Jag är nöjd med vetskapen om att spjutet kommer från floden Ljubljanica. Men för en arkeolog är detta inte nog. Det resulterar bara i ett enormt inflöde till museet av föremål vi inte vet något om.

Tandlös lagstiftning

En reglerande lag från 1981 slår fast att alla föremål som hittas i marken eller i vatten tillhör staten, men denna har visat sig vara otillräcklig. Det stadgas nämligen ingenting om huruvida man är skyldig att inrapportera fynd och därigenom blir lagen tandlös. Människor hittar saker, men säger inget om det. De har kanske lagt ned både tid och pengar och tycker att fyndet de gjort är belöningen. Somliga samlar hemma och säger att en dag, en dag när de själva är borta skall alltsammans tillfalla Nationalmuseet. Ja, om nu inte något av barnen skulle visa sig vara intresserad, förstås…

Bronsföremål som tagits upp från floden. Svärdet bedöms vara 3500 år gammalt.

Bronsföremål som tagits upp från floden. Svärdet bedöms vara 3500 år gammalt.

Arkeologernas syn på problemet jämfört med de privata äventyrarnas är diametralt motsatt. Arkeologerna ser inte föremålen som försvunna så länge de stannar kvar på flodbottnen. Där är de ju i säkerhet. Men när de plockas upp och utsätts för luft blir de plötsligt extremt sårbara. Ett järnobjekt, till exempel, som under vattnet stått emot tidens tand i ett par tusen år kan förstöras på tre, fyra ovan ytan. Fördelen med Ljubljanica är att floden tjänar som konservator och bevarar föremål som annars skulle ha varit försvunna för länge sedan. Många föremål har varit skyddade i ett par millennier och arkeologerna är övertygade om att de kemiska och biologiska förhållandena i floden skulle ge gott skydd i ytterligare ett antal århundraden – men denna intention och önskan saboteras effektivt av privatsamlarna.

– Vi är livrädda för alla de här entusiasterna som gräver upp och samlar föremål, säger dr Timotej Knific – konservator vid Nationalmuseet i Slovenien.

Bäst bevarat i jorden

– Vi kan inte ta vara på allt av detta. Det finns även en moralisk aspekt och flertalet av de här människorna är inte medvetna om hur destruktiva de är. Gräver man upp en gravhög kan man inte sedan återställa den till ursprunget. Mycken dokumentation går härigenom förlorad. Dessutom måste de döda få vila i frid. Runt Sticna­ finns minst 100 förhistoriska gravhögar, men vi har bara öppnat tre av dem. Föremålen där i jorden är bäst bevarade på det viset och dessutom är det ju just gravar. Vi kan inte heller ta upp allt från flodbottnen, för mycket av det som finns där var en gång för länge sedan offrat till gudarna – och tillhör helt enkelt inte oss.

Problem

Det finns flera dilemman kopplade till fynden i och omkring Ljubljanica. Ett särskilt prekärt sådant är om museet skall tillåtas köpa föremål från privatpersoner och därmed indirekt uppmuntra privat skattjakt – eller om man skall försöka komma åt problemen genom strängare lagstiftning.

– Det finns olika sätt att se på saken, menar dr Knific. Någon har kanske hittat ett föremål innan lagen trädde i kraft och låtit det stanna hemma. Sedan berättar han för museet att det finns där hos honom. För oss är det i ett sådant läge inte helt nödvändigt att föra över det till våra samlingar, bara vi vet var det finns och att det blir rätt omhändertaget. Vi registrerar det, förklarar för personen ifråga att han inte får sälja det utomlands och att han måste berätta om han flyttar föremålet eller överlåter det åt någon annan – och sedan låter vi saken bero.

Ett förfarande som lämnar gott om utrymme för fortsatt skattjakt i Ljubljanica­ – en 41 km lång biflod till Sava vars mörka och långsamflytande vatten ännu idag ruvar över historiska hemligheter och rikedomar.

Material från
Allt om Vetenskap nr 6/7 2007

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter